Dalman Eek

Tvillingarnas samtal i magen.

2012-01-24T22:48:00.001Z

- Tror du på ett liv efter födseln?
- Självklart, det måste finnas något efter födseln. Kanske är vi till just för att förbereda oss för det som kommer sedan.
- Dumheter, det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det kunna se ut?
- Det vet jag inte men det är säkert ljusare än här. Kanske vi kommer att kunna springa och äta med munnen.
... –Vilket skitsnack! Det går inte att springa och äta med munnen är skrattretande. Vi lever ju tack vare navelsträngen. Jag ska säga dig något. Liv efter födseln är uteslutet – navelsträngen är helt enkelt för kort.
- Nejdå, det finns säkert något där ute. Det kommer bara vara lite annorlunda än vad vi är vana vid. En tunnel och i slutet ljus. . .
- Men, det finns ingen som har kommit tillbaka från födseln. Livet slutar i och med födseln – och förresten är livet bara en eländig trängsel i mörkret.
-Okej, jag vet inte precis hur det kommer att se ut efter födseln men hur som helst så kommer vi att träffa vår mamma och hon kommer att ta hand om oss.
-Mamma? Tror du på mamma? Och var skulle hon finnas om jag får fråga?
-Överallt omkring oss, såklart! I henne och tack vare henne lever vi. Vi skulle inte finnas till utan henne.
-Det där tror jag inte på. Jag har aldrig sett någon mamma, så det är helt klart att det inte finns någon.
-Men ibland när vi är tysta kan vi höra hur hon sjunger eller känna hur hon smeker vår värld. Vet du, jag tror faktiskt att det riktiga livet väntar efteråt.

Tusen tack Carl Rüster som översatt okänd skribent från tjeckiskan. Jag vet inte om jag tror på himlen, men jag tror på livet. Som aldrig tar slut. Som det här väl handlar om. Om himlen som illustration på att livet aldrig tar slut där vi tror det gör. Det finns alltid fler möjligheter, nya chanser och större utrymme än vi tror. Inte ens tiden är mer värdefull än livet.

Ett helt unikt läge. Kräver helt unika saker.

2012-01-22T00:39:00.006Z

Håkan Juholt avgick idag som Socialdemokraternas partiledare. Det meddelade han omgiven av sina vänner och supportrar - vardagssossar i ett köpcentrum i sin hemstad. Den Håkan, honom har jag sett många gånger och uppskattat. Han förstår och kan formulera människors längtan, vrede och drömmar. Det har han visat vid flera av sina resor runt om i landet - inte minst inför valet 2006, men också långt innan dess. Håkan kan entusiasmera och han kommer nog alltid att vara en hårt arbetande Socialdemokrat. "Det stod mellan HÅkan och partiet - och han valde partiet" skriver Katrine Kielos i AB.

Nu behöver Socialdemokraterna ägna sig åt att formulera politiken för framtiden. I en tid av globalisering, klimathot och växande sociala och ekonomiska klyftor - inte minst mellan stad och land - behövs mer än engagemang. Det behövs politiska förslag som hanterar de problem människor ser omkring sig. Fler jobb med en näringspolitik som inte sliter isär och skapar nya klyftor. En vettig arbetsmarknad för ungdomar, bättre skola där resultaten inte fortsätter sjunka som en sten, sjukvård och omsorg för alla som behöver och ett öppet och tillitsfullt samhälle där alla får plats. Inte så värst höga ambitioner, kan man tycka. Men det visar sig att Sverige blir sämre och sämre på att skapa möjligheter för människor att förverkliga sina drömmar och allt fler tvingas se sin livsdröm gå ikras redan som unga. Det är inte lätt, men det måste gå att visa en väg framåt, ut ur krisen och ut ur passiviteten. Moderaterna har tystat svenskarna med passivt börs-parerande och genom att säga en sak och mena en annan. Under tiden har Socialdemokraterna ägnat sig åt internt krypskytte.

Just nu har vi svårt att samla vår politik. Själv upplever jag att partiet har tappat den förankring i människors vardag som jag tycker präglade nittiotalets ångestfyllda krishantering. Kanske kom vi aldrig tillräckligt helskinnade ut ur den, för nu har vi fastnat i frågor som en del älskar att hata och som andra bara inte begriper. Vinster i välfärden, Europasamarbetet och tjänstesamhället med RUT, ROT eller RIT är bara exempel på områden som orsakar konvulsioner bland Socialdemokrater men som inte berör politiskt oinsatta så där värst.

Nu är Sverige ett land där villor, radhus och bostadsrätter skiner ikapp med de nyinköpta köksmaskinerna. Säkert är det fler som monterat in Teppanyaki-hällar i sina ROT-ombyggda kök. Inget fel i det. Men skolor, vårdcentraler, förvaltningsbyggnader och äldreboenden lagas och lappas och läcker energi. Gator och vägar har fler och fler hål och järnvägsnätet är så undermåligt att det inte längre håller i-landsstatus. Det borde inte vara svårt att bygga en politik som tar vara på människors solidaritet med det gemensamma - och där är Socialdemokraterna nödvändiga.

Redan efter valet 2006 stod det klart att Socialdemokratin var ur takt med väljarna. Den förnyelse som behövdes redan då är fortfarande ogjord. Många har påpekat vikten av förnyelsen - trots att ordet redan är förlegat. Det brådskar, men ännu är det inte omöjligt. Socialdemokratin måste börja se sig själv med omvärldens ögon. Partiet kan inte fortsätta bygga sin existens på en industriarbetarklass som för länge sedan slutade utgöra en majoritet. Inte ens om ALLA LO-medlemmar röstar (S) skulle partiet vinna val själva. Och nu är det inte ens hälften som skulle rösta (S). Näringslivets snabba omstrukturering och det ökade kravet på kunskap, som ofta framförs av Socialdemokrater, har inte fått något större genklang i partiets egna led. I ett samhälle där klyftorna växer och klassanalysen inte längre stämmer måste Socialdemokraterna hitta ett nytt sätt att samla akademiker, arbetare, arbetslösa, ungdomar och gamla, nya svenskar och gamla, och dem som inte riktigt vant sig vid globalisering och migration.

Ett bra sätt att råda bot på det är ett förnyat folkbildningsarbete inom partiet och för förtroendevalda genom ABF-förbundet som Tomas Eneroth berättade om vid den inspirerandeupptaktskonferensen i Göteborg lördag den 22 januari.

Socialdemokrater för tro och solidaritet gjorde strax före jul en resa till Egypten. I Kairo mötte man lokalpolitiker vars absolut viktigaste fråga var arbetslösheten. Med 33% var den tydligt i fokus för politiken. Här i Sverige har ungdomarna den näst värsta jo-jo-arbetsmarknaden i hela Europa och en extremt hög ungdomsarbetslösheten är extrem helt i klass med Kairo. I Eskilstuna, t ex, är den 32%. Men alliansregeringen lägger inte fokus på ungdomarnas framtidsmöjligheter som i Kairo. Här är passiviteten legio och ingen tror att det går att förändra. Den passiviteten måste bli Socialdemokratins första attackmål.

Människovärde också för HBT-personer - något för Frälsningsarmén?

2012-01-14T12:19:00.002Z

Nu står Frälsningsarmen i Nordstan. Temat för årets event är "FRAMTID för människovärde, miljö, barn, ungdom, tro och resten av livet". Till tonerna av en liten sånggrupp med gitarr kan man strosa bland Myrornas färgkoordinerade secondhand-kläder och lägga en peng i den ständigt kokande grytan där pengar samlas in för hemlösa, för arbetet med tunga missbrukare eller andra behövande. Frälsningsarméns sociala verksamhet är trovärdig och hittills ohotad av skandaler och korruption. De är reko, hederliga och gör allt rätt. Mycket av bilden beror på duktiga reklamare som mer eller mindre pro bono gör stora insatser i insamlingskampanjer för armén. Nyss lanserade man en ny grafisk profil med den nya och tankeväckande devisen "Tron är bara halva sanningen".

Det får mej att tänka på den andra halvan av sanningen om Frälsningsarmén. Den om oförsonligt förtryck mot HBTq-människor. I min barndoms sommaridyll blev det skandal, när det avslöjades att en kvinnlig kårmedlem i det lilla samhället hade levt i en otillåten relation med en annan kvinna. De två hade mötts som unga och de två hade under många år tvingats dölja sin kärlek. Det var historien om en långvarig kärleksrelation som dödades med vett och vilje av dem som skulle vara kärlekens, trohetens och omtankens profeter.

Frälsningsarméns fullständigt ohotade och obelysta förakt för HBTq-människor finns fortfarande kvar. Det är inte möjligt att vara homosexuell och leva sin kärlek för den som vill vara frälsningssoldat. Men gamla frälsis har en chans att tvätta av sig gammalt hierarikiskt och historiskt människoförakt. Det finns röster inom rörelsen som vill temat om människovärde för alla faktiskt också innefatta HBTq-personer. Som talar tydligt om vikten av att värdera kärlek och trohet, att se människan så som Jesus såg henne och att sluta fästa så stor vikt vid vissa, utvalda, stycken i Bibelns syndakatalog, medan andra lämnas därhän.

En av de bästa vill jag dela med mig, för den intresserade - på bloggen "Det vaknande hjärtat".

Frälsningsarmén får inte mina pengar förrän man har slutat förtrycka homosexuella och börjat låta den utgivande och allomfattande kärleken råda.

Jag kan nästan allt. En julblogg om kärlek, en förebild och en ljuskrona.

2011-12-26T11:06:00.004Z

Min pappa gjorde en ljuskrona till mej när jag hade flyttat hemifrån. Det var inget märkvärdigt med det. Jag blev glad och tacksam, förstås, och tyckte den var väldigt fin. Men det faktum att min pappa hade gjort den, det funderade jag inte ett ögonblick över. Det var så självklart att han kunde allt. Han var utbildad svetsare men gjorde så oändligt mycket mer. Han kunde avgöra sammansättningen på en stålvara genom se och känna på den. Han kunde kröka rör och bygga hus. Han kunde göra ekor och bygga kräftfiskeburar. Han var suverän på att odla blommar i den karga jord som stod honom till buds. Han grävde ner rör och byggde traktorvagnar, han murade spisstockar och gjorde gärdsgårdar. Han drog sjövatten till stugan och byggde en varmvattananläggning som räckte till två duschar och en rejäl disk. Han lärde sej binda böcker och gav mej en bok med Dan Anderssons visor som han satt ihop av flera små häften. Möjligen var han inte så bra på att reparera bilar.

Tillsammans med honom lärde jag mej att det mesta är möjligt. Slöjdens trista kastrullunderlägg i trä gjorde jag värmetåliga med Hammerite. Jag byggde vedlår och ställning till slipsten. Jag ritade torpet som han skulle bygga om och hjälpte till att riva de gamla väggarna. Med honom lärde jag mej att man måste veta hur morotsblasten ser ut för att kunna gallra bort allt annat på våren. När stegen till IKEA-sängen ständigt var slut så byggde jag en själv.

Men när jag säger att min pappa kunde allt, så är det både sanning och lögn. Han hade ett starkt klassmedvetande och visste att hans möjligheter var begränsade. Han visste att han alltid skulle förbli arbetare och han var stolt över sin kunskap som gav honom respekt överallt. Men han visste att han aldrig skulle komma in i de fina salongerna eller de välbärgades krets. Pappa visste att han aldrig skulle få råd att köpa bekvämlighet, status eller upplevelser - hans möjligheter låg i att handgripligen göra det själv.

I backspegeln kan jag se att mitt liv har präglats av pappas obändiga tro på sin egen kunskap. Jag vet att jag kan. På ett eller annat sätt så kommer jag att lösa det jag verkligen vill göra. Jag kan bygga websidor och skriva krönikor i stora tidningen. Jag kan bygga väggar och dra in vatten i lilla stugan. Jag kan starta friskola och bilda företag. Men jag vet varifrån jag kommer och vilka skillnaderna är.

"Det är konstigt med mej. Jag kan allt. Utom kanske slalom." Det säger Lotta på Bråkmakaren när hon lyckas med att få hem en julgran till familjen när de tagit slut i hela lilla staden. För min egen del är jag rätt kass på siffror - men så länge de står på ett papper så behöver jag inte minnas dem. Resten? Ja, det fixar jag nog.

Den här julen har jag tagit fram pappas gamla ljuskrona och renoverat den. Det kunde jag inte heller, men jag tog reda på hur man gör för att ta hand om gammalt smidesjärn och så gjorde jag det. Prydd på gammaldags vis med lingonris och krusigt silkespapper är den julfin och sprider ljus hemma. Precis som pappa gjorde. När han dog bara några dagar efter jul för några år sedan förstod jag inte hur mycket jag skulle sakna honom. Inte heller begrep jag hur mycket jag älskade honom.

Vaddå förtroende?

2011-12-01T18:21:00.003Z

Journalister ringer och frågar om man har förtroende för Håkan Juholt. Herregud hur tänker dom. Han är partiledare det är klart att jag har förtroende för partiledaren - det är det enda svar jag kan ge. Mona hade jag sådär självklart förtroende för som man har för en människa man känner instinktivt att man gillar. Men jag funderade aldrig på om jag hade förtroende för Göran, Ingvar eller Olof. Dom var alla partiledare med alla de fel och brister människor har, men också med goda förmågor och insikter i politiken. Och alla var de utsatta för drev och förföljelser, av olika slag och olika magnitud.

Det är klart att våra ledare aldrig varit perfekta. Det hade varit bra om inte Olof uppfattas som så överlägset vass. Det fick honom på fall mot Thorbjörn Fälldin, så det var väl inte helt smart. Och nog hade Göran Persson kunnat vara lite mera ödmjuk, det hade inte gjort ont i partikroppen. Om Mona Sahlin kunnat lyssna lite mera på lite fler människor, så hade nog ett och annat problem löst sig lite smidigare.

Men hallå, de är människor och de var - och Håkan är - partiledare. Nuff said, tänker jag. Vad menas, ska jag säga att Håkan Juholt är Jesus? För övrigt är det inte viktigt vad JAG tycker - utan vad väljarna tycker. Det är deras förtroende vi alla söker, för vår politik. Det är dem jag vill lyssna på, hur de ser på framtiden, deras oro och drömmar.

Möjligen har våra ledare problem med att lyssna. Möjligen är den egenskapen också en socialt nedärvd brist hos Socialdemokraterna och våra ledare. Här finns det en lektion. Vi vet hur vi ska göra när vår ledare är en röd patriark, som Olle Sahlström skrev om i sin bok "Den röde patriarken". Men hur gör vi på 2000-talet, när de små brukssamhällena förlorat sina bruk och fabrikerna säljs till Kina? Hur gör vi när arbetarklassen inte längre nöjer sig med drömmarna om ett bättre liv för barnen och att en relativ fattigdom delas av alla? När medelklassen, denna omhuldade men oklara grupp, betraktar sig som helt fristående från samhällets strukturer och orsakssamband. Hur gör vi när Europa blöder och situationen för ungdomar på arbetsmarknaden är bland de allra värsta i EU?

Just nu känns det som om alla politiska krafter famlar lite inför tyngden av den internationella krisen. Men Socialdemokraterna har bra idéer för framtiden och vi har en bra politik. Nu hänger hela vårt partis trovärdighet på om vi klarar av att berätta om den - och om våra väljare litar på att den politiken kan skapa ett bättre Sverige. För det tror jag faktiskt att den kan. Vi kan skapa ett Sverige med framtidstro även om situationen på arbetsmarknaden är tuff. Vi kan ge ungdomar en bättre utbildning än idag, och bättre förutsättningar för fler att kunna försörja sej. Vi kan se till att välfärden är bra för alla, inte bara för dem som kan betala för sej.

Ursäkta mej, men frågan om framtiden är så mycket större än Juholts person. Det handlar om att politikens innehåll och det duger inte att som Alliansregeringen nöja sig med att parera börsens svängningar. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar för människor att bidra till ett starkare Sverige, nu och i framtiden. För att nå dit räcker inte Alliansregeringen. För det behövs Socialdemokraterna, och naturligtvis Håkan Juholt.

Moderat skolvisionär kom ut som simpel skattesänkare. Eller: Barnen fick betala skattesänkningen i Kungälv.

2011-11-15T21:21:00.003Z

Folkskolan skapades av politiker med visionen att ge alla barn en grundläggande utbildning. Men visionärerna var också realistiska. De visste att det krävdes resurser och nöjde sig inte med sockenstämmornas knot om utgifter för skolhus, lärare och material.

De som styr vårt land idag saknar den sortens kraftfulla idéer om hur samhället ska utvecklas. Snarare aktar de sig för visioner, om man ska tro Fredrik Reinfeldt som vid förra moderatstämman menade att det kan bli väldigt dyrt. Ändå finns det Moderater som vågar drömma om ett bättre samhälle. I Kungälv finns Anders Holmensköld, Moderat kommunalråd. Hans vision var att Kungälv skulle bli Sveriges bästa skolkommun. Ett modigt och framsynt mål i en expansiv kommun som gärna vill dra till sig medvetna barnfamiljer som söker lugnet utanför storstan.

Holmensköld var också med och sänkte skatten i Kungälv. Inte mycket, men tillräckligt för att visa viljan. Sedan slog krisen till. Staten hjälpte till med ett konjunkturstöd, men det drogs snabbt in och statbidragen frystes. Där stod Holmensköld med sin skolvision, sin sänkta skatt och sina växande underskott. Nu var frågan: vilket var viktigast – skattehöjningen eller en bättre skola? Socialdemokraterna menade att Kungälvsborna nog skulle acceptera en femtiolapp mer i månaden för att inte nedskärningar skulle drabba barnen hårdast.

Men Moderaterna prioriterade skattesänkningen före barnen och lade ett stort besparingsbeting över skolan. Förskolor byggs inte om som planerat, det blir 1-2 barn mer i varje barngrupp. Barn som har särskilda behov får mindre stöd i skolan och sjätteklassare får flytta in i högstadiet för att man ska kunna minska personalen bland mycket annat. Av fritidsverksamheten bidde det bara en tumme, liksom av hela den ambitiösa skolplanen, som Holmensköld nu funderar på att skrota helt.

Visioner handlar inte bara om att göra av med pengar. Precis som på folkskolans tid handlar det om att förändra framtiden för barnen och för Sverige. Men då måste man också stå för sina visioner i politisk handling och våga prioritera resurser för att nå resultat. Men i Kungälv får barnfamiljer nöja sig med att skatten sänkts och en sämre skola istället för Sveriges bästa.

En sak har Reinfeldt rätt i. Vissa visioner är dyra och skadliga. Den moderata visionen om sänkt skatt till varje pris står barnen dyrt och är skadlig för Sverige. De dryga fem miljarder i sänkt krogmoms, till exempel, hade kunnat ge ungefär 10 000 nya lärare istället. Då hade de bidragit till en bättre skola och en bättre framtid för Sverige. Innerst inne tror jag Anders Holmensköld håller med om det.

Publicerad som S-krönika på Göteborgs-Postens ledarsida onsdag 16 november.

Alla vill vara hemmafru. Ingen vill bli ekonomiskt beroende, fattig eller halka efter på jobbet.

2011-10-26T07:30:00.003Z

I surdegens och matprogrammens släptåg kommer nu debatten om hemmafruar. Radio och TV fylls av yrkespersoner som förundras över att någon kan vilja vara hemmafru. Så ställer de helt obegripligt naiva frågor till glada hemmamammor i moderna kläder som berättar hur de trivs med livet. Kvinnor som tar hand om hem och barn, bakar cupcakes, stickar och bloggar lite då och då.

De vill gärna bli hemmafruar säger de. De vill ha barnen hemma och låta dem leka med kompisar medan de sjäva träffar andra mammor och gör trevliga saker tillsammans. De vill slippa tjafset med dagisfröknar om hämtning och lämning, om regnkläder och om andras bråkiga barn. De vill finnas hemma och läsa läxor med barnen så de slipper oroa sej för att barnen inte får det stöd de behöver, och så de kan hålla ett öga på barnen. Bilden av hemmafrun blir en kombination av rundhylta och välmejkade Leila som bakar muffins och en trygg och tydlig proffs-nanny, som kärleksfullt ser till att barnen har struktur och ordning i tillvaron.

Det är inte förvånande att det i tider av extrem arbetslöshet plötsligt blir inne att vara hemmafru. Det är lätt att motivera att ta hand om barnen i tider när skatteintäkterna inte har ökat i samma takt som tidigare - när välfärden inte direkt rusar i höjden i kvalitetsökning. Medan min kommun Göteborg kämpar med förskolekön (nu är det bara 24 barn som inte fått plats i sin stadsdel) så har kvaliteten i barnomsorgen inte ökat skyhögt precis, under de 16 år jag själv haft barn i förskola och fritidsbarnomsorgen.

Det är lätt att vilja vara hemma när alla man jämför sej med verkar ha bättre jobb än man själv. När det blir tuffare och tuffare villkor på jobbet, och man kommer hem mer utschasad för varje månad, då är det inte svårt att förstå att man gärna skulle vilja vara hemma och arbeta för sin familj istället.

Men inga av de blivande hemmafruarna säger att de vill bli ekonomiskt beroende av en man som kommer hem med lönen och delar ut hushållspengar som de måste slita för att få att räcka. De säger inte hur de tänker sej att klara sej på en lön, vilket ju är själva grundbulten i livet som hemmafru. Inte heller säger de att de vill riskera att inte klara en eventuell skilsmässa eftersom de inte har något jobb och skulle få väldigt svårt att skaffa ett nytt när barnen vuxit upp eller vid en skilsmässa. Kort sagt - ingen av dem säger att de vill bli beroende av en man.

Inte heller hör jag dem säga att de vill beröva barnen vänner, lärtillfällen och utvecklande erfarenheter inom barnomsorgen. Ingen av dem säger att de vill att barnen ska ha sämre förutsättningar att klara skolan när de väl börjar iförsta klass. Men så blir det för barn som inte går i förskolan har automatiskt en uppförsbacke i skolan. Inte heller hör jag dem säga att de vill vårda sina egna och mannens gamla föräldrar, vilket lätt blir fallet om kvinnor i ökande utsträckning börjar stanna hemma.

När jag hör kvinnor som längtar efter att bli hemmafruar prata, så uppfattar jag att de inte längre accepterar skillnaden mellan livet hemma och de nya hårdare villkoren i samhället med ett arbetsliv som skruvas åt allt mer. Jag hör kvinnor som hellre stannar hemma och tar det lite lugnt istället för att slita vidare i ett allt hårdare arbetsliv. De vill vara säkra på att barnen får en lugn uppväxt och inte stressas i överbelagda förskolor. De vill leva sina liv som jämställda kvinnor i familjer med en man som tjänar bra, där familjen har en jämlik familjeekonomi och där det finns pengar till utflykter och semestrar. De vill leva i ett samhälle där det finns föräldraförsäkring, pappamånader och jämlika villkor när de sedan väl kommer tillbaka till arbetslivet, när barnen blivit lite större.

Den bilden av livet som hemmafru har de att tacka två generationers kvinnor för. De stred för jämlikhet och gick ut i arbetslivet för att garantera oberoende och för att skapa resurser för välfärd åt alla.

Kvinnor som vill bli hemmafruar vill äta sina cupcakes och ändå ha dem kvar. Det kan inte ens Leila.

Media om hemmafruar: Aftonbladet SVT Rapport om undersökningen på familjeliv.se Hemmafrun i ett historiskt perspektiv i DN "Hemmafru är ju rena drömmen!" i AB
Debatt: FI-talesperson på SVT Debatt,

Ett UFO har landat i Bergsjön! Rondellkonst på rätt plats.

2011-10-25T20:56:00.004Z

Idag invigdes det flygande tefatet i rondellen utanför Bergsjöns centrum - Rymdtorget. Det var folkfest med lokala musiker, utomjordiskt besök av West Coast Trekkers, rymdutklädda barn och tal av Owe Nilsson som är ordförande för Trafiknämnden. Och som final efter invigningen spelade Spotnicks. Massor av folk och go stämning. Lokala stjärnorna "Prince" värmde upp publiken - helt fantastiska artister!

UFOt som invigdes är - tekniskt sett - en belysningsanordning. För att den lyser. Men den är också ett utmärkt exempel på rondellkonst - sådan som jag skrev en motion om till kommunfullmäktige och som jag tidigare bloggat om. Tanken bakom UFOt är att skapa en identitet på en plats som är porten till stadsdelens centrum. En plats som riskerar att kännas som en bakgata får på det här sättet en tydlig identitet - inte bara via vägskyltar för bilisterna.

Med UFOt syns och finns rymdtemat från gatorna i Bergsjön också tydligt illustrerat för alla. Rymdtorget, Keplers gata, Atmosfärgatan, Kvadrantgatan - alla namnen kommer från en tid när rymden var den nya, spännande upptäcktsfärden. När stadsdelen byggdes och den lysande framtiden verkade lika obegränsad som rymden dit astronauter for iväg medan TV direktsände. Och vi, eller våra föräldrar, stod med tappade hakor och häpnade inför den nya teknikens fantastiska landvinningar.

Att man valt just ett UFO som rondellkonstverk hänger förstås ihop med att rymden är gatutemat. Men det är också ett tema som är gemensamt. Inför det yttersta okända är vi alla lika - lika nyfikna och lika okunniga. I den likheten förenades vi som stod där på torget. Vid närmare betraktan kunde man annars lätt dra slutsatsen att vi var väldigt olika. Men icke. Vi är alla människor som lever på denna jord. Vi är alla oskuldfullt nyfikna på vad som finns utanför vår värld. Och vi är grymt stolta över vår hembygd, för att säga som en av killarna i "Prince".

Det EU-projekt för centrumutveckling som nu varit med och finansierat bygget av UFOt har bidragit till en tydlig identitet för en plats som annars riskerar att upplevas som en bakgata. Stor sak som är värd mycket mer än siffrorna på ett papper.

För egen del glädjer jag mig över att den första rondellen som utsmyckas nu är i Bergsjön. Där jag har och har haft vänner, släktingar och bekanta - en levande och stolt del av min stad!

Lokala stjärnorna "Prince" - fantastiska artister!

Två tjejer från West Coast Trekkers bar standar från Göteborgs stad och EU, som båda finansierat satsningen på centrumutveckling.

Media om rondellkonsten: Västnytt

Håkan Juholt och politiken. S-krönika i Göteborgs-Posten 19 oktober.

2011-10-18T19:38:00.000Z

Att vara Socialdemokrat och läsa tidningar, webbar och bloggar den senaste tiden har varit som att långsamt skära av hälsenorna. Det gör himla ont och man kommer ingenvart. Skvaller och antydningar har avlöst varandra i drevjournalistiken och till sist kom beskedet att Håkan Juholt stannar kvar. Han har varit omdömeslöst slarvig med skattepengar men inte begått något brott. Man måste få vara arg och kräva bättring när man upplever att den moraliska kompassen inte stämmer överens med värderingarna. Jag talar gärna med väljarna om Håkan Juholt, precis som han talar med väljare, men fokus i samtalen måste till slut vara själva politiken.

För med en socialdemokratisk politik skulle betydligt fler kunna få en lägenhet, som Håkan Juholt har i Västertorp. Med flera hyresrätter i områden där människor vill bo, blir det lättare att flytta för att ta ett nytt jobb eller klara en utbildning. Det hjälper unga att etablera sig och det stimulerar utveckling. Socialdemokraterna föreslår en skattestimulans på en miljard årligen för ökade investeringar i hyreslägenheter.

Håkan Juholt har en god mentor i Ingvar Carlsson. Bra lärare behöver alla. Kvaliteten på lärarna avgör hur bra utbildningssystemet kan bli. Därför behöver Sverige en politik som sätter skolan på rätt kurs. Det behövs utveckling för lärare och skolledare, fler utbildningsplatser och en vidareutbildning som motsvarar kraven på framtidens arbetsliv. Socialdemokraterna föreslår investeringar i utbildning för 4,9 miljarder mer än regeringen.

Just nu reser Håkan Juholt runt i landet och talar med väljare. Många av dem behöver också resa till jobb och utbildning. Det behövs investeringar i järnvägar och vägar och moderna, klimatsmarta tåg som kommer i tid. Det tar vara på näringslivets utvecklingspotential och gör det lättare för människor att ta de nya jobben. Det behövs ett rejält tilltaget underhåll av banor, ställverk, växlar också på vintern, och bättre informationssystem för resenärerna. Socialdemokraterna föreslår stora investeringar i banor och underhåll särskilt runt storstäderna, bland annat ny järnväg mellan Göteborg och Borås med station i Landvetter.

Allt fler människor får upp ögonen för att Sverige behöver en bättre politik som rustar människor för framtiden. Nu är det 35 månader till nästa val och Socialdemokraterna med Håkan Juholt i spetsen måste visa att man har den bästa politiken och kraft nog att genomföra den. Det förtroendet kan bara skapas i samtal med människor. Den resa partiet nu påbörjat, har sin målgång i september 2014. Då är det dags för en ny regering i Sverige.

S-krönika publicerad på Göteborg-Postens ledarsida onsdag 19 oktober 2011. Citera gärna men ange källan!

Fler bloggare skriver intressant om Håkan Juholt och politik.
Andra bloggare: Viktor Tullgren | Ett hjärta rött | Anna Ardin | Ulf Bjereld | Högbergs tankar | Marta Axner | In Your Face | Alexandra Einerstam |

Bloggsamlingar: Progressiva bloggare på Netroots, politiska bloggar på Politometern, eller annat Intressant.

Lööf förminskar Thatcher - och det var nog inte meningen...

2011-09-29T19:57:00.000Z

Käckt rödkindade och hyper-hajpade Center-ledaren Annie Lööf har närmast halsbrytande disparata åsikter. Och så har hon Margaret Thatcher som idol. Inte för att hon har samma åsikter, vill driva samma politik, har samma mål eller något som har med uppgiften att göra. Hon var en kvinna i ledande position.

När ska kvinnor sluta beundra kvinnor i ledande position bara för att de kan göra det uppenbara - sitt jobb?

Idoliserandet gör saken betydligt värre. Kvinnor som är starka framhålls som undantag. Beundransvärda och kompetenta, men dessvärre som undantag. Om det åtminstone varit politiken eller något som hade med hennes jobb att göra - men nej.

Thatcher skulle säkert inte uppskatta att idoliseras av en politisk färsking. Hennes ledaregenskaper var fantastiska - men det var också Hitlers. Inte heller hans politik gillar Lööf. Utan vidare jämförelser kan man konstatera att kvinnor som beundrar kvinnor bara för att de är bra på sitt jobb förminskar också alla oss andra - vi som är bra på vårt jobb och som bara vill att människor ska se oss och behandla oss som kompetenta människor - inte som kvinnliga undantag.

På en SSU-kongress sa en ung kvinna från Göteborg när Thatcher kom upp som exempel på kvinnligt ledarskap. "Hon må vara kvinna - men hon är ingen syster!" Frustrationen bakom utropet i talarstolen får räcka för att ge röst åt vilken sorts politiker hon var. Det får räcka som kommentar till att hon är Annie Lööfs förebild.

Peter Kadhammar skriver en rolig satir på detta tema i Aftonbladet.
Expressen har en redogörande artikel om Thatcher - för dem som är så unga som Lööf, och därför knappt kan minnas järnladyn själva.
Martin Moberg skriver om Lööf och den borgerliga omstuvningen och har som vanligt en sjysst länksamling.
Fler bloggar på netroots, svenska bloggar och fler bloggar om Annie Lööf på politiometern.

Ansvarslösa Moderater

2011-09-21T08:10:00.002Z

S-krönika publicerad på Göteborgs-Postens ledarsida den 21 september 2011. Du kan också läsa krönikan på tidningens web och kommentera gärna, här eller på tidningswebben.

"Vi är inte politiker – vi är moderater. Så sade unga förtroendevalda moderater för några år sedan, när de insett att begreppet politiker var laddat med ansvar. Under nittiotalets kristider var inte politiker det coolaste man kunde vara som ungmoderat. Därför bestämde man sig helt enkelt för att inte acceptera etiketten och försökte istället definiera om begreppen. En arbetsmetod som Fredrik Reinfeldt, själv ungmoderat då, tog med sig inför valrörelsen 2006 när han gjorde om bilden av Moderaterna.

Nu är dock ansvar modeordet på alla moderaters läppar. "Det är tid för ansvar" upprepade Reinfeldt i regeringsförklaringen med olika variationer intill överanvändning. Det ansvar han själv var beredd att ta för Sverige visade sig ligga på makronivå – att balansera statens inkomster och utgifter. Det är givetvis bra och inget som Moderaterna har hittat på. Fråga de socialdemokratiska finansministrar som under åren fått städa upp i de statliga finanserna efter diverse borgerliga äventyr. Men det finns ett mikro också, i mellanrummet mellan bankerna och börsen, där människorna finns. Men så långt som att rusta människor för att ta sig igenom krisen och att bidra till Sveriges framtid sträcker sig inte Reinfeldts ansvar.

Nu ska budskapet om ansvar hamras in så till den milda grad hos alla moderater, att också partiets nyligen framlagda förslag till idéprogram har fått heta Ansvar för Sverige. Det som borde handla om vilka idéer man vill ska styra samhällsutvecklingen har istället fått själva regerandet som tema och portalparagraf. Det är först långt ner man hittar några idéer. Men då är de naket tydliga. Det Moderaterna tycker att varje demokratiskt samhälle ska ta ansvar för är rättsstat, äganderätt och skydd av varje människas frihet. Tre helt avskalade begrepp utan visionära idéer för hur Sverige ska utvecklas.

I Moderaternas ansvarsbegrepp är friheten intimt hopkopplad med skyddet för äganderätten. Att sänka skatterna för dem som redan har det bra ökar därför friheten, menar de. Ett helt annat sätt att se på frihet kommer från franska revolutionens frihet, jämlikhet och solidaritet. I ett sådant sammanhang blir friheten något mycket mer än att skydda de besuttna från den klåfingriga staten. En frihet som kopplas ihop med jämlikhet och solidaritet handlar om att rusta människor för att ta sin del av ansvaret. Med en sådan syn på ansvar måste man ha visioner och politiska mål som gör människor till del av en samhällsgemenskap. Om man menar allvar med att ta ett sådant ansvar måste det gälla mer än det börsnoterade Sverige. I den meningen är Moderaterna snarast ansvarslösa."

Publicerat på dalmaneek.blogspot.com

Rondellkonst - ett sätt att minska biltrafikens dominans i staden.

2011-09-21T07:54:00.010Z

Den 8 september beslutade Göteborgs kommunfullmäktiges om min och Diako Sheiks motion om konst i rondeller. Här är mitt inlägg i debatten.

På bilden rondellkonst från Skövde som anknyter till Timboholmsskatten i närheten.
"Ordförande, fullmäktige,
Tack för svaret på min och Diako Sheiks motion. Utformningen av rondeller kan tyckas vara en liten fråga, men det handlar om hur göteborgarna och de som gästar oss uppfattar vår stad. En stad som just nu står inför stora förändringar i trafiksystemet.
Cirkulationsplatser i trafiken har blivit allt vanligare de senaste åren. Rondeller, som vi kanske oftast kallar dem, minskar hastigheten och underlättar trafikflödena och är därför en bra lösning för att göra farliga korsningar mera trafiksäkra. Här i Göteborg är de allt vanligare och upptar en allt större plats i stadsbilden. Det har inneburit att staden blivit allt tryggare för bilister, cyklister, fotgängare och andra trafikanter.
Men det har också inneburit att allt mera mark upptas av ett växande trafiksystem. Inte bara i stadens utkanter eller i närheten av de stora infrastrukturprojekten, utan också mitt inne i citykärnan och ute i stadsdelarna. Jag och min medmotionär vill att staden bättre ska ta vara på de gemensamma rum som cirkulationsplatserna utgör. I Göteborg är den vanligaste utformningen en tom gräsyta, som bara förtydligar hur mycket mark som går åt till trafiken. Men det är annorlunda på många andra platser runtom i landet.
I Borlänge, där Trafikverket som hanterar frågor om trafiksäkerhet finns, har det blivit mycket vanligt både med rondeller och med konstverk i dem. Där finns konstverk som anknyter till staden och dess verksamheter, men också flera vackert och ändamålsenligt utformade planteringar.
Ett av de nyare exemplen är en finns i Skövde. Mitt i en stor rondell står en konstfullt utformad ring, en replik från en av de ringar som hittats i den så kallade Timboholmsskatten.
I borgerligt styrda Kungsbacka finns det bland annat en rondell där en liten fyr och en plantering som åskådliggör en halländsk havsstrand. I moderatstyrda Mölndal finns det flera exempel på rondellkonst. Bland annat finns det vattenkonst vid Mölndals centrum och en fantasirik plantering med en ljusfyr vid den södra infarten till centrum.
En fyr, en luftfyr, finns också i en rondell i Göteborg. I Torslandakrysset står en röd och vit pelare precis vid gamla flygplatsen, och minner om den tid när Torslanda var stadens port mot världen – inte bara från havet utan också från luften.
Just luftfyrens placering är riktigt lyckad. Här finns en knutpunkt för kollektivtrafiken med många som byter buss vid Torslandakrysset. Här finns också flera rondeller inom ett litet område och fyren skapar en identitet för en annars anonym plats i trafiksystemet.
Konst och fina planteringar kan bidra till trafiksäkerheten i cirkulationsplatser. Hur man utformar cirkulationsplatser på ett trafiksäkert sätt finns det regler om i vad som kallas VGU - vägars och gators utformning, som man kan läsa på Trafikverkets hemsida. Det anses bra med något som tydligt markerar för förare att vägen övergår i cirkulationsplats, till exempel med en liten kulle, en plantering eller ett konstverk.
Som Kulturnämnden påpekar i sitt svar, finns det redan pengar avsatta till utsmyckning av offentlig miljö som skulle kunna användas till att göra ett antal cirkulationsplatser till en tydligare del av stadsrummet som är till för alla - och inte bara en del av trafiksystemet."

Sedan blev det en stundtals märklig debatt i kommunfullmäktige. Moderaterna var sura för att jag och inte någon av dem kom med förslaget först - det är min tolkning av de märkliga och skruvade argument som fördes fram. Av trafiksäkerhetsskäl borde det bara få vara plastgräs på rondeller, menade till exempel en borgare. Eller möjligen gatsten, tyckte en annan. Vi fick fint stöd av en vänsterpartist som tagit reda på att Trafikverket gillar konst i rondeller generellt, för att det skapar medvetenhet om att platsen kräver särskild uppmärksamhet, att det inte går att bara gasa rakt igenom. Och till slut bifölls motionen. Det är kanske inte den tyngsta frågan Göteborgs Kommunfullmäktige har beslutat om, men den handlar som sagt om hur vi och våra gäster uppfattar vår stad!

Staten, det är vi. Gruvan i Kiruna är också min.

2011-09-03T08:58:00.003Z

Jag gillar tanken på att vi som lever i Sverige, tillsammans kan dra nytta av det som finns i vårt land. Skogen, malmen, vattnet - allt det kan vi gemensamt bruka på ett sätt som är bra för oss alla. Att staten äger, förvaltar och driver verksamheter som skapar nytta för oss alla av våra gemensamma tillgångar är en bra grej.

Men Alliansen tycker att staten inte ska äga företag. Bara av ideologiska skäl - vinster ska bara tillfalla företag som ägs av någon som höstar in pengarna. Den som redan har mycket, ska få ännu mer. Men det brukar ju inte Alliansens partier stå för - snarare gömmer man sig bakom att staten "är en dålig ägare".

En statlig guldkalv är LKAB - järnmalmen som vi äger alla tillsammans och som kommer att bli alltmer eftertraktad i hela världen framöver. Eftersom det här ger staten, det vill säga oss alla, stora vinster, så är det väldigt svårt att som Moderaterna hävda att staten är en dålig ägare. LKAB är snarare ett utmärkt exempel på motsatsen.

Därför är det närmast lustigt pinsamt när Moderata finansmarknadsministern särskilt vill påpeka att LKAB inte ska säljas. När Marcus Wallenberg utsågs till styrelseordförande i företaget startade spekulationen om syftet var att efter den här mandatperioden lämna över företaget till privata intressen och därmed göra oss alla lite fattigare för varje år. Snackisen startade efter en DN-artikel med TT som avsändare.

Nu senast har finansmarknadsministern i ett pressmeddelande förklarat att han visst inte vill sälja ut LKAB. Det vill inte allianspartierna heller - inte just nu och än finns det inga förslag på motsatsen. Men principen säger han inget om - att Alliansen tycker att staten, det vill säga vi tillsammans, inte ska dra nytta gemensamt av våra gemensamma tillgångar.

Allra bäst kommenterar Katrine Kielos detta på Aftonbladets ledarsida. Läs hennes kommentar och fundera över vilken roll vi tillsammans ska ha - vad staten är och ska göra. För min egen del tycker jag det är utmärkt att staten har företag som drar nytta av det vi har gemensamt - till fördel för oss alla.

Läs fler bloggar på intressant, netroots och politometern.

Oxfile eller sjukvård? S-krönika i GP 24 augusti.

2011-08-23T18:35:00.000Z

Frågan tycks absurd men den stannar envist kvar i huvudet efter den senaste tidens turbulenta nyhetsflöde. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förklarade som regeringsföreträdare att de inte såg någon möjlighet för inkomstskattesänkningar inför arbetet med statens budget för 2012. Den snabbt uppdykande nya krisen har givit dem en orsak att skjuta på det femte jobbskatteavdraget som blivit en het politisk potatis. Strax därefter meddelade Sveriges Kommuner och Landsting att skatteintäkterna blir betydligt lägre än tidigare beräknat för nästa år. Sammanlagt fattas 5 miljarder för välfärdens finansiering. När inte pengarna kommer in kan de inte användas för att betala löner och inköp. Det betyder att skolor, förskolor, sjukvårdsavdelningar, äldreomsorg och barnsjukvård återigen måste spara.

Någon insikt om behoven i välfärden syntes inte när Moderaterna presenterade sina budgetprioriteringar. Istället föreslår de ännu en skattesänkning, den här gången på restaurangmomsen. Ett vallöfte som kostar 6 miljarder för att få billigare oxfilé på krogen. Till och med mer än vad kommuner och landsting måste spara. På Anders Borgs powerpoint-presentation skriver han om Ansvar för Sverige och att Prioritera välfärden. Det låter så bra och man vill så gärna tro honom. Men en verklig prioritering av välfärden skulle innebära att lägga fram ett konjunkturstöd till kommuner och landsting – och till alla unga som arbetar där eller hoppas på ett jobb. Moderaternas ansvar för Sverige blir en abstraktion som inte sträcker sig längre än till finansmarknadsregler och bankväsende. Inte oviktigt alls. Men människor av kött och blod som har sjuka barn eller gamla föräldrar – sådana är det ont om i Borgs powerpoint.

Ännu ett okänsligt förslag kom från Centerns förnyelsegrupp som vill att hälften av all sjukvård ska vara privat. Så har konkurrensen på vårdföretagens marknad fått bli viktigare som princip än att medborgarna ska få en god vård när den behövs. Man behöver inte vara särskilt konspiratoriskt lagd, för att se den senaste utvecklingen som en Thatcherisering av svensk politik. Genom att steg för steg dra åt svångremmen hårt runt välfärden, skapas ett starkt tryck på förändring, precis som i England på 80-talet. Till slut har man bit för bit genomfört en bred ideologiskt motiverad privatisering, med ökande ojämlikhet och växande klyftor som följd. För en regering som säger sig vilja prioritera välfärden borde valet mellan oxfile och sjukvård vara lätt. Men Allianspartiernas omsorg om välfärden är bara fernissa, tunn som en skiva carpaccio.

Publicerat på Göteborgs-Postens ledarsida 24 augusti.

Semesterbloggen del 2: Hur påverkar terrordåden i Norge semestersamtalen i stugor och husvagnar om rasism och högerextremism.

2011-07-24T12:57:00.003+01:00

I fredags började jag skriva den andra delen i Semesterbloggen. Den skulle diskutera badvanor och mångkultur. Medan samhället debatterar mångkulturalism eller integration, så ägnar sig människorna som debatteras helt självklart åt den blandning som samhället ännu inte vågar ta ställning till. Till exempel på stranden i Sillvik.

Men det får bli en annan gång. För efter terrorattentatet på Utöya finns det ett annat perspektiv på mångkultur och integrationspolitik som snabbt kom igenom TV-rutor och mobila bredband ut till hela SemesterSverige. Den sorg som vi alla delar är svår att uttrycka i ord. För dem som drabbats, anhöriga och vänner, politiska vänner och motståndare - för oss alla är detta en tragedi. Den våldsamma kristna högerextremismen fick ett nytt ansikte och dess mål var att rikta ett slag mot Socialdemokratin óch det öppna samhället.

Men de första timmarna var inte enigheten lika stor. Då spekulerades i vilken muslimsk terrororganisation som stod bakom, om det var en ensam gärningsman eller flera. I Sverige gjorde DN bort sig rejält på det temat, vilket Jan Guillou skriver om i sin krönika i AB igår. (Finns f ö inte längre på nätet). Men det blev fort väldigt tyst. Den semantiska rasismen slog till och "terroristen" blev "galningen". Han var ju norrman, blond och kristen. Trots att det var ett högerextremt och anti-socialistiskt dåd, kallade NRKs nyhetspanel det för ett "antimuslimskt terrordåd". Semantiken döljer ofta den verkliga politiken. Och i detta är vi verkligen inte eniga. Jo, i sorgen, men inte i vilka åtgärder vi vill vidta för att förhindra detta från att hända igen.

De som verkligen imponerade de här dagarna var Jens Stoltenberg och Oslopolisens presstalesperson. Inte för ett ögonblick förföll de till spekulationer eller hämndbegär. Stort och imponerande. NRKs direktsändningar över nätet tror jag följdes i många husvagnar och stugor, precis som i vår.

Och här på Semesterbloggen undrar jag främst hur människor samtalar om detta i husvagnar och stugor. Hur låter det runt campingborden, i husbilarna, på strandfiltarna och i köerna till Sommarland. Hur tänker människor om terror och terrorister nu? Efter många års tillvänjning har man vant sig att uppfatta det stora hotet mot demokratin som just de muslimska terrordåden. Trots att det är en mycket, mycket liten del av de terrordåd som utförs i Europa som är muslimskt motiverade. Jag hoppas att människor blir mer modiga och vågar stå för typiskt svenska värderingar som öppenhet, individualism, frihet och tolerans (World Values Survey).

Efter många valrörelsers samtal med människor på gator och torg, har jag märkt hur en sorts "vardagsrasism" har brett ut sig. Med terrordåden som motiv har invandringen kritiserats och skyllts för samhällets försämringar. Bakom den inställningen har Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet kunnat växa sig starka med sin betoning på trygghet och kritik mot "samhällets eliter". Nu visar det sig att just denna extrema höger har härbärgerat en sådan orm, en människa som tar sin ideologi på allvar. När MUF-are i Sverige skanderar "döda dom röda" på sin fester, så är det nog aldrig någon som tror dem om att verkligen göra det. Men i de extrema högerkretsarna utvecklas en ideologi som faktiskt motiverar för en enskild anhängare att på egen hand vidta våldsamma åtgärder.

Breivik, som nu har erkänt massmorden, är frimurare och van vid högerpolitik, hemlighetsmakeri och elitism. Men hur många ledarskribenter och semesterfirare kräver av Frimurarlogen att ta avstånd från det vidriga dådet? När en muslim begår ett terrordåd blir trycket hårt på muslimska organisationer och individer att markera avstånd - trots att de inte har ett dugg med dådet att göra. Nu är det dags för Frimurarna.

Semesterbloggen hoppas att många samtal runt grillarna och i fiskebåtarna kommer att handla om vikten av demokrati och öppenhet. Kanske till och med vikten av att engagera sig politiskt. För det är, som Stoltenberg markerade så tydligt, bara genom öppenhet man kan bemöta ett terrordåd som det på Utöya och i Oslo. Och genom att markera vår bestörtning över det som hänt, att tänka på varandra och finnas till hands för varandra.

Andra bloggare som skriver intressant om Breivik.
Anna Ardin skriver om politikens uppgift att mota högerextremismen.
Ulf Bjereld skriver om spekulationerna om muslimsk terrorism och SD.
Nätrötter skriver om Norge, terrorism, Oslo.

Båtkvinnorna som försvann. Första kapitlet i semesterbloggen.

2011-07-17T07:31:00.004+01:00

Välkommen till min Semesterblogg om livet i SemesterSverige. Just denna första bloggpost inspirerades vid ett besök på Fjäderholmarnas utställning om allmogebåtar och den handlar om kvinnor och båtar och hur kvinnor raderas ur historien av intet ont anande kulturbevarare, i det här fallet Föreningen Allmogebåtar.

Det är inget nytt att kvinnor raderas ur historien och från hela samhällsområden - också i detta relativt moderna århundrade. I ett av de små husen med båtar förstod jag ytterligare vidden av detta. Jag hade stannat till vid en bild från ett båtbyggeri där kvinnor i kjol och huckle hyvlade och putsade botten på en fin båt som antagligen just bordlagts. Kvinnor stod i bakgrunden och arbetade med annat i en båt, lutade ner mot durken. Bakom en bod skymtade en annan kvinna. Hela detta båtbyggeri, eller båtvarv, verkade vara en kvinnlig arbetsplats. Märkligt att ingen enda av dem som satt ihop utställningen reagerat över detta och ens med en mening kommenterat det. Men de arbetsamma båtkvinnorna var helt okommenterade i utställningen i övrigt. Den enda personreferensen som fanns, var istället en hyllningsaffisch till en man, vars dödsbo skänkt en del av båtarna. En man vars båtliv och båtvanor beskrevs, vilka han fiskat med och hur han förändrat båtarna genom åren. Inget, alltså, om att man tydligen hittat en kvinnlig arbetsplats i båtbyggarbranschen under arbetet med utställningen.

Min litterärt bevandrade mor påpekade att det var helt självklart att kvinnor skötte båtar vid tiden bilden var tagen. Hon exemplifierade med Strindbergs berättelser från Stockholms skärgård. I hans böcker är det kvinnorna som kommer med båtar och hämtar karlar, som för övrigt ofta har problem att klara sig själva. "Läs Hemsöborna", sade min mor, "så ser du att det är lika självklart som att kvinnor städar". Men var finns kvinnorna i båtvärlden idag?

När jag kom hem från min Stockholmstur fattade jag att Ulf Brunnberg i sitt Sommar-program krävt en TV-kanal för män, som bland annat skulle handla om båtar. Recenserat i Göteborgs-Posten av Elin Grelsson, som vanligt lysande intelligent och roande. Jag kom att tänka på ett par av mina kvinnliga kamrater som är mycket båtroade, faktiskt de enda som jag vet brukar dregla både på facebook och "IRL" inför och under båtmässan här i Göteborg. Deras intresse för båtar är alltså inte relevant eftersom kanalen skulle vara till för män. Hans förslag handlade förstås om att han inte förstår dagens samhälle och hellre vill gosa med en bild av samhället som bekräftar honom själv och inte tvingar honom att leva i verkligheten. Men effeken av det är också att i det förment "manliga" förnekas det sjävklart "kvinnliga" i intresset för båtar.

Strindberg själv, misogynen personifierad, beskrev en kvinnlig och kollektivt accepterad nödvändig syssla i skärgården - säkert utan att han ens reflekterade över det. Kvinnornas roll i skärgårdens båtliv försvann uppenbarligen, när det kom kollektivtrafikbåtar och när maten inte längre skulle fraktas till marknaden och därifrån. När fisket som var en manlig båtsyssla, bit för bit slutade vara en inkomstkälla, blev det ístället en manlig nostalgi.

Det är möjligt att Strindberg inte skulle gillat att han används för att framställa kvinnor i en för samhället viktig roll. Mera hemma skulle han vara med att utgöra bevis för att kvinnor systematiskt ehuru säkert ofta omedvetet, rensas ur historien. Många kvinnliga dramatiker från hans tid har försvunnit i glömska för den stora lysande - manliga - stjärnans skull. Vilket för övrigt Ann Petren talade om i sitt intressanta Sommarprogram i P1.

Min slutsats är att när män själva skriver historia och beskriver samhällsföreteelser, tenderar kvinnor att generaliseras bort. Trots att de är eller varit en självklar del av de sysslor som beskrivs. Och att detta är ett beteende som traderas genom generationer. Här finns det grund för en marxistiskt inspirerad feministisk analys, för den som är intresserad, men på semesterbloggen nöjer jag mig med mina egna iakttagelser!

Skrivet efter ett besök på Fjäderholmarna och utställningen om allmogebåtar, beskriven av Föreningen Allmogebåtar. Som förtjänar lite cred för att de skriver på sin webb att de "på lång sikt" strävar efter jämnare könsfördelning.

Flaggor och fördomar - Patriotiska Studentförbundet och Pride-flaggorna i Göteborg

2011-07-11T23:01:00.003+01:00

Läser i GP att Patriotiska Studentförbundet klagat hos kommundirektören för att de fått merarbete i samband med att Pride-flaggorna på kommunens flaggstänger vandaliserades när de hissades under Prideveckan i Göteborg. Själv var jag stolt och glad när jag förstod att alla stadens flaggstänger användes för att fira HBTQ-festivalen! Men Patrioterna är kritiska till detta och GPs Daniel Olsson skriver en bra om än lättförtjänt, artikel om detta.

När man konfronteras med denna nyhet anmäler sig flera frågor.

1. Hur i hela fridens namn har Patriotiska Studentförbundet fått i uppdrag att hantera kommunens flaggor? Deras företrädare Torsten Persson framstår i GPs intervju som en fruktansvärt inskränkt person. Om organisationen står för de uppfattningarna blir jag mörkrädd. Frågan har varit uppe i SDN Örgryte. Politikerna var tveksamma till dem och ville ha deras verksamhet utredd - Detta är svaret de fick från tjänstemännen.

2. Varför är det över huvud taget någon som funderar på extrakostnader för merarbete om Pride-flaggorna vandaliseras? Göteborg ska vara en stad som står upp för tolerans och inte viker ner sig! I budgeten för Göteborg 2011 skriver S-MP-V-majoriteten om stadens medverkan i HBTQ-festivalen och utförligt om vikten av arbete mot diskriminering.

3. Hur reagerar Göteborgs politiker på detta? Det har framtstått som att politiken i Göteborg (alla utom SD) har stått för tolerans och öppenhet och uppmuntrat ett brett engagemang för Pride-veckan i Göteborg. Till och med KD gjorde det - och deras gruppledare m Carina Liljesand straffades av fundamentalisterna inom partiets väljarbas för det. Anna Johansson, S-kommunalråd och ordförande för Socialdemokraterna i Göteborg, är i alla fall tydlig med sitt avståndstagande, även om hon är artig mot nämnden som fattar besluten.

4. Varför har inte stadsdirektören gjort något åt detta? Om det är som denne Torsten säger i intervjun, så har direktören haft kunskap om detta ända sedan i våras. Då borde fjällen fallit från hans och andras ögon och de borde sett till att en dylik organisation inte vidare får befatta sig med kommunens flaggor.

5. Hur ska staden agera för att förstärka arbetet mot intolerans och diskriminering av HBT-personer i fortsättningen? Av denna händelse framgår att det krävs stora insatser. De politiska styrdokumenten har länge innehållit krav på att öppenhet och tolerans ska råda, och att inget förtryck eller diskriminering får ske.

Tycker du jag är för hård? Läs det här citatet:
- Tidigare i år tillät man samerna att flagga på Gustav Adolfs torg och sedan fick zigenarna flagga. Vad blir nästa steg, att handikappsrörelsen hissar sin? De har väl ingen flagga, men de kan ju kanske skapa en med en rullstol och två korslagda kryckor undertill, säger Torsten Persson.

Eller det här:
- Jag har inget emot homosexfestivalen, det här handlar om ett ogenomtänkt beslut om flaggning på alla kommunala inrättningar. Det är också pedagogiskt misslyckat. Hur ska man förklara som förskollärare för små barn vad det är för flagga och vad den symboliserar och vad det är för människor. Barnen kan ju få mardrömmar om förskoleläraren berättar om vad homosexualitet handlar om, säger Torsten Persson.

Andra som kommenterar detta är Lars Gårdfeldt
Här finns bloggar om detta: Anjo, Krull. Netroots

Metallica på Ullevi. Bästa bandet i Big 4 - kulturhändelse tack vare Public Service!

2011-07-04T08:18:00.001+01:00

Dom andra banden har jag inte ett vitten till övers för. Men Metallica. Det har alltid varit något särskilt med dem. Ända sedan de började befolka musikvideokanalerna på 80-talet har jag lyssnat med lite mer än ett öra, och när jag första gången hörde introt till Sandman var jag hookad och ohjälpligt fast. Inte så att jag skulle lyssna på låt efter låt eller hela skivor i sträck. Nej, så mycket metal-fan är jag inte.

Men det finns en musikalisk kvalitet och variation i Metallicas låtar som slår de andra banden med hästlängder. Det kom fram bra på SVT1s för övrigt utmärkt producerade direktsändning av konserten med The Big Four på Ullevi igårkväll. Låtarna har en självklar styrka som inte behöver tenorskrikas in i mikrofonerna - Hetfields röst är snarast lite bluesigt raspig. Här finns ett modigt lugn som kombinerar en självklar tyngd med musikaliska influenser från progressiv rock. När Kirk Hammett river av ett skryt-solo mellan låtarna är det inte som när andra metal-gitarrister gör samma sak. Här finns självklart samma ilsket effektiva slingor, men så kommer det en doft av Jethro Tull och frammanar närmast vemodiga stämningar. Kombinationen är oslagbar. Likadant är det med de magiska ackordvändningarna. Borde kolla med min metalrockande vän Alexander Sofroniou om analysen - det är något särskilt i ackordföljderna som andas seriös dom och undergång. Något har det också att göra med den sparsamma användningen av hyperdistade gitarrer.

Sammantaget är det oerhört intressant att lyssna på. Långt ifrån typiskt. Och det är därför som Metallicas definierande status som Trash-band känns lite märklig för en som ser på från läktaren. För mig är de inte alls ett typiskt trash-band. Det finns inget enda av dem alla som når upp till knäna på James Hetfield och de andra - möjligen är det just därför.

När jag var 25 tänkte jag nog aldrig på Metallica som vuxna. Men igårkväll var det något superstarkt och modigt över dem. En lugn, svart kraft som jag kunde relatera till. Det var starkt och sexigt utan juckande underliv och larviga övertoner. Jag har aldrig gillat rockande farbröder i övre medelåldern som låtsas vara lika tuffa som när de började spela rock. Inte ens om de heter Jagger i efternamn. Men Metallicas trettio år på scenen är inte något som måste förklaras bort med trista klyschor om evig ungdom och uppror. Metallica lyckas med att lägga livserfarenheten som ytterligare en kvalitet i musiken.

Och det är Public Service - SVT1 - som bär fram denna massiva kulturhändelse till mitt vardagsrum. En oerhört välproducerad show som ger en känsla av att vara där. Det finns säkert synpunkter på fördelningen mellan hårdrock, schlagerlåtar och vanlig pop i SVT. Men dock - det är SVT som gör detta och gör det bra. Länge leve Public Service!

Skrivet på dalmaneek.blogspot.com

Andra skriver intressant om hårdrock, Metal, och ännu mer om hårdrock.
Alexander Sofroniou - Medborgarjournalisten om Public Service och musik.

Staden ska vara till för alla! Också trafikplatserna.

2011-06-19T13:29:00.000+01:00

Idag har P4 ett inslag om min motion om konst i rondeller.

Trafikplatser är till för alla - inte bara trafikanter. Rondeller är bra för trafiksäkerheten - men tråkiga. Lika tråkigt är det att inte Miljöpartiet vill låta trafikmiljöerna vara till för flera än dem som snabbt åker därifrån. De skulle kunna vara en del av stadens uttryck och identitet i stället för att bra manifestera trafiksystemen!

Tänk dej den stenlagda baksidan på Nils Ericsons-platsen. Många människor står där och väntar. På att åka kollektivt med buss, på att bli hämtade efter en tågresa eller bara på att träffa någon de stämt möte med. Trångt både för trafik och människor. Här skulle ett konstverk både skapa en välkomnande känsla för resande som kommer till staden med buss eller tåg, och skapa ett rum som inte bara är till för bilar och bussar. Det skulle skapa en känsla av att rummet finns också för den som besöker eller bara finns där utan att resa. Alltså precis tvärtom mot vad Kia Andreasson hävdar!

I Torslandakrysset finns en luftfyr, tror jag det ska påminna om, som är både ett utropstecken i miljön och ett utmärkt hjälpmedel att beskriva vägen - det skapar en identitet för en plats. Flera sådana skulle göra staden lättare att känna igen, att förstå. Och att njuta av! Inte minst för alla dem som står och väntar vid hållplatserna för kollektivtrafiken. Det behövs mera mänsklighet i trafiksystemen - inte mindre!

netroots, intressant om politik, om Göteborg, om Miljöpartiet, om Socialdemokraterna.

Väx upp, brudar.

2011-06-13T21:47:00.002+01:00

Tänkte skriva om Koljonen och Linderborg och det tröttsamma gnället om städtjänster. Men ärligt talat, jag orkar inte mer än en kort suck. I Aftonbladet gnäller Åsa Linderborg på Johanna Koljonen för bristande moral för att hon anlitar en städare för att städa hemma. "Linderborg goes Suhonen" tänker jag om hennes moraliserande som gör mig både besviken och bestört. Jag trodde att det var bra med riktiga jobb med fackliga avtal, vilket Koljonen säger sig ha. Det ifrågasätter Linderborg utan att redovisa vad hon vet - om hon vet.

Koljonen skryter i DN med att hon blivit så välavlönad och har så mycket att göra att hon inte hinner städa - trots att hon är duktig på det. Jag har verkligen inga synpunkter på att Koljonen lejer ut städet om hon har fackliga avtal och rimlig lön - vilket hon hävdar. Men jag fattar inte poängen med att skryta om det.

Väx upp, brudar.

netroots, intressant om feminsim,

Bloggkärlek - Thang Nguyen har skapat mycket av den varan.

2011-05-28T07:36:00.008+01:00

Sista dagarna av bloggkärleksveckan och jag tänker på kärleksarbetet för att rädda Thang Nguyens framtid här i Sverige. Ett arbete som visar att det finns mycket plats för kärlek på nätet. En sextonårig kille som kom hit med sin familj för sex år sedan och nu ska utvisas tillbaka till Vietnam enligt beslut av Migrationsverket. Mer än en tredjedel av sitt liv har han levt här innan beslut om utvisning kommer.

Bloggaren Sebastian Stenholm har uppmärksammat Thang och beslutet om utvisning. Jag känner inte Thang men imponeras av vittnesbörden om honom på facebooksidor och på lokalradion, som gjort en del inslag om engagemanget för att han ska få stanna.

Den svenska asylprocessen sägs präglas av en mycket hög rättssäkerhet. Det är viktigt. Vi kan inte ha olika sorters rättssäkerhet i vårt land - en för den som inte ännu fått lov att kalla sig svensk och en annan för den som uppfyller kraven, som ju då är mindre säkra. Men det är ju helt vansinnigt att den processen får lov att ta så lång tid!

I alla andra rättsvårdande sammanhang talar man om vikten av att låta barnens behov av snabba beslut slå igenom. Ungdomsbrott ska beivras snabbt och de ska direkt märka av eventuella påföljder. Men när barn kommer med sina föräldrar finns det tydligen ingen insikt alls om att man spelar med barnens liv. Detta är så upprörande att jag inte riktigt orkar ta in det.

Det spelar faktiskt ingen roll vilka skäl man anför från Migrationsverkets sida för utvisningen. När ett barn har varit sex år här, så har barnet de facto blivit svenskt. I mina ögon är det därför ett svenskt barn som Migrationsverket utvisar och för sånt finns inga skäl. Det är helt oacceptabelt. Regeringen som har ansvaret för att myndigheterna prioriterar rätt och har resurser nog för att göra sitt jobb, måste agera för en förändring. För att den svenska asylpolitiken ska återfå respekten måste handläggningstiderna ner radikalt och barn måste behandlas enligt barnkonventionens regler, som Sverige skrivit på men inte infört i lag. Det är dags för det nu.

Andra skriver om Thang på Facebookhär och här. Sebastians tankar - Röda Berget.
Nyhetsinslag på lokalradion SR P4 Halland
Netroots - Politometern - Intressant om politik.

Bloggkärleksveckan. Ett gott alternativ till allt hat som finns därute.

2011-05-24T20:26:00.000+01:00

Alla goda exempel på hur kärlek kan spridas via nätet gör att jag inte egentligen oroar mig. Internet är bara ännu ett sätt att skvallra, prata skit, tjöta, dösnacka - och ett oerhört viktigt sätt att sprida glädje och kärlek. Den här veckan är det Nakna Sanningens ide med en årlig kärleksvecka på nätet som jag vill uppmärksamma. Exemplen på näthat är så många och deras kräk-alster ligger för evigt ute och snurrar i cyberrymden. Men också kärleken är evig och idag drar jag en lans för den! Tack Nakna Sanningen för Bloggkärleksveckan!

Därför är det sant att Moderaterna vill privatisera sjukvården.

2011-05-14T21:55:00.002+01:00

Ska vi ha en rättvis och jämlik sjukvård i framtiden eller ej? Det är vad debatten inför det stundande omvalet i Västra Götaland har handlat om. Våra politiska motståndare i Moderaterna föreslår att sjukhus ska säljas ut och att försäkringspatienter och de som kan betala själva ska kunna gå före i vårdköerna, något de nu försöker ducka ifrån när de allt mer insett hur impopulär den här politiken är bland väljarna i Västra Götaland.

Men det är sant. Så sent som i onsdags erkände den moderate ledaren Johnny Magnusson i en chatt på Göteborgspostens hemsida att han kan tänka sig att sälja de mindre sjukhusen, även om han i nuläget inte vill sälja stora akutsjukhus.

Det råder inte heller brist på förslag från Moderaterna som innebär mer privatiseringar och utförsäljningar av vården. På nationell nivå har den moderatledda regeringen drivit igenom en startlag för försäljning av universitetssjukhus. Den har också infört en lag som möjliggör för privata vårdcentraler att etablera sig där det är lönsamt, det vill säga där patienterna är friskare och rikare. Dessutom ger lagen möjlighet att ta ut extraavgifter för tilläggstjänster, något som riskerar att på sikt utarma den service som ingår i det offentliga. Den som kan betala lite extra själv får bättre vård än alla andra. Det är en helt orimlig princip och en farlig utveckling. Med Socialdemokraterna i ledningen för Västra Götalandsregionen har principen ännu inte fått fäste genom att alla vårdcentraler i sina avtal har samma uppdrag och samma kvalitetskrav.

I Västra Götaland har Moderaterna i sitt budgetförslag krävt att en "utmaningsrätt" införs. Det innebär att privata företag ska kunna utmana regionen på driften av olika verksamheter och dessutom förordat avknoppning av verksamheter till personalen - trots att flera domar pekar på att det är olagligt. Båda dessa förslag innebär sannolikt en gradvis privatisering av kliniker och andra verksamheter. Patienter görs till kunder på en marknad och principen om vård efter behov hotas.

I moderatstyrda Uddevalla har man fattat beslut om att erbjuda de anställda privat vårdförsäkring. Moderatledaren Jonas Ransgård har i en debattartikel förklarat att fördelen med detta är att man får gå före vårdköer om man skulle behöva vård. Det går svårligen att uppfatta som något annat än att Moderaterna tycker att ett system där en patient får kortare väntetid på bekostnad av en annan patient är bra, trots att den icke-försäkrade patienten kanske till och med har ett större vårdbehov. Samma förslag har för övrigt Moderaterna i Göteborg skrivit en motion om. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde har antalet personer med privat sjukvårdsförsäkring nära fördubblats.

Det är således ett faktum att ett moderat styre i Västra Götaland skulle innebära helt nya principer för tillgången till vård för våra medborgare. Nu står vi inför de sista skälvande timmarna inför valet. Jag tänker fortsätta att stå upp för att samhället ska erbjuda en vård i världsklass för alla - inte bara för dem som har råd. Det är en av vår tids riktigt viktiga ödesfrågor.

Källa om Moderaternas privatiseringspolitik i Sverige: Rapporten "Vård efter dina behov - eller dina pengar? - Att säga en sak och göra en annan".

Först publicerat på Newmill Lördag 14 maj 2011.

Andra bloggar om omvalet: Röda Berget | Tord Oscarsson | Martin Moberg | Jämlikhetsanden | Netroots | Politometern |

SVT AB GP

Moderaterna vill sälja sjukvården. Kameran ljuger inte!

2011-05-05T22:04:00.001+01:00

Undrar du om det finns någon sanning i att Moderaterna vill sälja sjukhus här i Västra Götaland? Varför inte, egentligen, eftersom de redan startat på andra ställen?

Den 14 september debatterade Johnny Magnusson (M) och Gert-Inge Andersson (S) sjukvårdspolitiken och Västnytt sparade just det stycket om att Moderaterna vill sälja sjukhus, men Socialdemokraterna vill behålla och utveckla den sammanhållna och öppna sjukvården vid våra sjukhus.

"Skrämselpropaganda" säger Magnusson nu. Om sina egna ord!
http://svtplay.se/v/2146127/m_i_vardduell_salj_ut_smasjukhusen

Bloggar om | politik | moderaterna | Socialdemokraterna |
Netroots | Politometern | Jämlikhetsanden | Claes Krantz |

Kortsiktig vinstpolitik i vården förstör en viktig USP för Västsverige!

2011-05-03T22:20:00.000+01:00

Vad är det som gör Västra Götaland starkt för framtiden? Inom marknadsföringsområdet talar man om sin verksamhets USP – unique selling proposition. Det engelska begreppet avser den en unik och eftersträvansvärd egenskap som skiljer ut en verksamhet och gör den attraktiv för sina kunder. Den företagsledning som säljer ut eller slarvar bort sitt företags USP skulle åka ut med huvudet före. Med tanke på att Moderaterna vill framställa sig som företagsvänliga, så är det märkligt att de håller på och slarvar bort en värdefull USP för Västsverige – den sammanhållna hälso- och sjukvården.

Socialdemokraterna vill utveckla och förbättra den sammanhållna högspecialiserade vården. Hellre fortsätta minska väntetider och förbättra bemötandet. Moderaterna väljer att hellre skapa kortsiktiga vinster med privatiseringar för att göra offentliga verksamheter tillgängliga för vinstdrivande företag.

Det enklaste är förstås ren försäljning. Johnny Magnusson (M) har berättat att han gärna säljer några västsvenska sjukhus. Moderaterna föreslår att företag ska vill ta över en potentiellt lönsam del av en vårdverksamhet, ska få göra det. Företaget ska kunna utmana det offentliga som inte får lov att säga nej, utan måste lämna ut den delen på anbud. Nyligen förklarade Moderaterna att de vill bolagisera hela den offentliga primärvården och lägga ut hela sjukvårdsrådgivningen på entreprenad. Regeringen har öppnat möjligheten att sälja ut högspecialiserade universitetssjukhus och i de landsting där Alliansen har makten har flera privatiseringsinitiativ införts i den högspecialiserade vården.

M-politiken är kortsiktigt bra för de vårdföretag som kan gå in i skattefinansierade verksamheter och skära vinstguld med täljkniv. Men den är inte bra för näringslivets och samhället långsiktiga utveckling. Det stora problemet med privatiseringspolitiken är att den sågar av grenen den sitter på. Med privatiseringarna försvinner en unik västsvensk fördel, vår USP. Den högkvalitativa sjukvård som Sverige har, har skapats med långsiktiga offentliga investeringar i en sammanhållen vård, som möjliggjort forskning med hög internationell status. Det var skälet till att Astra Zeneca flyttat ett av sina tre forskningscentra från Lund till Göteborg. Nu investeras i ett centrum för avancerad diagnostik och avancerade operationer vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Runt centrat planeras mycket forskning och nya utbildningar. Här behövs den sammanhållna sjukvården med öppet samarbetsklimat mellan sjukvården, universitet, högskolor och utvecklingsföretag. En sådan politik är bra för både dagens och morgondagens patienter, för näringslivet och för fler jobb.

När också de högspecialiserade verksamheterna ska privatiseras riskerar man det öppna forskningsklimatet. Privatiseringsivern bryter sönder den sammanhållna och öppna sjukvården, bygger upp nya gränser och skapar hinder för samarbete. Det är inte god hälso- och sjukvårdspolitik, det är inte god näringslivspolitik – det är kortsiktig vinstpolitik. Och det säger mycket om vilka Moderaterna är till för. Inte dem som vill ha och behöver högkvalitativ sjukvård. Inte för dem som tycker samhället ska sträva efter utveckling och jobb för alla. Inte dem som vill utveckla Västsverige för framtiden.

S-ledarkrönika publicerad i GP onsdag 4 maj 2011.

Andra bloggar om Socialdemokraterna | Politik | Företagsklimat | Regionval | Netroots | Politometern |

Första Maj-talar i Kungälv. Och övertygar systersonen om en möjlig livsuppgift.

2011-05-01T20:24:00.008+01:00

"Om jag inte blir fotbollsproffs, eller bandyproffs, så skulle jag kunna tänka mej att bli politiker". Fina ord från tioårig systerson efter Första Maj-talet idag!

Idag var jag huvudtalare i Kungälv och här finns mitt tal. Det talade ordet gäller.

"Mötesdeltagare, partivänner,
Jag firar Första Maj för att jag drömmer om en bättre värld. Ett samhälle där människor är fria att själva styra sina liv och göra sina livsval, där var och en får förutsättningar som gör det möjligt att växa och utvecklas och bidra till vår gemensamma utveckling. Det låter stort men det är väldigt enkelt.

Jag drömmer om ett samhälle där man inte blir av med sin och familjens försörjning och tvingas gå från hus och hem om man får cancer eller MS eller någon annan allvarlig sjukdom. Ett samhälle där den som blir av med jobbet får hjälp med den utbildning som behövs för att komma tillbaka, där barn som är födda i familjer utan akademiska traditioner får hjälp att utbilda sig och hitta sin egen väg i livet.

Det kan tyckas som små önskningar, men idag blir det allt mera avlägset. Vi lever i ett land vars regering bara erkänner en enda politisk uppgift och en enda politisk metod – att sänka skatter. Men vår dröm är så mycket större än nivån på värnskatten, fastighetsskatten, förmögenhetsskatten eller hur många jobbskatteavdrag som genomförs.

Socialdemokratin är en frihetsrörelse. Vi drömmer om ett samhälle som inte nöjer sig med att så många människor hindras från att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Den ekonomiska utvecklingen får inte bli ett självändamål utan ett medel för att förverkliga människors frihetslängtan och ge var och en möjligheter att själva bidra till samhällsutvecklingen och till en bättre framtid för Sverige. Det, mina vänner, är jämlikhet och frihet och det är därför jag är Socialdemokrat!

Mötsdeltagare,

Jag vågar drömma om en bättre värld. Och jag är inte ensam om det. På min datorskärm hemma i Kortedala har jag kunnat följa hur tusentals människor i Nordafrika har stått upp mot förtryck, fattigdom och förföljelse. På twitter, facebook och på nya TV-kanaler har vi sett historien utspela sig framför våra ögon i realtid.

Det uppror som började med en grönsakshandlare som vägrade acceptera polisvåld och korruption och en facebookgrupp mot fattigdom och arbetslöshet, tog fart via fackliga organisationer och utvecklades till ett demokratiuppror som spred sig till andra torg i andra länder. På Tahrirtorget i Kairo protesterade snart män och kvinnor, kristna och muslimer; barn, gamla och unga. Med humor och mobiltelefoner som vapen, reste de sig mot förtrycket och fällde diktaturerna.
Inte alla vann sin kamp för demokratiska rättigheter, kampen fortsätter i flera länder. Nu måste västvärlden ge de som kämpar sitt helhjärtade stöd! Det som sker i Nordafrika liknar utvecklingen vi såg för 20 år sedan i Östeuropa. Dagens demonstranter förtjänare ett lika starkt stöd som Österuopa fick!

Konflikten i Palestina och Israel påverkas av händelserna i Nordafrika. En del av Palestina är Gaza – stort som ett fjärdedels Öland, lika långt som till Göteborg och tillbaka. Där lever en och en halv miljoner människor instängda. Isolerade av Israel utan möjlighet att resa till vänner, släktingar eller till sina gamla arbeten. De flesta kom dit som flyktingar undan de attacker som genom åren utförts av Israel i områdena runtomkring. Carl Bildt har kallat Gaza ”världens största flyktingförläggning”. Det låter cyniskt, men det ligger en insikt om invånarnas grymma villkor bakom uttrycket.

För oss som har lättare att förstå livet på Öland än livet i Gaza blir situationen svår att förstå och konflikten tycks pendla fram och tillbaka år efter år. Socialdemokraterna kräver respekt för folkrätten från båda sidor i konflikten och vi kräver att det internationella samfundet erkänner både Israel och Palestina som suveräna stater med säkra och erkända gränser så fort som möjligt. Sverige bör ta ledningen i EU för att detta ska bli verklighet.

Mötesdeltagare

Globaliseringen har öppnat världen för oss men samtidigt öppnat vårt land för världen, och den internationella konkurrensen är stenhård. Vi är ett litet, exportberoende land och vi måste investera för framtiden för att klara de utmaningar vi står mitt uppe i.

Vi måste investera för att bygga Sverige starkt, modernt och konkurrenskraftigt. Investera för att klara jobben, både på kort och lång sikt.
Vi behöver investera i utbildning, vägar och järnvägar, nya bostäder och vi måste klimatsäkra samhället.

När utbildningsvärlden, samhället och näringslivet samarbetar och löser problem tillsammans, då växer och utvecklas Sverige. Men det vill inte regeringen inse. För dem är det marknaden som ska klara av moderniseringar och investeringar. För dem är den en ideologisk plikt att minska det offentligas engagemang i näringslivet. För dem är marknaden den överordnade principen – inte samhällsnyttan eller nyttan för individerna.

Därför är vi nu på väg in i en högkonjunktur utan att ha tagit tillfället i akt att utbilda arbetskraften under lågkonjunkturen, utan att skapa förutsättningar för de unga att etablera sig på arbetsmarknaden. När näringslivet skriker efter kompetens och arbetskraft, då lägger regeringen ner utbildningar och stryper matchningsinsatser som skulle underlätta för näringslivet att hitta rätt kompetens.

Mötesdeltagare,
Sverige behöver en näringspolitik värd namnet. Låt mig illustrera hur Socialdemokraterna ser på saken.

I veckan togs det ett spadtag på en gård inne i Göteborg. Eller snarare, det revs en vägg i ett gammalt hus som ska ge utrymme för en ny byggnad. Bild- och interventionscentrum vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset – det ska bli ett hus som rymmer världens bästa vårdlokaler, med den absolut finaste och dyraste utrustningen. Centrat är Västra Götalandsregionens enskilt största investering någonsin och det är möjligt helt och hållet därför att det finns en stark offentlig aktör. Vinsten av centret ska inte räknas hem i lönsamhetsprocent, utan i bättre hälsa hos patienterna.

Här ska man ha stora diagnostikapparater och kunna göra små fina ingrepp där robotar genomför operationen genom katetrar och kirurgerna följer och styr det hela under gång. Det kommer att hjälpa många patienter både nu och i framtiden.

Men Bild- och interventionscentrum är så mycket mer. Det kommer att bli navet i den snabbt växande forskningsgren som numera kallas Life Science – där bioteknik, biomedicin, medicinsk teknik och IT-forskning samarbetar med den moderna sjukvården i klinisk forskning. Västra Götalandsregionen har en unik möjlighet att erbjuda en god utveckling för företag inom Life Science – och skälet till det är enkelt. Det är den sammanhållna och öppna offentliga sjukvården som kan erbjuda ett positivt forskningsklimat och ett väl fungerande samarbete med universitet och högskolor.

Satsningar som investeringen i Bild- och interventionscentrum är exempel på en långsiktig näringspolitik som samtidigt löser problem för patienter från hela Västra Götaland och från resten av Sverige. Men Allianspartierna med Moderaterna i spetsen har ett annat fokus. De vill sälja och privatisera flera sjukhus. Delar av sjukvårdsverksamheter som kan tänkas bli lönsamma ska brytas ut och erbjudas till vårdföretagen genom vad de kallar utmaningsrätt. I förra veckan meddelade de att de vill bolagisera hela den offentliga primärvården och lägga ut hela sjukvårdsrådgivningen på entreprenad.

Man säger sig agera för valfrihet och mångfald, men det är kortsiktig omsorg om vårdföretagens vinster som står i första rummet - inte helhetssynen på patienterna eller en långsiktigt hållbar tillväxt och utveckling. Moderaternas mål med privatiseringarna är att göra vården till en marknad och hjälpa vårdföretagen att skapa vinster av skattemedel. Men på samma gång styckar de upp vården. Då försvinner den unika möjligheten som en samlad och öppen sjukvård innebär. För kortsiktiga vinstintressens skull riskerar universitetssjukhusens roll som en samlad utvecklingsmiljö för avancerad vård, forskning och utbildning att gå förlorad.

Mötesdeltagare,
Exemplet med Bild- och interventionscentrum är taget från sjukvårdsområdet och det är dubbelt aktuellt. Den 15 maj är det val igen, och den här gången handlar det om rättvis sjukvård.

Socialdemokraterna har styrt regionen i över 10 år och vi kan visa goda resultat på flera områden. Trots en djup internationell kris, har regionen en stark ekonomi. Under vår ledning har regionen anställt nästan tusen flera läkare och nästan 2000 övrig personal i vården. Inom primärvården har 64 nya vårdcentraler tillkommit och här i Västra götaland har de privata har precis samma uppdrag och kvalitetskrav som de offentliga. Operationer och behandlingar som det för några år sedan kunde vara mycket långa väntetider till, faktiskt flera år, ryms nu inom vårdgarantins 90 dagar.

Min vän Sören i Västra Frölunda berättade för mej om hur hans mamma för några år sedan kom hem efter ett besök hos en ögonspecialist. Han berättade hur mamman upprört förklarade att det var nästan två års väntetid till starroperationen hon behövde. ”Men”, hade doktorn sagt, ”om du kan betala 15.000 kronor så kan vi göra det på Carlanderska om ett par veckor!”

Den socialdemokratiska modern åkte hem till sin lika socialdemokratiske son och frågade uppbragt om det verkligen fick vara på detta viset. Sonen, alltså Sören, tyckte nog att hon tog i lite. När man passerat de åttio, så är två år en lång tid och hon tyckte ju så mycket om att läsa. Nå, slutsatsen blev att modern opererade ögonen helt privat och betalade själv - trots att hon tyckte det var förskräckligt.

Hade det hänt idag, skulle Sörens mamma istället fått beskedet att operationen kan göras inom vårdgarantins 90 dagar. De allra flesta operationer och behandlingar som människor tidigare fått vänta länge på, ryms idag av inom vårdgarantin. Och vi vill utvidga vårdgarantin till att också inrymma diagnostik.

Ingen ska behöva oroa sig för om de behöver en privat vårdförsäkring för att få vård i tid, eller om man måste kunna betala själv. Vi vill inte ha två köer – en för dem som kan betala och en för dem som bara är sjuka. Vi vill att den offentliga vården ska vara så bra för alla, att privata sjukvårdsförsäkringar inte behövs!

För att klara det måste väntetiderna fortsätta minska. Framför allt på akutmottagningarna. Socialdemokraterna var med och initierade ett arbete vid alla regionens sjukhus för att minska väntetiderna och vid ett par sjukhus har man nu tillämpat nya arbetssätt. Det har givit strålande resultat. Därför vet vi att vi kommer att kunna nå målet när vi lovar att ingen ska behöva vänta mer än en timme på att få träffa läkaren på akuten, och alla ska få besked direkt om väntetider och villkor.

Vi vill också göra det möjligt för människor att få vård och stöd i hemmet utan att behöva vända sig till en akutmottagning. Vi vill införa jourbilar för hembesök som en service för dem som har det svårt att ta sig hemifrån.

En annan aspekt av hälsan är tandhälsan. I en tid när de unga har svårt att få långsiktiga jobb, löper de större risk att få försämrad tandhälsa. Socialdemokraterna tog initiativet till att höja den fria tandvården från 19 till 21 år. De ungdomar som följt med i höjningen och nu är äldre, har bättre tandhälsa än tidigare ungdomskullar haft. Nu vill vi gå vidare och steg för steg höja gränsen för den fria tandvården till 25 år. Vi vill inte att tandhälsan ska bli ett klassmärke!

Mötesdeltagare,

Det är vårdpersonalen som är vårdens hjältar! Jag skulle vilja ge Dagens Ros till dem som arbetar i hälso- och sjukvården för deras arbete och för deras engagemang!

Varje dag möter regionens undersköterskor, sjuksköterskor och läkare människor i behov av vård och omsorg. Socialdemokraternas uppgift är att se till att medarbetarna har rätt förutsättningar för att göra sitt bästa varje dag. Då måste alla som arbetar i Västra Götalandsregionen känna trygghet i arbetet.

Fortfarande är alldeles för många anställda på osäkra vikariat och tillfälliga anställningar. Vårt löfte är att alla som arbetar ofrivillig deltid ska erbjudas en möjlighet till heltid. Det ska inte finnas några ofrivilliga deltidsanställningar kvar efter år 2012.

Mötesdeltagare,

På min jacka har jag varje år både ett första majmärke och en majblomma. Som barn sprang också jag upp och ner i svalarna där hemma i Kortedala och sålde de små blommorna. Pappa köpte nästan alltid en bilblomma som han satte mitt på stötdämparen där bak. Och tanten med den vackra collie-hunden i våningen ovanför, hon köpte alltid en stor krans och satte på vårkappan.

Precis som Första Maj-firandet är majblomman en tradition. Majblomman är en barnhjälpsorganisation som bekämpar barns fattigdom i Sverige och jag bidrar gärna med en peng. Men i år är det inte gamla minnen jag tänker på när jag sätter den lilla blomman på jackan. Jag tänker på vilken skam det är att barnfattigdomen ökar i ett välfärdsland som vårt. Vilken skam det är för en regering som berömmer sig om ökad tillväxt och god ekonomi.

Svenska kyrkans diakoner och präster har mött den ökande fattigdomen hos familjer som följer av den omänskliga sjukförsäkringen och de har reagerat skarpt. Läkare har skrivit upprörda artiklar när deras patienter blir allt sjukare och får självmordstankar när de inte längre kan försörja sina barn.

På annandagen demonstrerade människor över hela landet mot regeringens omänskliga politik i sjukvårdförsäkringen. Regeringen gjorde sitt motdrag redan på långfredagen. I en pressrelease lät man meddela att regeringen hade sänkt skatterna med 100 miljarder. Jotack, vi märker det! Det märks på de många hålen i välfärdsnätet i Sverige!

Mötesdeltagare, partivänner och andra vänner som är här idag,
köp gärna en extra majblomma för barnen i år. Men när vi köper majblomman 2014, mina vänner, då laddar vi för ett riksdagsval där vi ger den här barnfientliga regeringen respass! Då ska vi ha en regering som tar barnens bästa och Sveriges framtid på allvar! Nu kör vi!"

Andra bloggar intressant om 1 maj: vardagsviktigheter | Karin Engdahl | Svensson | netroots | Politometern |

Tack till systersonens morsa för bilden!

Dagens Ros till vårdpersonalen som lagade min man. Och till dem som vill fortsätta utveckla vård för alla!

2011-04-29T23:57:00.003+01:00

Vårdpersonalen är verkligen värd ett tack - en Dagens Ros! Jag vill tacka dem som tog exemplariskt väl hand om min man när han bröt handlederna i somras. Är säker på att ortopeden som satte ihop honom är värsta pedanten till bensnickare. Men också undersköterskan som kom in och berättade vad som skulle hända. Och den unga ortopedjouren som inte gav sig förrän det hade fattats beslut om snabb operation.

Nu är handlederna helt återställda, efter intensiv träning. Möjligen med undantag för att skaka mattor, då!

Socialdmeokraterna vill att sjukvården ska fortsätta finnas till för alla som behöver den. Det är bättre att fortsätta minska köerna och hitta smartare sätt att jobba, än att slå sönder och sälja ut vården. Mer om Socialdemokraternas politik för en rättvis hälso- och sjukvård kan du läsa här.

Andra bloggar intressant om regionvalet:
Claes Krantz | Martin Moberg | Sebastian Stenholm | Jämlikhetsanden | Håkan Werner Linnarsson

SR Expressen SR Väst
Netroots Politometern

GP friserar sanningen

2011-04-27T19:23:00.004+01:00

Återigen upprepar GP lögnen - för det är det faktiskt - att Västra Götalandsregionen har ansvar för utbyggnaden av nationella vägar. Det är den Moderatledda regeringen som har beslutat att E20 inte ska bli motorväg förbi Hova. Nu blir det en 2+1-väg, inte ens en fyrfältsväg, vilket regionfullmäktige förordat.

I ett ledarstick (tyvärr inte på webben) ger sig GP på Monica Green (S), som kampanjat för en utbyggnad. Det vore mera smakligt om GP som liberal tidning, gav sig på sina liberala och andra högerkollegor i regeringen och frågade varför de inte beslutar om en fyrfälts/motorväg istället. För det är faktiskt de som sitter på beslutet och på pengarna. Inte regionen. Var lite hederliga och erkänn att det faktiskt är den borgeliga regeringen som har beslutat om vägen. Och att Västra Götalandsregionen har försökt vrida beslutet till något positivt genom att förorda en vägsträckning förbi Hova, som möjliggör en senare utbyggnad om regeringen skulle ändra sig.

Läs mer om M-ministern Elmsäter-Svärd vilseleder om E20 i GTs ledare av Karl-Henrik Sax den 22 mars, och i Ny Tid.
Wiki förklarar 2+1-väg
Andra bloggar intressant om politik, Västra Götalandsregionen, regeringen.
Bloggare om omvalet: SSU HIsingen, netroots.

Start för Socialdemokraternas kampanj för regionvalet! Först ut är radioreklamen.

2011-04-26T21:35:00.004+01:00

Leif Pagrotsky borstar tänderna och oroar sig för ungas tandhälsa i Socialdemokraternas radioreklam som börjar gå idag, tisdag 26 april. Han tycker själv att klasstillhörighet inte ska synas på tandhälsan och ville gärna göra radioreklam för Socialdemokraterna i regionvalet när vi frågade honom. I en annan spot funderar han över att många människor oroar sig för om man kommer att behöva en privat sjukvårdsförsäkring för att få vård i framtiden. Han tycker att rätten till hälsa måste vara lika för alla. Den allvarligaste farhågan inför valet handlar om hur de borgerliga partierna pratar om att sälja ut sjukvården. - Och dom inte bara snackar, lägger han till.

Leif är en välkänd göteborgare som delar med sig av sina vardagsfunderingar om välfärden. Han befinner sig i vardagssituationer som man lätt känner igen sig i - på ett cafe, i badrummet och borstar tänderna, på en joggingtur i vårskogen. Vill du höra mera av Leif Pagrotsky är du välkommen till Göteborg och Götaplatsen på Första Maj. Leif talar där när tåget kommit fram, ungefär klockan 16.15. Vi ses där!

Spot 1 - Rätten till hälsa måste vara lika för alla.
Spot 2 - Vården ska inte vara en marknadsplats.
Spot 3 - Det är på tiden att vi höjer gränsen för den fria tandvården till 25 år.

Spotarna går bland annat på NRJ, Mix Megapol, Bandit Rock över Västsverige.

Andra bloggare skriver om politik om regionvalet: Jämlikhetsanden om heltid-deltid i vården. Sebastian Stenholm om den borgerliga sjukvårdspolitiken.

Dan Berglund lever än. Och min pappa ler...

2011-04-20T20:46:00.001+01:00

Mycket vatten har runnit under broarna sedan Dan Berglund sjöng klasskampsromantiska sånger med välkända textrader som Mina herrar som räknar profiter, parasiter som styr detta land. Ni skall få sopa i våra fabriker, ert förbannade rövarband. Efter rätt många års utflykt i post-revolutionärernas möjligtvis nödvändiga tomhet under några år, har han återvänt med musikantheder och diktarskap i behåll.

I min ungdom var han min och min fars diktarfavorit. När vi gick tillsammans på kolonilotten och jag försökte rensa ogräs och pappa hackade vilt i lerjorden, då sjöng vi ofta Dan Berglunds sånger. Så det är med förväntan jag tar mig an hans nya skiva.

Titelspåret Allt är idioternas fel! börjar lockande med en bluesig gitarr och mycket riktigt är det en version av en Dylan-låt. Båda rätt traderade och därför får Berglund gärna stå för både text och melodi. Jag gillar den!

Men så kommer de övriga låtarna. Om de gröna vågorna, dyster intill döden. I Alla ler får man veta att människor trots att de emellanåt faktiskt ser glada ut, ändå går omkring och är ledsna inuti. Ironi? Jodå, men en rätt trött och vissen sådan. Det är mystiskt, förflutet och dystert. Kanske betyder det något för andra gamla revolutionärer, men för mig är det ganska tomt. Mänskligt blir det när barnbarnet tittar fram, och till slut också - äntligen! - när ilskan och satiren driver med vardagsvanligt fördomsfulla traditionalister i Mannen som var förbannad. Trots att det i sången mera handlar om hur meningslös den ilskan är, så är den välgörande arg! Med udden riktad mot dem som kritiserar vänsterkulturen når Berglund en liten bit upp till sin forna storhet. Hatten av för det!

Efter ett par genomlyssningar är det fortfarande titelspåret Allt är idioternas fel som står tydligast fram. En härlig beskrivning av detta de kränktas tidevarv, när de kollektiva konspirationsteorierna förflyttar sig snabbare än en viskning i en kyrkbänk och går varvet runt jorden med ljusets hastighet.

Trots den goda intentionen, må Dan Berglund förlåta mig. Men ännu har han inte gjort någon bättre låt än min pappas favoritlåt: Våren i Backadalen.

Ulf Bjereld och HÅkan Engström skriver om Dan Beglund.

Småbarnsmamma och nätrot. Socialdemokraterna behöver en strategi för de nya bloggarna.

2011-04-09T10:45:00.004+01:00

vardagsviktigheter är det nyaste tillskottet till Netroots-bloggarna. En småbarnsmamma från Kungälv, som tröttnat på att bara lyssna på andra i politiken. Hon vill höras själv och har valt att vara konstruktiv och bidra till den politiska diskussionen istället för att bara sitta i soffan och bli ilsken framför TV-nyheterna.

vardagsviktigheter är Socialdemokrat. Och nätrot. Netroots är en tillgång för Socialdemokraterna, 700 progressiva bloggare som verkligen gör skillnad och påverkar debatten. Blogosfären har stor påverkan på mediavärlden och är en ny samhällspåverkande kraft. Socialdemokraternas arbete med bloggutveckling är suveränt på central nivå. Men det är inte överallt i vårt parti som bloggande tas på allvar och ses som en tillgång. Men i vardagspartiet, ute i landets föreningar och arbetarekommuner, finns sällan någon förståelse eller strategi för att lyssna på och stimulera fler bloggare. Bloggarna är en viktig motpol till höger-dominansen på nätet - men runtom i partiet finns inte förutsättningar och möjligheter till nätrötter att använda sitt bloggande som en självklar grund för partimedlemskapet.

Dagens bloggutbildning i Göteborg är ett exempel på hur gamla, unga, nya och gamla bloggare samarbetar för att uttrycka sina uppfattningar om livet, politiken och framtiden. Det är så inspirerande! Och det är ett gott tecken på att partiet tar sociala media på allt större allvar.

Vänstern behöver en strategi för sociala media som innebär att lyssna där samtalet finns, att vara med där bloggare och andra utbyter tankar - istället för att bara posta länkar eller lägga ut bilder på partiföreträdare. Då blir samtalet intressant och på allvar. För samtalet på nätet kan inte regisseras. vardagsviktigheter är bara en av alla röster som har framtiden för sig, som skapar en ny Socialdemokrati med sin nät-röst. Det behövs fler som hon!

Andra skriver intressant om: politik, socialdemokraterna. Fler progressiva bloggar på Netroots. Andra som skriver om Socialdemokraterna och sociala media: Jämlikhetsanden.

Vård efter alla människors lika värde. Eller olika?

2011-04-05T21:10:00.001+01:00

Frågan om människosyn kan tyckas enkel. Alla människor är förstås lika mycket värda. Men verkligheten kommer snabbt ikapp. Om du är frisk och har rätt föräldrar, god ekonomi, ett svensk-klingande namn och gärna är lite snygg värderas du lite högre och har det lite lättare att ta dig fram i samhället. Ända till du blir sjuk. Då hjälper inte det där. Hjärtattacken, cancern, benbrottet eller allergianfallet drabbar alla lika.

I Sverige, till skillnad från de flesta andra länder, är sjukvården skattefinansierad och ges till alla som behöver den. Om du blir sjuk får det bara vara behovet av kunskap som avgör vilka undersökningar läkaren beställer – inte vilken sjukvårdsförsäkring du har. Här får det inte frågas efter om man är rik, lyckad eller blond. Det har inneburit att debatten om sjukvården handlar om väntetider och tillgänglighet, om de fall där fördomar ändå påverkar bedömningen och om att överbrygga skillnaderna i hälsa. Man räknar med att vården ständigt ska bli bättre och bättre för alla. För vi kan helt enkelt inte tänka oss något annat.

Men det håller snabbt på att bli ändring på det. Moderaterna, som nu leder landet, framställde sig som en sorts bättre Socialdemokrater när de blev de nya. Men deras välfärdspolitik har avslöjat en rent reaktionär människosyn. Till exempel får den som är arbetslös helt enkelt skylla sig själv. Inte ens näringslivets desperata rop på utbildning och matchning på arbetsmarknaden kan blidka det ideologiska motståndet mot insatser för en fungerande marknad. Den som är sjuk får försörja sig själv när den politiskt utmätta tidsfristen gått ut. Inte ens hundratals läkare och förtvivlade tjänstemän på försäkringskassan kan blidka regeringens tvärsäkra inställning att allvarligt sjuka mår bättre av att arbeta. Oavsett om det innebär att de inte kan vara på sjukhus för sina behandlingar eftersom de då inte står till arbetsmarknadens förfogande och blir av med försörjningen.

Nu är Moderaternas människosyn på god väg att få allvarliga konsekvenser också för sjukvården. Regeringen tillåter att offentligt beställda och finansierade vårdverksamheter åsidosätter behovsprincipen och gör ekonomiska prioriteringar. De har öppnat för privata försäkringspatienter i den vanliga vården och vill göra skillnaderna större mellan vanliga patienter och den som är frisk nog att få teckna en försäkring – och som är rik nog att kunna betala. Här i Västra Götaland, precis som på andra ställen, vill Moderaterna sälja sjukhus. De som kan köpa sjukhus är internationella vårdbolag som jagar lönsamma patienter för att tjäna storkovan.

Men det är inte ödesbestämt att Moderaternas orättvisa människosyn ska styra också i sjukvården. Socialdemokrater och liberaler i Västra Götaland har tillsammans utvecklat sjukvården med patienten i fokus – inte vårdföretagen. Vad som behövs nu är att fortsätta öka samarbetet om patienterna, koppla ihop vården över huvudmannagränserna och ta helhetsansvar. Efter krisen behövs mer resurser och kompetensutveckling. Det behövs kortare och kortare väntetider och vård i rätt tid för alla, oavsett om man har pengar eller försäkring. Vi behöver en sjukvård som minskar risken för att människor behandlas olika – en sjukvård som utgår från alla människors lika värde.

Publicerat den 6 april som S-krönika på ledarplats i Göteborgs-Posten.

Andra bloggare skriver intressant om regeringen, sjukförsäkringen, politik.

Borg tycker 15 600 är för hög lön. Hans egen säger han inget om.

2011-03-30T19:25:00.001Z

Anders Borg ger kommun-Sverige smäll på fingrarna för att de beviljar de lägsta lönerna viss höjning. "Hindrar tillväxten" säger han. Just ingångslönerna, säger Dagens Arena, hindrar tillväxten. 15600 kr/månad för vårdbiträdets arbete en hel månad. Bör alltså bli ännu lägre? Det är så cyniskt att man får spader.

I den offentliga sektorn är redan ingångslönerna oerhört låga. Om du är kvinna eller jobbar i ett kvinnodominerat yrke, vill säga - som sjuksköterska, vårdbiträde, bibliotekarie eller förskollärare. Men om du däremot är läkare, förvaltningschef, statssekreterare eller för den delen statsråd - då har du rejält betalt! Det borde ju gynna tillväxten mycket att dela den lite! Ett statsråd - vilket som helst - fick 4000 kr i löneförhöjning 2009 (sista siffran jag hittat) och hade då 108 000 kr/månad. Idag tjänar Anders Borg ännu mer och inte tänker han sej att han skulle dela med sig.

Obs. JAG kräver inte att Anders Borg ska sänka sin lön. Han kanske är värd den, vad vet jag. Men jag blir blixtrande arg på idén att man bör sänka just deras löner som redan är sämst. Som till exempel vårdbiträdena. Undrar vad han tänker om det när han hamnar i händerna på sjukvårdspersonalen.

Andra som skriver om Anders Borg: Högbergs tankar, JÄmlikhetsanden, Ventilerat, Björn Andersson. Progressiva bloggare: Netroots.

Håkan citerade Oscar Wilde - inte Stina på Oscarsteatern.

2011-03-29T18:14:00.008Z

Håkan Juholt följde en stolt socialdemokratisk tradition när han iklädde sig stora mäns ord i sitt linjetal. Förutsom dem vars uttryck han helt enkelt lånade, så var det Olof Palme, Tage Erlander, Göran Persson och andra. Men han började med en kvinna. En kvinna som visar sig vara en man... När Håkan Juholt i sitt linjetal vid S-kongressen skulle beskriva den borgerliga regeringens kommersialisering av kulturen, lånade han ett uttryck av Stina Oscarsson, chefen för Orionteatern. Måste hon acceptera att hyra ut teatern till en arrangör av strippdanstävlingar? undrade hon retoriskt, och utbrast: "Vi håller på att förhandlas till de framtidens människor som vet priset på allt men inte värdet av något".

Men Stina angav inte varifrån citatet ursprungligen kom, och Håkan kollade inte. Jag kan stolt meddela att upphovsmannen är ingen mindre än min husgud och favoritviktorian Oscar Wilde . Det kommer från ett av hans teaterstycken, Lady Windermere´s fan". Wilde var ingen kulturpolitiker, men han var en vass och elegant kritiker av den tidens borgerliga dubbelmoral som gjorde hans liv som homosexuell till ett elände. Likaså den stenhårt ekonomistiska måttstock som användes i allt socialt liv i den övre medelklass där han rörde sig. Den som ägde inkomster från ett gods hade ett socialt värde som var precis lika högt som den årliga inkomsten. Wilde, som en av sin tids stora kulturpersonligheter, satte ofta fingret på det känsligaste stället i samhällslivet. Till sist blev just den egenskapen hans undergång när den viktorianska dubbelmoralen slog tillbaka mot honom.

Min personliga Wilde-favorit är "The Importance of being Earnest".

Andra som skriver om Håkan Juholts tal: Jämlikhetsanden Leif Mättevainio Högbergs tankar Progressiva blogare på Netroots

Nya verksamhetsformer i politiken: Bloggande småbarnsmammor och kristna och muslimer tillsammans.

2011-03-28T14:59:00.005Z

Carin Jämtin, nyvald partisekreterare, talade på Nystartskongressen bland annat om nya former för verksamhet i Socialdemokraterna. Jag gav exempel på hur nya verksamheter kan se ut, som den bloggande småbarnsmamman som har en kvart över när barnen har lagt sig. Och om hennes nätverk där det finns väljare som är intresserade av vår politik, men som aldrig annars möter våra argument. Eller om kristna och muslimer som tillsammans vill arbeta för frihet, jämlikhet och solidaritet. Kanske ska vi inte förklara för en ny medlem vilken förening hon kommer att bli medlem i. Istället borde vi nog fråga vilken sorts förening hon vill vara med i - och sedan tillsammans försöka skapa en sådan. Öppenhet och nytänkande är bra!

DN ser inte bjälken i det egna ögat

2011-03-28T07:42:00.001Z

Idag skriver DN på ledarsidan att kristna är mest förföljda i världen. Det är lite märkligt att DN som en framtstående liberal röst så lättvindigt ger röst åt religiösa grupper utan en egen analys eller ens reflektion.

I demokratistridernas norra Afrika är det diktatorer som håller nere människor medan kristna och muslimer kämpar tillsamman. Konflikter dem emellan har förekommit och använts av förtryckarna - men motsatsen har också skett då kristna och muslimer skyddat varandra under gudstjänster. Bilden av kristna som slår en ring runtom bedjande muslimer som snurrade på nätet och kommenterades på Seglora tankesmedja är ett exempel.

I Europa, däremot, är det entydigt att diskrimineringen mot muslimer är det största hotet mot demokratin. Det konstaterar Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Det är i grunden förtrycket och förföljelsen vi vill motverka och stå på de maktlösas och nedtystades sida i konflikter, oavsett vilken tro gruppen bekänner sig till. Det som förenar kristna, muslimer, judar och andra religiösa är i alldeles för stor utsträckning att de förtrycks just för sin religiösa övertygelse. I Irak förföljs och torteras kristna, i Europa är islamofobin det största hotet mot demokratin, antisemitismens fula tryne dyker allt som ofta upp också det, inte minst i Europa.

Att ställa en förtryckt grupp mot en annan, tjänar alltid förtryckaren. DN:s ledare blir därigenom en fortsättning på förtrycket, snarare än en kamp mot detsamma. Att inte se ett stort problemet hemma är som att bara se grandet i grannens öga och missa bjälken i det egna. En liknelse som kristna bör kunna förstå. När man tagit bort den, är det lättare att se världen. Och då ser man förtryck av flera olika slag, och kan ställa sig på de maktlösas och förtrycktas sida.

Hittade idag en blogg med en fin text om tolerans - läs den här.

Nystart för Socialdemokraterna och för Sverige

2011-03-27T22:34:00.005Z

"Nystartskongressen" kommer att påverka det politiska livet i Sverige. Självförtroendet och energin från Håkan Juholts och Carin Jämtins tillträde spelar stor roll för hur Socialdemokratin speglas i media och därmed också hur partiet behandlas av sina politiska motståndare. Med Juholt som motståndare måste Reinfeldt krypa ut ur sin håla och faktiskt möta energin i ett nyvaknat och resolut parti. Det ser jag fram emot.

Juholt har en "upper hand" i sitt genuina förhållningssätt till sin egen historia och sin nya roll. I sitt linjetal stakade han ut några utmaningar han vill ta itu med, klassiska områden för Socialdemokratisk ingenjörskonst - att hitta pragmatiska lösningar på komplexa problem. Han pekade särskilt på barnfattigdomen och var noga med att inte lova någon quick-fix. Här går det långsamt och mödosamt men det måste gå framåt och vi måste hjälpas åt. Nästa utmaning var pensionerna - en blocköverskridande överenskommelse för att människor ska våga bli gamla. Sedan tar han det briljanta greppet att låta den misslyckade elmarknaden bli det område som man gör en särskild analys på avseende resultatet av avregleringen som uppenbarligen inte fallit alla i smaken. En del av oss tycker energisparande är viktigare än låga elpriser, men det finns en poäng i att elbolagens övervinster inte leder till energibesparingar i sig. Den fjärde uppgiften är att göra en översyn av skattesystemet. Bra! Det går inte längre att lappa och laga, höja en skatt här, sänka en avgift där. I linjetalet nämnde han också vikten av en satsning på kunskap. På livslångt lärande, på skolan, på forskning. Att återigen göra Sverige till ett land där alla som önskar bidra till kunskapshöjningen ska få möjlighet till det.

När Mona avtackades funderade jag en stund över vad som nu händer med känslan i partiet. Musiken på kongressfesten kan lätt illustrera vad jag kände. Vid förra kongressfesten, Miss Li och Alcazar. I år dansbandet The Drifters. Med Mona blev vårt parti modernt och tydligt i viktiga frågor för mig. Feminism, HBT-frågor, integration och segregation, motståndet mot SD. Men samtidigt har identitetspolitiken splittrat bilden av vad politiken är. Innan Juholt valdes gav S-kvinnor ett visst uttryck för oro över Juholts uppfattning om jämställdheten. Det där gnagde en stund. Men sen träffade jag den nyvalda ordföranden för Stockholms S-kvinnor och hon var helt lyrisk. Sedan träffade jag halva "HBT-sossen" som var lycklig över att bli inkluderad i ett "vi". När sedan kloka Marta Axner och Anna Ardin också förklarade Juholt sin kärlek så bestämde jag mig för att häva den lilla oron över relingen. För säkerhets skull krokar jag fast en liten varningsflagg för musiksmaken. Men den åker i den med, när jag ser om Håkan förmår samla partiet och börjar driva praktisk politik.

Som en av 13 ombud från Göteborg åker jag hem och funderar över vad som hänt på kongressen. Tror vi var uppe i talarstolen allihop och bidrog med våra bilder av vad Sverige - och vårt parti - behöver nu. Mest berörde nog Sofias inlägg. Vi måste visa omtanke om varandra, talade hon om. Mycket bättre än jag kan skriva här, förklarade hon hur viktigt det är att vara lyhörda för varandras reaktioner och våra behov. För nu har vi en jobbig uppgift framför oss och ska vi klara av den måste vi vara varsamma med den största styrkan vi har - varandra. All kärlek och värme till dig Sofia för de orden!

MÅnga har skrivit intressant om kongressen:
Malin Jonason - "Vardagsviktigheter" ny bloggare som besökte Netroots och kongressen.
Peter Andersson - analytisk och snabb.
Johanna Graf - lite otåligare än jag.
Marta Axner - med fokus på kunskapsbaserad politik.
Staffan Lindström - "Jämlikhetsanden". Analytisk koll på den ögonblickliga samtiden.
Kristen Vänster - Kristna Socialdemokraters blogg.
Claes Krantz - Göteborgsbloggare
Lars Linder - citerades av nyvalde partiordföranden om "orättvisor som huvudmotståndare"
Anna Ardin - feminist och aktivist i Broderskapsrörelsen.
Ulf Bjereld - professor, tyckare och Broderskapare.
Andra progressiva bloggare finns på Netroots.

Håkan Bråkan skapar nånting nytt

2011-03-27T07:23:00.003Z

Det är är något alldeles speciellt att vara med när en ny ledare väljs. Det första talet, linjetalet, ska staka ut vägen för framtiden och peka på uppgifterna för partiet. Vi förväntar oss att talet ska peka på samhällets utmaningar och skissa lösningar som stämmer med de värderingar partiet står för.

Igår talade Håkan Juholt. Med eftertänksamhet och en närmast frustande energi talade han ur sitt hjärta. Senare på kvällen gick han runt och pratade med oss ombud och frågade vad vi tyckte om talet. Vi kramades och skrattade och firade att det Socialdemokratiska partiets ledarlösa ökenvandring är över. Jag och syrran fick också en kram och växlade några ord. Den kulturen är jag inte van vid i vårt parti. Med en närmast buspojkaktig attityd och en värme som inkluderar, är han en frisk fläkt. Det bådar mycket gott och ger mig starkt hopp om en positiv utveckling för vårt parti.

Juholts tal - ett mästerstycke med pausknapp för medborgarna

2011-03-26T13:07:00.000Z

Jublet ville aldrig ta slut när Håkan Juholt gick ut ur salen efter att ha hållit sitt linjetal som partiordförande. Han är en lysande retoriker med båda fötterna fast förankrade i ideologi och värderingar. Ingen kan tvivla på hans energi eller hans beslutsamhet. Ingen kan tvivla på hans retoriska kvaliteter eller hans förmåga att fokusera. Möjligen kan man fundera över hur han resonerar om internationell politik och miljöfrågor. Men det är ingen som kan tvivla om dagordningen för det socialdemokratiska partiet för de närmaste åren!

Jag uppfattade tre stora utmaningar han ville ta itu med direkt. Barnfattigdomen ska utrotas. Pensionssystemet ska säkerställas. Storsatsning på lärande och forskning för tillväxt och utveckling. Det visar tydligt att han har mod att se de stora utmaningarna och att kombinera dem med ansvar också om dem som behöver det där paraplyet han talar om. Med Juholt blir vi alla "Paraplysocialister" som Helle Klein säger.

Orden "Social Demokrati" var genomgående som beskrivning och som innehåll i politiken. Det lyfter in tanken på samarbete och samverkan mellan människor som en absolut förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Alternativet till marknadens diktatur! Talet var fullt av citat där han ställde in sig i en - i och för sig mycket manlig - lång rad av företrädare som haft samma insikt.

Men han pekade på vikten av att ha en pausknapp för att kolla med medborgarna innan vi beslutar vår politik. Kanske var det ett sätt att markera att han förstår många ombuds frustration i att inte få fatta beslut om en politik - som vi så väl behöver nu. Men Juholts idé är bättre än att låta 350 ombud bestämma. Han vill att vi ska diskutera i partiet och medborgarna "på kafeer och på arbetsplatserna". Det känns som ett betydligt bättre perspektiv på arbetsmetoderna i partiet. När han talade om vårt parti var han mycket tyldig i sin önskan om att samla och fokusera partiet.

Hans tal var fullt av kuliga citat. Själv fastnade jag för det här: "Göran Persson byggde den airbag som räddade Anders Borg".

Europas vänster missar människor som vill vara med i kampen om utveckling och jämlikhet.

2011-03-25T16:11:00.001Z

Inom Europas vänster utvecklas nu en stark skepsis mot människor som har en tro, i alla fall om den ställer andra krav än ledighet vid jul och påsk. Vi riskerar att nöja oss med den religiösa etiketten och sluta se människan bakom. Det är en farlig utveckling som delar upp samhället i vi och dom och som kan leda till att vi inte ser människor som vill bidra till vår kamp för ett jämlikt samhälle. Men det är också farligt för att det riskerar att skapa en acceptans för förtryck i grupper som vi uppfattar som diffust annorlunda.

Vi Socialdemokrater är bra på att kämpa för mänskliga rättigheter. Men fortfarande har vi blinda fläckar där vi inte ser eller inte vill förstå konsekvenserna av att inte stå upp för dem som diskrimineras, eller förstå vad som händer när mänskliga rättigheter krockar. Kanske är det en tillfällighet att kongressmaterialets uppräkning av diskrimineringsgrunder inte inräknar just sådant som har samband med religion eller annan trosuppfattning. Ändå är diskriminering på grund av religion det allvarligaste hotet mot demokratin i Europa. Det säger Thomas Hammarberg, Socialdemokrat och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Jag vill att Socialdemokraterna ska vara ett parti som klarar av både att se människan bakom den religiösa etiketten och fortsätta arbeta mot alla sorters förtryck och diskriminering. Jag vill att Socialdemokraterna ska vara ett parti som klarar av att hantera de mänskliga rättigheterna också när de krockar.

Den framgångsrika kampen mot den kristna högern är ett exempel på att det går. För inte så länge sedan klagade en borgerlig debattör på bästa debattplats över att alla kristna debattörer numera är socialister. Den utvecklingen vill jag sprida. Nu vill jag att vi ska släppa fram Socialdemokrater som är muslimer, judar och människor med annan tro. Tillsammans med dem vill jag kämpa för social rättvisa, jobb, utbildning och framtidstro.

Sagt i talarstolen på S-kongressen Nystart.

Paradoxal kongress - nu på radio.

2011-03-24T17:29:00.000Z

Idag gjorde Lunchekot ett "inför S-kongressen"-reportage. Jag förklarade att det är frustrerande att inte få fatta beslut, men att det inte är så konstigt med de förutsättningar den här kongressen fick. Ibbe menade att man lika gärna kan överlåta åt förtroenderåd och partistyrelse att fatta beslut. Johanna Graf förklarade att man måste tidigarelägga nästa ordinarie kongress för att få en politik. "Vi kan ju inte gå ut och knacka dörr utan nåt att säga, liksom..."

Redaktionsutskott utan uppgift?

2011-03-23T22:54:00.001Z

Har fått ett väldigt fint uppdrag. Jag är föreslagen att vara med i S-kongressens redaktionsutskott! Det hade varit ännu roligare om den här kongressen haft en hel massa saker att bestämma om, kniviga frågor som kräver precisa formuleringar och kompromisser som uppfattas rätt i alla läger.

Men, men. Den här gången blir inte utskottets arbete så där värst maktpåliggande, gissar jag. En del uttalanden antas alltid, men de är nog klara om allt gått som det ska. Men man vet ju aldrig...

Paradoxernas kongress

2011-03-22T20:51:00.001Z

Ikväll träffades kongressombuden i Göteborg. Vi var allihopa mycket frustrerade över det märkliga uppdrag vi fått. Att välja partiordförande är jätteroligt - äntligen är vi inte ledarlösa! Att diskutera politik är jätteroligt - precis vad vi vill göra! Men varför i hela friden får vi inte fatta några beslut? Och varför ska inte kriskommissionens förtjänstfulla arbete inräknas i materialet? Det begriper vi inte någon av oss.

Flera har rest frågan om kongressens roll. En del säger att det bara är att rösta fram Juholt som en redan de facto vald partiordförande. Men så vill inte jag beskriva det. Det är nödvändigt att ha ett forum att fatta sådana beslut i. Faktum är istället att vi har haft en hafsig partiledning som inte i tid listade ut att vartenda ombud skulle känna sig frustrerad över att åka till Stockholm i tre dagar och bara prata med varandra. Inget fel i diskussion, inte alls. Men vi vill nog också fatta beslut.

Då kommer nästa paradox. Om vi nu skulle se till att kongressen ordnar så det kan fattas beslut - nu eller sedan - då blir det ju ändå bara om ett litet, litet häfte vars innehåll i och för sig ställer relevanta och viktiga frågor. Men ändå - en vanlig kongress har ombuden flera kilo demokrati med sig upp i väskan i form av kongresshandlingar! Ingen kan hävda att vårt partis demokrati och politik ryms i detta lilla häfte vi ska diskutera.

Därför tänker jag så här. Låt oss diskutera politiken och sedan forma en sväng runt i partiet om detta, så fler än vi får vara med och säga sitt. 350 personer är fler än 48, det är sant, men partimedlemmar och väljare är ännu fler. Om vi ska vara ett öppet parti räcker det inte med att kongressombuden får fatta beslut om ett tunt häfte. Då måste vi faktiskt orka ha en diskussion i hela partiet och faktiskt också med väljarna. Så tycker jag. Vi pratade länge om detta och vi är nog inte riktigt klara än. Men på fredag vet vi vad vi tycker!

Kan man vara muslimer och kristna i samma förbund?

2011-03-19T11:09:00.000Z

Kan man ha ett förbund för troende socialdemokrater - som är till för både muslimer och kristna och alla andra också? Snart ska jag prata om det i Tranemo. Hos de kristna Socialdemokraterna där, på årsmöte.

Just nu finns det en möjlighet att vidga vårt förbund till att också omfatta människor som har en annan tro än den kristna. Men vill vi det? Jag hoppas att svaret på den frågan är ja. Sommarens förbundskongress ska avgöra frågan och jag kommer att rösta för en namnändring.

Under inga omständigheter kan vi i alla fall fortsätta heta Broderskapsrörelsen. Låter som en mycket manlig islamistisk organisation, eller som en del av den motorburna organiserade brottsligheten. Eller helt enkelt som en rest av den patriarkala tid, när det manliga var normen helt utan att ifrågasättas. Den gamla dåliga tiden har vi lagt bakom oss. Det måste vi också göra med namnet. Nu går vi en ny och jämlik framtid till mötes!

Snart är det kanske inte bara sannolikt.

2011-03-12T12:44:00.003Z

Kristna och muslimer tillsammans - i Egypten och Sverige

2011-03-12T10:01:00.000Z

Idag fick jag en rapport från Kristna Socialdemokraters utsända i Egypten. De berättar om människor som upprört berättat om hur Mubaraks säkerhetsstyrkor uppviglat kristna och förtalat muslimer. Soldater har angripit kristna vid kyrkor och lagt skulden på muslimska grupper. På samma sätt har man förtalat de kristna inför muslimer för att skapa splittring. Skälet har varit att man tror de krista ska stödja Mubaraks repression - under förevändning att stabiliteten kräver det.

Men muslimerna och de kristna skyddar varandra och varandras andaktstillfällen. Kristna slår en ring runt muslimer som ber på torgen och muslimer vaktar kyrkportar.

På samma sätt vill jag att troende här i Sverige tillsammans ska arbeta för rättvisa och en bättre framtid. Istället för att betrakta varandra med misstro.

Cirkus, apspel, stalinistiskt, spektakel, idol-tävling. Detta tycker jag om partiledarvalet

2011-03-09T22:38:00.001Z

Jag är ombud till partikongressen. Som sådant ska jag åka till Stockholm och välja partiledare. Det är som det är med det - jag tycker inte det är konstigt att en valberedning förbereder jobbet. Själv är jag mest glad att det nu äntligen kan börja handla om politik. Så här skriver jag om partiledarvalet i GPs krönika den 10 mars.

Läs min GP-krönika om partiledarvalet här.

Kerstin levde varenda dag ända till slutet.

2011-02-20T18:40:00.009Z

Jag träffade Kerstin Ekman första gången vid ett gemensamt möte mellan Kretsloppsnämnden och Göteborg Vatten, det kan ha varit 2003 eller 2004. Jag var ny i Kretsloppsnämnden och hon var en oerhört erfaren politiker som lade både skärpa och tyngd i sina ord. Kerstin hade en klar linje och följde den obönhörligt. Hon krävde också av andra att de skulle ha samma konsekvens som hon hade själv och tålde inget fjomp. Fast det upptäckte jag inte förrän vi blev presidiekamrater i Göteborg Vatten, några år senare.

Att ha Kerstin Ekman till sin presidiekamrat var väldigt enkelt. Hon var alltid väldigt tydlig med sin uppfattning och hon hade alltid rimliga och relevanta synpunkter. Kanske underlättade det att vårt uppdrag var att leda en utförarverksamhet, men det hade säkert inte varit annorlunda i någon annan nämnd. Kerstin var tuff. "En riktig stridis" kallade GP henne i en artikel inför valet 2006. Som riksdagsledamot stred hon för att bevara de fyra orörda älvarna och som försvarspolitiker stred hon för KA4 i Göteborg.

Kerstin kunde skilja på sak och person, vilket gjorde det lätt att umgås över partigränserna. Det betyder inte att hon gillade alla. När Kerstin irriterade sig på en person blev hon ilsken med besked. Det märktes ibland i kommunfullmäktige, när Kerstin emellanåt blev väldigt "folkpartistisk" på ett tydligt och vasst sätt. Då hamnade vi definitivt på olika sidor i debatterna. Men hon var alltid lika välkomnande när vi träffades efteråt i korridoren utanför. Det kan bara den vara som är trygg och grundad i sig själv. Jag tror att Kerstins partivänner - vad säger man i Folkpartiet? - skulle beskriva henne som lojal. Det är en kvalitet som jag uppskattar och som också jag fick erfara som ordförande.

Kerstin var stolt över sin bakgrund som kemiingenjör. Hon var inte främmande för en teknisk, och manlig, jargong och drog nytta av sina kunskaper också i det politiska arbetet i nämnden. Den sidan av henne uppskattade jag, som med mina 4 årskurser på tekniskt gymnasium kunde känna igen mej. Att vara kvinna och tekniker i politiken var en erfarenhet vi delade, även om mitt bidrag som tekniker varit mycket blygsamt.

Alla som träffade Kerstin imponerades av hennes stora engagemang och hennes outsinliga energi. Jag, som har en rätt uppbokad almanacka, fick vara ute i riktigt god tid för att våra möten inte skulle krocka med alla hennes politiska aktiviteter och resor. Det värmde mig att höra om hennes äventyr ute i världen och se stoltheten när hon berättade om starka ögonblick i hennes långa politiska liv.

Kerstin var väldigt stolt över sina barn och deras familjer. Det sken igenom ibland när vi träffades i lite mera sociala sammanhang, som vid luncher och bilresor tillsammans. Men hennes eget liv levde hon i politiken. Och hon levde intensivt varje dag. In i det sista intresserade hon sig för vattenfrågor och jag tror att hon höll på att skriva en motion till kommunfullmäktige de allra sista av sina dagar. Det kan låta som en klyscha, men Kerstin levde verkligen varje dag ända till hon dog.

Jag skulle träffat Kerstin på tisdag. Hon var sjuk och hade varit det en tid, men verkade ändå hyfsat okej. Sist jag träffade henne var förra gången vi hade nämndmöte och då var hon pigg. Hon höll kontakt med vår förvaltning och vi räknade med att hon skulle komma till vår avtackningsmiddag. Vi skulle varit tillsammans i Wernerska villan, ett av stadens hus som används för representation. Kerstin var utbildad guide i Göteborg och jag hade räknat med att locka fram någon historia om huset, om dess historia och dess ägare. Det hade varit en ära att få tacka Kerstin för den tid vi haft tillsammans i presidet för Göteborg Vatten, jag som ordförande och hon som vice. Jag vet att hon var stolt över sitt uppdrag och var stolt över vad förvaltningen uppnått under den tid hon varit med. Jag hade gärna sett den stoltheten i hennes ögon och fått säga tack till henne.

Men så blev det inte. Precis före helgen fick jag veta att hon gått bort. Nu får jag nöja mig med att tänka på henne en stund och hoppas att hon har det bra där hon är nu.

Förnyelsekonferens i gammal kostym.

2011-01-29T19:47:00.006Z

I foajen med trevligt mingelfika fanns en utställning med gamla valtavlor - vi snackar Wigforss-gamla. Sjutton fantastiska tavlor som påminner om vår historia och som berättar om politiken när folkhemmet skulle byggas upp. Längst in i foajén stod en man och dirigerade en brassorkester som spelade käcka låtar. När vi kom in och satt oss i salen började konferencier-killen spela gitarr och startade allsång. Tillsammans sjöng vi "Vi bygger landet" med textrader om hårt arbete på fabriker och åkrar där kvinnors dubbelarbete var osynligt. När vi sjungit klart kom en medelålders kille in och framförde en monolog. Han presenterade sig som kåkfarare, knarkare, förtidspensionär - och han framförde en monolog om Annie som utförsäkras trots att hon är cancer-sjuk. Killen var skådespelare förstod vi, och texten var skriven av Roland Jansson.

Därefter höll Anneli Hulthén ett helt lysande tal om kommunalpolitik. Reza Talebi lyfte blicken ut i världen så att hans engagemang smittade av sig och vi samlade in pengar till demokratiarbete genom Palmecentret. Efter pausen kom kriskommissionens ledning igång. Deras arbete med seminarier och öppna diskussioner har imponerat och lovar gott för framtiden.

Men formerna. Min kamrat som nyligen engagerat sig i partiet undrade hur i hela friden vi tänker. Hon undrade om man verkligen måste ha varit med sen man var barnunge för att känna sej välkommen och hemma? Jag hade inget svar. Med former som bara längtansfullt ser tillbaka - hur ska vårt parti nånsin bli något annat än gammaldags? Hennnes fråga är relevant och jag oroar mig. Det var faktiskt inte roligt idag. Vi är fast i förstelnade och förlegade former. Kriskommissionen verkar ha gjort ett gediget politiskt arbete. Och det är tur vi har Anneli och Reza! Men partiorganisationen verkar gå en dyster framtid till mötes.

Såhär tänker jag ikväll. Socialdemokatins rötter är starka. Men den stolta kronan med de många friska löven har vissnat och inga nya växer längre fram. Trädet hör inte längre sångerna som sjungs av dem som leker och arbetar under dess grenar. Nya människor som kommer till trädet ser i förundran hur ett århundrades växtkraft och utveckling alldeles frivilligt drar sig tillbaka ner i rötterna. Där nerifrån hörs sånger som aldrig kan dö. Men bland de nya människorna under den kala kronan är det tyst. Vem sjunger deras sånger och berättar om deras liv? Kan Socialdemokratin som partiorganisation återigen erövra framtiden?

Tom Levins "Tooth and Claw" - trotsigt livsmod med indragna klor.

2011-01-27T21:28:00.008Z

Tom Levin är svensken som vunnit New Music Weekly Award som årets manliga artist i USA i konkurrens med John Mayer och James Blunt. Med stora produktioner och många artister har hans album legat etta på amerikanska independentradions största listor. Men den här gången går han tillbaka till rötterna när han släpper ”Tooth and Claw” som producerats tillsammans med Pecka Hammarstedt och spelats in i en studio på Kungsholmen.

Tvärtom vad titeln anger så är det den här gången med indragna klor som Tom Levin presenterar sitt nya album. I närmast försiktigt avskalade arrangemang och med återhållen produktion är han närmare sig själv än tidigare. Huvudrollen spelas av Levins röst och texterna, som lever ett eget liv. Vardagsnära berättelser om livet med utgångspunkt från ett läkarbesök, om grälen i en relation, om att våga leva trots att livet är bräckligt. Titelspåret ”Tooth and Claw” skrev Levin sedan hans fru fått missfall. Här finns en längtan efter mening, som i duetten "Longing Is The Life You Found”, men också om att förvänta sig livets storhet, både i ont och gott, som i ”Gabriel´s Gone Missing”, där den stillsamma kärleken är ett skydd mot världens ondska när all godhet tycks ha försvunnit. Men här finns också vardagsberättelser från en amerikansk vardag med livet på Main Street och känslan av att inget händer, som i ”Hibernation”.

Det är lätt att tänka sig att musiken är gitarrbaserad, men när man lyssnar andra gången upptäcker man att låtarna har egna sammansättningar av tydliga och enkla instrument, där gitarren bara är ett av dem. Orgeln i Norrmalms kyrka på ”Gabriel´s Gone Missing” är ett roligt exempel på uppfinningsrikedomen.

Albumet är en eftertänksam resa genom livet med Tom Levins lätt trotsiga livsmod. Singeln ”Evermore” om att leva i nuet, har ett beat som känns livgivande bland alla reflekterande och eftertänksamma arrangemang och texter. Kanske är det inte hitkänsla, men det är ett försiktigt jublande konstaterande att livet vinner.

Andra har recenserat "Tooth and Claw": DN och GP.

Tom Levin - Evermore from Tom Levin on Vimeo.

Publicerat på Kulturbloggen.com

Avslöjande om tro och vetande

2011-01-25T18:51:00.006Z

"Gud är inte ”död” i den akademiska världen; han återuppstod vid slutet av 1960-talet och lever nu i högönsklig välmåga.” Det skriver idag fyra akademiker vid Claphaminstitutet på SvD Brännpunkt De exempel som anförs är att kristet förvaltarskap har jämförts med ekonomi i en avhandling, att universiteten byggdes upp av kyrkor, att kristna är gladare och mera framgångsrika.

Att påstå att det är sant är ungefär lika dumt som att säga att det är lögn. Här presenteras självklarheter som om de skulle vara bevis för Guds existens. Eller troligare - som om de vore bevis på att Humanisterna och andra sekularister har fel.

Det är självklart rätt och samtidigt helt meningslöst, eftersom ingen annan analys görs. Därför är det också helt fel. Universiteten byggdes av kyrkor, troende har starkare framtidstro än icke-troende - bra för de troende men också risken i extremsekter. Att hitta ett sätt att förankra sitt liv också om man inte tror på Gud är självklart viktigt. Att de framgångsteologiska samfunden bit för bit tappar de mindre framgångsrika är heller inte så konstigt. Här saknas ens en ansats till socialt sammanhang eller politiskt perspektiv.

Artikelförfattarna hävdar en sorts akademisk air som understöds av deras fina titlar. Men deras försök är både desperat och korkat, måste jag säga. I fotnoten framgår att alla fyra skribenterna Doctare, Gustafsson, Tamm, Lennartsson, är "Fellows" vid Claphamsinstitutet. Man märker snabbt att det är ett fäste för den kristna högen i Sverige. Bland stiftarna märks Bertil Gärtner, Tuve Skånberg och Lennart Sacrédeus. På institutets webb lyser det snabbt fram en konservativ, till och med reaktionär Bibelsyn och ett inskränkt förhållningssätt till människan och världen. Jag uppskattar när människor vill verka i Jesu efterföljd i samhället - men det är inte målet för det här gänget. Att låta dem bli uttolkare av "det kristna" och därigenom ocks för mig - det betackar jag mig för!

I Clapham bodde och verkade William Wilberforce i början av 1800-talet, en engelsk parlamentsledamot. Han spelade en stor roll för att slaveriet avskaffades i de engelska kolonierna och för det är eftervärlden honom tack skyldig. Det är dystert att han fått sådana mörkmän och -kvinnor till arvingar.

Stenar - eller inga stenar?

2011-01-22T10:36:00.007Z

Just nu upprörs människor över att drygt 6 miljoner använts till svarta stenar som placerats ut i allmännyttiga och kommunägda Bostadsbolagets olika bostadsområden. Alldeles för dyrt, menar man.

GP skriver idag om stenarna och debattens vågor går höga.

Ursprunget är att en kvinna frågat om priset och bolaget hållit det hemligt. Urbota dödskorkat, verkligen. Kanske är det just försöket att mörka priset som gör människor mest upprörda? Men sedan jämför man kostnaden på 6 miljoner med att skjuta upp renoveringar och det är ingen bra idé. Jag vet inte hur mycket renovering man får för 6 millar. Det vore välkommet om GP hade redovisat hur mycket renoveringar av lägenheter kostar i förhållande till stenarna. Hur många lägenheter har fått skjuta upp renoveringen för inköpet av stenarna? Är det hyckleri eller drar man helt enkelt ut på rapporteringen ännu en dag?

Det är definitivt inte opportunt att säga det - men jag tycker att stenarna är jättesnygga. Jag har också funderat på hur mycket stenarna kostade, men jag tycker också att de spelar en bra roll i stadsmiljön. Jag tycker att de visar att staden, = vi som bor här, är stolta över sina allmännyttiga bostadsbolag och våra bostadsområden. Här i Kortedala finns det några såna stenar - och jag gillar dem. Om de är värda sitt pris? Det kan jag inte avgöra. Mycket pengar är det, men jag tror faktiskt att de tillför något som kan vara viktigt. På samma sätt som att ordentliga planteringar med soffor och bord, smarta ljuskällor och översiktsskyltar i en väl genomtänkt utemiljö gör ett boende mera attraktivt.

Av debatten verkar det som om extrem sparsamhet ska vara den enda dygden i folkets egna bostadsområden. Men bolagen bygger och förvaltar inte bara snål-strippade hus. De bygger levande miljöer som man med glädje ska längta hem till. I vårt område i Kortedala har Bostadsbolaget satsat på genomtänkta planteringar och nya lekplatser, trots att de kostar massor av pengar, inte bara i inköp och plantering utan också i drift och underhåll. Husen får nya portar eftersom de gamla var riktigt slitna. Nya snygga dörrar med en färg som hänger ihop med området och ser riktigt bra ut. I området har vi fått nya ljuspunkter vid stenar och buskar längs promenadstigarna i skogsbrynen som gör människor trygga också vid en kvällspromenad.

Inget av detta är direkta investeringar i lägenheterna - men det är värdefullt för boendemiljön och därigenom för boendet. I debatten om stenarna låter det som om de vore onödiga. För mej är de en del av en utemiljö som alla som bor hos Bostadsbolaget kan glädjas åt. Och det är inte dumt att berätta för alla besökare, att det här fina bostadsområdet äger vi själva.

Kommunisternas sista vals?

2011-01-09T17:47:00.003Z

Sarah Palins Teparty-rörelse har ett helt annat ursprung, men utmärks av samma slags hårdhänta populism som KPML(r). Det skriver jag om på Göteborgs-Postens ledarsida onsdag 12 januari. Efter kommunisternas 40-årsfest i helgen och det närmast gulligt skvallertidningsaktiga reportaget i GP kändes det nödvändigt att reflektera över vad partiet faktiskt har åstadkommit: ett hårdare politiskt klimat och större misstänksamhet mellan människor. Läs min S-krönika!
dalmaneek.blogspot.com

Ny favorit - chevrelasagne!

2011-01-08T16:18:00.003Z

Chevrelasagne - a la Pers Provkök.

500 g lammfärs
1 gul lök
4 vitlöksklyftor
1 tsk torkad timjan - eller rosmarin
1 msk tomatpuré
4 msk chilisås
2 dl köttbuljong av god fond
salt och svartpeppar
1 aubergine (så stor du hittar)
2 burkar creme fraiche
200 g chevre

Skär tunna skivor av auberginen, lägg på galler i ugnen 225 grader några minuter på varje sida. Bryn färsen i olivolja, hacka löken och lägg i med buljong och kryddor, tomatpure och chilisås, salta och peppra. Puttra 10 minuter.
Rör ihop creme fraiche och smulad chevre, salta och peppra.
Lägg ut färssåsen i en form, täck med aubergineplattor och ostcreme - lägg på ett lager till. Grädda i 115 grader ca 30 minuter.

Primegate driver Socialdemokraterna ännu längre ut i ökenvandringen.

2011-01-01T19:10:00.010Z

Problemet med samarbetet mellan Socialdemokrater på Prime och Svenskt Näringsliv är att det är hemligt. Problemet är INTE att näringslivet och vänstern gemensamt analyserar samhällsutvecklingen. En sådan diskussion är viktig och när den sker öppet ger den möjlighet att komma överens om viktiga utvecklingssteg, och samtidigt markera vad man är oeniga om. Men när samarbetet är osynligt blir definitionerna och därmed debatten omöjlig.

"Primegate" har uppstått för att mina partivänner valt att vara betalda talespersoner för ett särintresse genom att använda den trovärdighet de fått genom sitt partiarbete. De har större förtroende för sina uppdragsgivare än för partiets inre demokrati och därför också för mig. De instämmer nog idag om att det nog inte var det smartaste de gjort. Upprördheten har varit stor på ledarsidor och debattarenor, senast i Expressen idag.

Men den upprördhet som nu riktas mot Primekonsulterna i Socialdemokraterna hindrar en viktig diskussion - den om hur Sverige ska komma ur krisen och börja utvecklas. För näringslivet talar med Socialdemokrater eftersom den borgerliga regeringen är så usel på näringspolitik. Tänk efter - varför skulle de vilja tala med oss annars? Tror någon att (S) utgör ett hot mot regeringen och det skulle vara därför näringslivet är så ivriga att driva på vår politik? Nej, så är det förstås inte. För att utveckla Sverige behövs en näringspolitik värd namnet. Det behövs en politik som tar var på forskningsresultat och skapar samverkan mellan akademi, samhälle och företag. Då måste politiken till exempel sluta binda upp offentlig verksamhet i ekonomiska system där det blir omöjligt att bidra till utveckling av svenska företags nya metoder och kunskaper - något t ex DN skrivit om som ett stort problem. Istället för att öppna Sverige för låglönekonkurrens måste regeringen ta initiativ till bättre samverkan och flera gemensamma investeringsprojekt för att ta vara på både stora och små företags möjligheter i en extremhård konkurrens.

Den vägen vill inte den borgerliga regeringen gå av ideologiska skäl. För de tycker att marknaden ska klara sånt själv. Vilken marknaden själv i Svenskt Näringslivs skepnad, mycket väl vet att den inte gör. Såklart då, att de vill tala med Socialdemokrater. Hade varit mycket klädsamt om de orkat vara öppna med det och faktiskt kritisera "sin egen" regering istället för att spela under täcket med mina partivänner. Som det nu är, riskerar Primegate att av helt fel skäl driva Socialdemokraterna ännu längre ut på öknenvandringen. Min slutsats är att samtal med näringslivet inte i sig är fel. Det är hur och i vilket syfte samtalen sker som är poängen. Det missade mina partivänner och det får de ta konsekvenserna av nu. Det smärtar mig.

Välkommet klarspråk om Wikileaks och Assange - även hjältar måste lyda lagen.

2010-12-27T19:09:00.003Z

Idag skriver flera publicister i Expressen om vikten av att stödja Wikileaks arbete för öppenhet och yttrandefrihet. Men utan att i samma andetag fördöma de två svenska kvinnornas anklagelser mot Julian Assange, Wikileaks grundare, för sexövergrepp. Det är välgörande och insiktsfullt av skribenterna att för en gångs skull kunna hålla två tankar i huvudet på samma gång. Öppenheten som Assanges organisation står för är värd att försvara - men det är inte hans personliga flykt från rättvisan.

Nu sitter Assange på ett gods utanför London och vill inte åka till Sverige för att svara på frågor om sexbrotts-anklagelserna. Allt för många kvinnor lär sig att det oftast är dem man kommit nära, de hyggliga killarna, som begår övergreppen. Därför är det viktigt att kvinnor som anklagar en man för sex-brott tas på allvar. Också hjältar som Assange måste följa lagen. Detta skrev jag om i Dagen i en ledarkrönika häromdagen.

Sverige har halkat nedåt.

2010-12-15T07:11:00.003Z

Medan allt fokus är på Socialdemokraterans kris, kommer regeringen undan med en politik som för Sverige allt längre från internationella tätpositioner. Resultaten försämras och klyftorna ökar i skolan, arbetsmarknaden blir allt hårdare, ungdomar flyttar hemifrån allt senare. Inte minst kommunikationerna blir sämre - en resa med SJ har gått från kvalitetsupplevelse till riskprojekt på några år.

Läs min S-krönika i GP den 15 december här!
dalmaneek.blogspot.com

Reclaim Lucia!

2010-12-13T06:48:00.006Z

Så många förbannar mörkret. Jag vill istället tända ett fridens ljus. Just nu, precis just idag på Luciadagen efter förfärliga nyheter från Drottninggatan, önskar jag mej en gemensam fredlig manifestation med fridens och ljusets sånger. Med kärlek och värme så det räcker till alla. Ett gemensamt tåg utan hänsyn till vilken bakgrund eller religion vi har. När mörkrets krafter uppenbarat sig på gatorna, när ondskan tagit form ibland oss. Just då vill jag lyfta fram ljuset istället för att förbanna mörkret.

En ljusets midvinterfest med upptåg, sång och glädje är precis vad vi behöver. Ett Lucia-tåg! Så låt oss ta tillbaka Lucia-firandet och göra det till en gemensam fest som förenar människor av alla sorter, trosuppfattningar, bakgrunder, färger och språk! Låt oss skrapa av den tunna religiösa fernissan och fira lusse-natten sådan den kan vara ännu - en manifestation mot mörkrets krafter!

Behovet av att mota undan mörkret är inte nytt. Luciafirandet härleds till folkliga festligheter för att spela mörkret ett spratt och för att återkalla ljuset här i mörka nord. Medeltida djäknar gick i ljusprocessioner och ungdomar drog runt i samhällen och byar och spelade människor små spratt medan de låtsades att det var "mörkrets makter" som låg bakom. Senare blev det en ljusprocession till sång och musik. Ett härligt sätt att önska ljuset tillbaka!

Den religiösa prägeln på luciatågen är hårdsökt. I folktron var den mörkaste natten (enligt dåtidens almakacka) en natt att frukta. Den kallades lussenatten, efter Lucifer, en företeelse som lätt gled in i människors tankar om mörkrets makter. Men den sentimentala fernissan av italienskt helgon kom inte förrän det nationalromantiska 1800-talet, när borgerskapet behövde få lite ordning på den bråkiga lussenatten.

Men efter helgens fruktansvärda terrordåd mitt i Stockholm skallar mitt stridsrop "Reclaim Lucia! Lusseljus åt alla!". Jag gör som Elise Ottesen-Jensen - jag tänder hellre ett ljus än förbannar mörkret.

http://dalmaneek.blogspot.com

Socialdemokratisk politik är ingen stöldturne.

2010-12-05T06:03:00.003Z

Idag skriver Lena Mellin att Mona Sahlin talade som en Moderat vid gårdagens förtroenderåd. För att Sahlin vågade tala om arbete som samhällsbyggande kraft och poängen med att alla har ett arbete. När hon talade om a-kassan som omställningsförsäkring, när hon talade om att (S) uppfattats som ett parti för "bidragstagare" och (M) som ett för dem det gått bra för, menar Mellin att Sahlin låter som en Moderat. Men arbetets värde och vikten av att vara ett parti för löntagare är klassiska värderingar i socialdemokratin. Så Mellins insinuanta avslutning om att "politik är en stöldturne" gäller definitivt inte Mona Sahlin och Socialdemokraterna. Däremot gäller det definitivt Moderaterna. Det hade hon kunnat skriva om.

Vad Sahlin faktiskt sa och huruvida det "låter som Moderaterna" eller inte kan du läsa här. I mina öron var hennes tal ett brinnande försvarstal för ett solidariskt samhälle där alla människor kan känna framtidstro och våga förverkliga sina drömmar. Ett samhälle där alla vågar lita på att välfärden och tryggheten finns där, när den behövs. Det är inte moderatpolitik och det vet Lena Mellin.

HiFi-klubbens julreklam anmäld till Reklamombudsmannen för könsdiskriminering.

2010-12-02T21:36:00.011Z

Teknikföretag ger sej inte. Fastän det är förbjudet med könsdiskriminerande reklam gör de om och om igen. Kanske borde jag inte bli ledsen, men det är så synd att en nyfunnen favoritaffär så snart gör bort sej. För ett par månader sedan köpte jag ett par jättebra hörlurar åt favoritsystersonen D på Hi-Fi-klubben och fick förstklassig service och en bra produkt till helt okej pris. Jag blev såklart medlem i kundklubben och anmälde även unge herr D. Återkom till butiken efter några dagar och lyssnade på högtalare som jag tänkte placera i Lilla Stugan - och jag funderade på att köpa grammofon, för att kunna spela mina gamla vinyler.

Men så blev kom det ett jul-mejl från Hi-Fi-klubben. Nyhetsbrevet var utfört i form av en adventskalender. För dag nr 2 var temat "hur ska ni få det ni egentligen önskar er?" Julterapeuten dr Ludvig Tannenbaum (höhö) berättar om hur man med hjälp av "kvinnlig list" manipulerar sin kvinna att antingen själv vilja köpa en ny TV, eller alternativt vilja ge mannen en ny LED-TV i julklapp. Till detta tema har man valt illustrationen ovan. Den gode doktorn har dessutom ett långt inledande resonemang om hur svårartat omanligt det är med julstök. Det var när jag läst det som jag såg i mejltexten att företaget blandat ihop MIN mejladress med unge herr D´s medlemskap. Oops! Så kanske de inte tänkt sig det hela...

Men är inte det här oförargliga pojkstreck? Borde jag inte kunna vara en snäll flicka och skratta och förstå att de inte menar att diskriminera kvinnor? Nej, jag kan inte acceptera att ett företag som vill sälja sina varor till mej, framställer mitt kön som mindre vetande, som lättmanipulerade och otekniska varelser. Särskilt inte som det faktiskt är teknikprylar företaget säljer. Det är väldigt enkelt - vill man sälja till mej så ska man respektera mej. Jag är inte imponerad av den höga hö-hö-hö-faktorn.

För ett år sedan skrev jag om teknikföretaget Scandinavian Photo som diskriminerade kvinnor i sin reklam. Deras stereotypa reklam för kamerautrustning blev ett samtalsämne både i radio och på webben. Då hotade jag att anmäla dem till Reklamombudsmannen, som är en branschägd stiftelse. Det blev rätt stort genomslag. Den här gången har jag anmält direkt. Så får vi se vad som händer. Jag kommer i alla fall inte att handla hos HiFi-klubben förrän de ber om ursäkt och ändrar sin reklam.

Att fylla femtio i Kortedala

2010-11-28T13:46:00.001Z

När man fyller femtio ska man se tillbaka på sitt liv. Det har flera kloka personer sagt till mig den gångna veckan. Det jag ser av mitt liv är ett brokigt lapptäcke av olika projekt och spännande utmaningar. Men en sak i mitt liv är stabil. Jag bor i Kortedala. Hit kom jag som fyraåring från ett omodernt landshövdingehus i Olskroken med kallt vatten i kranen och dass på gården. Jag tror det var varmvattnet och skumbaden som fick mej att bli kär i tvåan på Adventsvägen. På kvällarna satt jag och pappa och vred på radiorattarna för att få in Radio Luxemburg och jag spelade Hep Stars och Beatles på resegrammofonen.

Till Brittsommargatan flyttade vi för att jag och syrran skulle få ett rum ihop. Där försökte vi hålla våra kärlekssorger hemliga och vi lyssnade på Sweet, Nazareth och Clapton när jag fick bestämma, och på ABBA när hon fick bestämma! Och jag tränade på gitarren – Here Comes the Sun ungefär 20 gånger varje morgon. Så här i efterhand är det nog på sin plats att tacka min kloka syster för att hon stod ut!

Brittsommargatan var mitt första höghus. Där satt jag på köksbänken och såg ända till Vinga när nätterna var klara. När det brann i Hanssons fyrverkerifabrik i Askim satt jag länge och såg raketerna mot himlen. Men jag flyttade snart till min första egna lägenhet – en etta på Årstidsgatan på 29 kvadrat för 300 spänn i månaden. Där var det plugg och party som gällde. Och lite ungdomsångest - till tonerna av göteborgsprogg, Ebba Grön, Bowie och Roxy Music. Sedan träffade jag Ronald och vi flyttade ihop på Kvartsekelsgatan – och ja, jag bodde där när jag var 25 år!

Efter några år på Solståndsgatan hamnade vi på Decenniumgatan där gitarrerna förökade sig snabbt och politiken fick ge vika för musik på kvällar och helger. Sedan har jag bott på Tideräkningsgatan där jag stod i köket och lagade mat i korselden mellan japansk rock och Sting från varsitt rum. På kvällarna tittade vi på Star Trek och på nätterna tävlade vi i vem som snabbast fick högteknologisk industri på SimCity. Nu bor jag på Fullmånegatan och sedan Anton och Linus flyttat får Per och jag stå för musiken själva.

Kortedala har hållit mej kvar. Det är faktiskt inte förrän nu i veckan som jag fattade varför. Alla som känner mig vet att jag är en obotlig tidsoptimist. Och då är det förstås alldeles nödvändigt att ha en hel stadsdel omkring sej som håller ordning på kalendern och tiden! Men efter nio flyttar och nästan ett halvsekel i Kortedala, har jag flyttat klart där. När jag ser framåt mot nästa halvsekel i mitt liv, så ser jag andra gator och hus omkring mej. Så trots att jag nu har åldern inne, så har jag inga planer på att flytta till Halvsekelsgatan!

dalmaneek.blogspot.com

KD´s kris är också högerns.

2010-11-19T10:16:00.004Z

Idag talar alla om KD´s kris. Den har jag skrivit om i veckans S-krönika i Göteborgs-Posten. Partierna har förlorat en sjättedel av sina väljare. Sekulära konservativa går till Moderaterna och socialt medvetna vänsterkristna går till Socialdemokraterna. Kvar är fundmentalisterna med en ganska omodern politik men också en ung, arg falang som vill vara hippa. Inte konstigt att Göran Hägglunds Allianstrogna politik inte går hem.

Läs min S-krönika i GP här.

dalmaneek.blogspot.com

Cornelis - soundtrack till filmen om artisten och legenden.

2010-11-04T07:59:00.007Z

Cornelis var inte en i raden av svenska visartister. Att göra en film om en artist som Cornelis ställer förstås större krav på musiken än i andra filmer. I filmen om Cornelis spelar musiken lika mycket en huvudroll som Hans-Erik Dyvik Husby – skådespelaren som gestaltar Cornelis själv. Soundtracket innehåller originalinspelningar som man grävt fram ur ett djupt bergrum där de legat och väntat på att upptäckas. På några har man varsamt ersatt Cornelis röst med Dyvik Husbys och resultatet är en äkta scenkänsla som föder en nyfikenhet på mannen som med sin röst så effektivt spelar Cornelis. I utgrävningarna bland lådor av material har man hittat både gammalt och nytt – och därför finns det också tidigare outgivna inspelningar av de kända sångerna.

Musiken blir tråden igenom berättelsen om Cornelis utsvävande liv som artist och rättshaverist, men också hans roll som make och far och till slut som en legend. Soundtracket innehåller inte bara Cornelis sånger utan också annan musik från filmen. Jack Vreeswijk har gjort stämningsmusik man nästan kan ta på. Det är inte svårt att uppleva historien från filmen igenom lyssningen. Här finns också den musik Cornelis själv uppskattade - skön jazz som är samtida med Karl-Bertil Jonsson. Det är Lars Gullin, Siw Malmqvist men också Janne Schaffer och Pugh Rogefeldt.

När jag lyssnar på sångerna, på musiken däremellan och på den samtida jazzen, förstår jag hur stor Cornelis var. Han var vår tids Bellman, en modern Dan Andersson eller en Evert Taube utan förljugen sjömansromantik. Med ett stort men bräckligt ego tog han plats i det visans musikaliska landskap som växte fram i skydd av det radikala 60-talet och under proggens röda 70-talsfanor. Men Cornelis hörde aldrig till kärnan i det proggrockande Sverige. Medan andra trubadurer eldade folkmassorna till rättmätig kamp, gick Cornelis kompromisslöst sin egen väg. Med burleska visor berättade han om människor på livets skuggsida, om vinddrivna och kantstötta existenser. Hans iakttagelser är skarpa samtidsskildringar som Ballad på en soptipp om jakten på allt högre standard eller Slusk Blues om grabben som inte följer normer och moral. Han sjunger om Polaren Per som lurade tanten på socialen och om den morgonnakna Ann-Katarin vars lycka dör av skratt. Han sjunger om Fredrik Åkare som förförde den ljuva fröken Cecilia Lind en ljummen sommarkväll i skärgården och om Herr Ågren som nog besökte Cornelis själv ganska ofta. Det ilskna vemod och lätt anarkistiska förhållningssätt som präglar sångerna får hans briljanta och burdusa personlighet att träda fram från soundtracket och får mig att vilja se filmen. Sångerna stannar kvar i minnet och det slår mig att de är märkligt och genuint svenska. Cornelis var den svenskaste holländare som någonsin funnits.

Recensionen på Kulturbloggen finns här.

Vem behöver respektera en tro man aldrig möter?

2010-10-26T09:59:00.002Z

"Privat tro ska respekteras" skrev Christer Sturmark m fl från förbundet Humanisterna på SvD Brännpunkt igår som en replik på Malin Jonasons debattinlägg om intolerans och förakt för troende bland Humanister. Idag skriver hon i ett genmäle att erfarenheterna av en sådan "privatisering" av religionen förskräcker. Hon tar upp församlingen i Knutby som exempel, där en dold religiös uppfattning urartade utan att någon hade insyn i den, med förfärliga följder.

Ett modernt demokratiskt samhälle behöver en stat som är neutral till människors livsåskådningar och religioner - en sekulär stat. Humanisterna kräver ett sekulärt samhälle. Malin Jonason menar att det inte går att få ett helt sekulärt samhälle utan att bryta grovt mot centrala humanistiska grundprinciper. Alla människor ska ha rätt att uttrycka sina uppfattningar och ges möjlighet att också uttrycka sin religion - utan att det får negativa konsekvenser för andra. Och att bara SE en kristen, jude eller muslim kan väl ändå inte räknas som en negativ konsekvens. Sturmark talar själv om hederskultur som en negativ konsekvens - något som är förbjudet och som ändå sker - inom slutna rum, i den privata sfären. Dit där Sturmark vill förvisa all religion. För min egen del tycker jag det är ett oerhört hyckleri att acceptera religion bara man slipper se den.

Malin Jonason undrar om Humanisterna inte respekterar mänskliga rättigheter - enligt vilka envar har rätt till en religiös uppfattning och att ge uttryck för den. Erfarenheterna från andra världskriget när religiösa människor förlöjligades och sedan förföljdes, manar till försiktighet menar hon. Idag riskerar den sortens diskussion att brännmärka muslimer och spä på främlingsfientlighet och mörka krafter i samhället.

Malin berättar om alla de unga hon mött som inte har den arroganta och intoleranta ton som ledningen för förbundet gjort till sitt och förbundets signum. Hon hänvisar nog, tror jag, till Unga Humanisters vice ordförande som har lämnat moderförbundet av samma skäl som Malin.

För humanismens skull - och för Humanisternas - hoppas jag att Sturmark och de övriga i förbundsledningen tar intryck av vad Malin och de unga kritikerna har framfört. Ett förbund som hävdar en humanistisk livshållning behövs i samhället - men inte ett förbund som i varje sammanhang kritiserar en person som har en tro.

dalmaneek.blogspot.com

Inte okej att kritisera utan att vara konstruktiv - om man vill kalla sig humanist.

2010-10-23T21:01:00.005Z

"Humanisterna har begränsat och stängt in humanismen" - så skriver Malin Jonason idag på Brännpunkt på SvD´s webb. Hon har upptäckt att förbundet Humanisterna inte följer sina humanistiska grundsatser, nämligen att bemöta människor med respekt och tolerans, även om man inte delar deras åsikter. Hon menar att Humanisternas förakt mot troende människor riskerar att spela mörka krafter i händerna och nu har hon lämnat Humanisterna.

Hennes artikel har emottagits på Humanistbloggen med viss förståelse för kritiken - det var snyggt. Men i flera av kommentarerna till inlägget framstår precis det Malin skriver om. När kommentarerna handlar om den raljanta ton som Humanister använder om troende - då kommer deras sanna jag fram. En skriver så här: "Angående tonen kan man ju hålla med till viss utsträckning... men vad är det för fel på det?" Malins poäng är just att Humanister - som säger sig vara humanister, alltså toleranta och respektfulla mot människor - tycker det är okej att uttrycka sig föraktfullt mot troende människor. Och de bevisar det själva på sin egen blogg.

Trist, tycker jag, för jag tänker ofta att en sådan kraft som Humanisterna skulle kunna vara en konstruktiv kraft för ett effektivt integrationsarbete. Men Humanisterna har ingen idé om konstruktivt arbete för ett öppet och tolerant samhälle. Deras huvuduppgift är att kritisera andra. Malin, som varit med i 14 år, tycker det saknas sådana initiativ och då räcker inte religionskritiken.

Själv har jag fått förklarat för mig av Humanister vilken föraktlig person jag är, så många gånger att jag inte längre orkar hålla reda på det. Ibland för att jag tror på ett sagoväsen, ibland för att jag vill att människor ska låta sina barn få lära sig mera om den tro de lever i, ibland för att jag inte är tillräckligt fundamentalistiskt troende för att "räknas" som troende. Det verkar inte spela någon roll hur man gör - är man troende så är man föraktlig. Jag, som definitivt står utanför Humanisterna, har mött precis den attityd som Malin ogillar.

En skola för alla är bra också för individen.

2010-10-12T22:02:00.003Z

Frågan om den nya läroplanens fokus på kristendom i religionsämnet är bara en av skolpolitikens många stridsfrågor. En väldigt liten stridsfråga. Den stora frågan är fortfarande varför så många barn inte får tillräckliga kunskaper med sig från skolan. Skolan ska vara till för alla – inte de flesta.

Det inte är antingen fokusering på ämneskunskaper eller det sociala klimatet i skolan som spelar roll. Det är inte krav eller kravlöshet det handlar om, inte fokusering på individen eller gruppen som avgör. En skola som med hela gruppen som bas tar ansvar för att de med störst svårigheter lyckas, den skolan kan också erbjuda stimulans och utveckling för dem som har lättast för sig.

Läs min S-krönika i GP här.

dalmaneek.blogspot.com

Socialdemokratiska värderingar så tillräckligt många håller med - rätt utgångspunkt för omstart.

2010-09-28T06:08:00.010Z

Socialdemokraterna förmår inte formulera sina värderingar så att tillräckligt många håller med. För att hitta fram räcker det inte med ett grupparbete. Nu får vi börja om på riktigt. Och den här gången måste vi lära oss nåt. Skrivet ursprungligen för Tidnignen Broderskap. Uppdaterat för partiets valanalys och för valanalys.blogspot.com

Den rödgröna valrörelsen startade med ett fiasko – när Sahlin bjöd in Wetterstrand, fick bakläxa, svalde stoltheten och öppnade dörren för Ohly. Det rödgröna samarbetet var logiskt, men det lanserades sent och valhänt. Det gav Sahlin en diffus ledarroll och marginaliserade det största partiet. När den rödgröna budgetmotionen presenterades i riksdagen, var det ett kompromissat förslag som inte stämde med Socialdemokraternas tre år långa grupparbete – rådslaget. Anders Borg kunde enkelt kalla det oansvarigt och det märkliga inträffade, att oppositionen fick försvara sig mot regeringen.

Nu började striden om skatterna som varade alltför länge. I stället för att prata värderingar fick valarbetarna reda ut skattesänkningar, bibehållna jobbavdrag och opreciserade skattehöjningar om vartannat.

Det är lätt att rada upp misstag och felgrepp, analysera valmaterial med spretiga och ibland rent motstridiga budskap. Det är lätt att kritisera media som enligt Kent Asp och mediaforskarna vid Göteborgs Universitet skildrade Sahlin mer negativt än Reinfeldt. Men jag lämnar allt sådant därhän och konstaterar att valrörelsen startade på fel fot och inte rätade upp sig förrän för sent. Inte förrän på slutet tog värderingsfrågorna skruv med sjukvården och sjukförsäkringen, bland annat genom bloggberättelsen om Annica Holmquist, en sjuk kvinna som utförsäkrats och nu skulle tvingas sälja sin lägenhet för att få försörjningsstöd. ”Arbetslinjens” cyniska innebörd stod klar för var och en och den rödgröna valrörelsen fick en liten skjuts framåt. Men det räckte förstås inte. Den händelsen är i sig värd en särskild analys för att fördjupa partiets förståelse av sociala mediers funktion och vikten av att våra värderingar också utvecklas och sprids i blogosfären.

Katastrofvalet är symptom på ett större problem. Socialdemokraterna förmår inte formulera och kommunicera sina värderingar så att tillräckligt många håller med. Och det har sina rötter i att vi inte förstår och har dragit slutsatser av de ekonomiska och sociala samhällsförändringar vi länge iakttagit och även varit starkt delaktiga i att skapa och skynda på. Med kunskapssamhällets och globaliseringens framväxt har också industrisamhällets allianser upphört. Men vi är fortfarande huvudsakligen bruksortens och Folkets Hus-vännernas gemenskap.

Vi har inte klarat av att ta vara på samhällsengagemanget från grupper utanför de traditionellt socialdemokratiska. Till exempel de växande grupperna av tjänstemän och medvetna akademiker, människor som i allt större utsträckning arbetar i en växande tjänstesektor och ofta med tillfälliga uppdrag på olika orter. Bland dem har det nog varit svårt att förstå vårt partis motstånd mot att skattesubventionera kvinnliga rut-jobb medan vi uppskattar och vill utvidga skattesubventionerade manliga rot-jobb. Trots att det är mycket få medelinkomsttagare som faktiskt använder rut-avdraget så stöds slutsatsen av en opinionsundersökning av United Minds som publicerades precis efter valet. Rut blev en symbol för att vårt parti inte förstår storstadsmänniskors villkor och att vi inte har en politik som hänger ihop. Det är ett viktigt exempel på att Socialdemokraterna drar en annan slutsats än vad folket gör.

Frågan om hur man ska stimulera framväxten av en stark tjänstesektor är betydligt viktigare än frågan om hur rika människor ska få billigare städhjälp. Näringspolitiskt inser vi att jobben inte kommer inom industrin och alternativet är en stark tjänstesektor som har goda förutsättningar att vara långsiktigt hållbar, både socialt eftersom fler kan få jobb, och ekologiskt eftersom råvaruutaget blir mindre än vid varuproduktion. Ända sedan Stefan Edmans utredning ”Biffen, bilen, bostaden” har samhället sökt vägar att stimulera tjänstesektorns framväxt. ROT-jobben är ett sätt att underlätta och samtidigt investera i samhället i en tid när annan efterfrågan är låg. Kanske kan modellen tjäna för hur tjänstesektorn på bred front kan utvecklas och bli stark.

Låt mig också lansera tanken på att via skatten fördela jobben. Om en stark tjänstesektor kan skapa sysselsättning för många så att arbetslösheten på allvar kan minska, vore inte det ett bra ändamål för subvention? Den diskussionen hade jag velat vara en del av, men tonläget i RUT-debatten förhindrande en seriös näringspolitisk debatt i partiet om tjänstesektorns framtid. Istället fick vi en debatt där syftet felaktigt framstod som att vi ville klämma åt medelklassen.

Den här frågan var störst bland medelklass i storstäder, och det var också i storstäder Socialdemokraterna tappade störst. Men alla storstadsmänniskor är inte medelklass. Man måste också lära sig något av den barnskötare jag talade med som tröttnat på vad hon menade var tomma löften om bättre förskolor. Hennes arbetsplats har i flera år fått ta smällen för sämre ekonomi och åtstramningar genom kriser och saneringar. Hon tyckte att samhället har lämpat över sociala problem på henne och hennes arbetskamrater och sedan lämnat dem i sticket. Vi bor i samma stadsdel, hon och jag. Här bor många människor från hela världen och Socialdemokraterna har ett mycket starkt stöd både hos dem och hos den traditionella arbetarbefolkningen. Men också SD finns här, i områden där människor oftare är arbetslösa och har svårare att bygga sin framtid. De tre grupperna har få naturliga träffpunkter och möts sällan på allvar.

I Kortedala möter man inte heller den intellektuella medelklassen, som beskärmar sig över Sverigedemokraterna och föraktar deras väljare. Min stadsdel är ett utmärkt exempel på hur samhället spricker sönder. Vi ser inte varandra som möjligheter utan oftare som problem. Men det är först när vi slutar prata om förortens olika grupper av människor och i stället börjar samarbeta som möjligheter och lösningar kan växa fram.

För att förena arbetarklass, en ny underklass och en medveten medelklass, måste partiet återigen fokusera på värderingarna och samtidigt hantera den borgerliga valfrihetsutmaningen som syftar till ett lågskatte- och låglönesamhälle. Men det blir inte lätt och man kan inte förlita sig på gamla lösningar. Därför kommer analysarbetet att bli svårt. Socialdemokraterna behöver hitta en ny berättelse, en ny idé om hur framtiden ska sse ut, och våga göra upp med ett och annat av sina favoritfrågor för att bli relevant för flera. Våra värderingar delas fortfarande av en stor majoritet av svenskarna men vi har inte lyckats sälja in oss själva som de bästa bärarna av dem. Vi har helt enkelt inte en politik som motsvarar vår utopi. Och vi har inte en utopi som motsvarar människors dröm om framtiden. Både vår berättelse om framtiden och vår konkreta politik måste förankras i allas lika värde – först då kan vi bli relevanta för en majoritet av svenskarna.

Ett tydligt exempel är turerna kring vårdvalet i Stockholm. Det har visat sig att Moderaternas variant av vårdval så som det kommit till uttryck i Stockholms läns landsting, har resulterat i en segregering som innebär att vårdresurser riktas dit där de friskaste och mest resursstarka bor. I frustration över den förändringen har Socialdemokrater i partiets ledning bestämt att partiet ska vara mot vårdval. Men motståndet mot vårdval är inte en värdering – vård efter behov är det, och dessutom en värdering som delas av en överväldigande majoritet av svenska folket. Att utforma valmodeller som inte åsidosätter behovsprincipen kan därför vara ett sätt att förena dem som vill använda sin egen kompetens att välja, utan att marginalisera de övriga.

Vår uppgift är dubbel. Vi måste formulera en politik som tar sin utgångspunkt i våra värderingar och på allvar tar sig an framtidens utmaningar i ett klimathotat och utvecklingssvagt Europa där främlingsfientligheten griper omkring sig. Vi måste också formulera en berättelse om hur Socialdemokraterna vill se framtiden för Sverige och för oss som bor här, hur vi vill lösa de stora problem vi står inför. För att hitta fram tillräcker det inte med ett grupparbete som förlamar partiet under ett par år. Nu får vi börja om på riktigt. Och den här gången måste vi lära oss nåt.

Skrivet på dalmaneek.blogspot.com för Tidningen Broderskap.

Det lönar sig att bråka. Scandinavian Photo släpper stereotyperna och tänker tvåkönat.

2010-09-26T17:00:00.011Z

Inför fotomässan i Göteborg förra året, skrev jag en blogpost om Scandinavian Photos reklammaterial och hur de helt osynliggjorde kvinnor i bildbranschen. Det blev visst rabalder om den och jag diskuterade fotoreklam i Göteborgs lokalradio samma dag som fotomässan startade - som jag också bloggade om. Min kritik då gick ut på att Sc Ph gjort bort sig på två sätt. Deras reklammaterial visar en helt felaktig bild av bildbranschen som mansdominerad och de har inte fattat att kvinnor är viktiga och köpstarka kunder. Som ett exempel tog jag deras reklamtidning "Phokusera" nr 3, där 19 av 20 artiklar handlar om män i branschens olika yrken - bläddra i tidningen här. Det var 19 artiklar om manliga fotografer, bildbehandlare, filmare, säljare och andra. Den tjugonde handlade om det hårda livet som ung kvinnlig fotomodell. I radio hotade jag med att anmäla Scandinavian Photo till branschens egen Reklamombudsman om nästa nummer av reklambladet inte blev annorlunda. Innehållsmässigt är den läsvärd och intressant.

Nu har Scandinavian Photo skärpt sej. Nya Phokusera nr 4 kom i brevlådan före helgen och jag har läst det nya numret med glädje. Nu finns här kvinnliga fotografer, bloggare, bildbehandlare, försäljare och amatörer. På bilderna finns både kvinnor och män och det hela känns väldigt fräscht. Till och med den trista stereotyp-reklamserien är utbytt.

Först vill jag säga till alla er som går och retar er på slentrianmässig ojämlikhet - det lönar sig att säga ifrån och att vara obekväm. Och till Scandinavian Photo och särskilt marknadschefen Fredrik Ståhl: Riktigt snyggt jobbat! Tack för det!

http://dalmaneek.blogspot.com

Nu börjar vi om. Den här gången måste vi lära oss nåt.

2010-09-20T05:34:00.005Z

Ett jämlikt samhälle är effektivare och bättre också för dem som annars skulle klarat sig bra. Den insikten har vi inte lyckats sprida tillräckligt. I områden där människor klarat sig bra genom krisen, fått mer i plånboken och inte är arbetslösa, där gick budskapet om solidaritet inte riktigt hem. Är det den egna plånboken som styr så hårt?

Jag vill inte tro att en majoritet av svenskarna tycker det är bra att sjuka kastas ut från sjukförsäkringen. Eller att vi rear ut ungdomarna och hänvisar dem till en arbetsmarknad som är bland de värsta i Europa. Jag vill inte tro att en majoritet av svenskarna skiter i miljön och klimatet. Och även om det inte kommer som en blixt från klar himmel, är det svårt att förstå att så många röstade på SD.

Nu får vi försöka förstå vad som gick snett. Vad människor tänker som vi inte förstår. Och hur vi ska prata för att de ska förstå oss. Så får vi komma igen om fyra år. Fyra dystra år. Nånstans har vi gjort fel. Nu har vi fyra år till att använda för att förstå samtiden och framtiden. Den här gången får vi inte förlama oss själva i ett gigantiskt grupparbete som tar all tid i flera år. Men ändå måste vi dra slutsatserna av valresultatet.

På rent trots lägger jag upp en bild från valrörelsen igen. En bild som visar den solidaritet jag och mitt parti vill ska genomsyra Sverige. Det misslyckades vi att få stöd för. Nu börjar vi om.

dalmaneek.blogspot.com

Moderaterna bekänner färg: Sjukhus ska säljas ut och vård efter behov åsidosättas.

2010-09-15T08:06:00.022Z

DNs ledarsida, intervjun med Johnny Magnusson och min S-krönika i GP hänger ihop och visar vad valet handlar om. Låt mig förklara. Om du röstar på Socialdemokraterna får du en solidariskt finansierad sjukvård med bättre resurser som kan garantera vård efter behov. Röstar du på Moderaterna så får du en privatiserings-ideologisk förändring av sjukvården. Men inte förrän nu står Moderaterna för sin politik.

Igår berättade regionmoderaten Johnny Magnusson i SVTs Västnytt, att han vill sälja ut sjukhus i Västra Götaland. Just nu vill han sälja ut Skene, Dalsland, Kungälv och dessutom lägga ut Uddevalla sjukhus på entreprenad. Med möjligheten att ta in privata försäkringspatienter skapar han nu en marknad inom sjukvården, där det inte längre är patientens behov som styr utan hennes förmåga att betala och hennes sjukdomshistoria som avgör om hon får teckna en försäkring och vad det kostar.

I min krönika idag diskuterar jag vård efter behov och de förändringar Moderaterna genomfört som innebär att principen om vård efter behov sätts ur spel. M-politiken uppmuntrar en uppdelning av patienterna i två kategorier: de som kan betala för sig och de andra genom att försäkningspatienter tas in först och en kö byggs upp för de andra som får vänta med de medicinska konsekvenser det kan få. Läs krönikan på GPs web.

Dagens Nyheters ledarsida tar idag mycket förtjänstfullt upp ett märkligt Moderat påhopp på den svenska offenliga sjukvården, i skriften "Helt sjukt!" där en ung cancersjuk pappa (M-kandidat ex Timbro) ondgör sig över hur flera läkare efter varandra feldiagnosticerat honom. Helt oaccetabelt och ett omänskligt lidande. Men felen begicks på privata kliniker och privata försäkringsbolag. När han kom till den offentliga vården fick han äntligen rätt vård. Ändå är hans slutsats att det behövs flera privata verksamheter. Ett mycket märkligt påhopp som Dagens Nyheters ledarsida konstaterar. Solidarisk finansiering och vård efter behov är djupt förankrat hos svenska folket. Också hos liberaler.

Men det är Moderaterna som styr Alliansens sjukvårdspoltik och det innebär en stor förändring av svensk sjukvård. Vill du ha en vård där valfrihet betyder att företagen får välja patienter och den som får teckna och har råd att betala en privat försäkring får bättre vård före andra? Om du inte vill det så har du ännu tid att rösta rödgrönt. Nu är det på allvar.

http://dalmaneek.blogspot.com

Valet handlar om politikens innehåll - inte om Mona eller Fredrik!

2010-09-12T19:26:00.004Z

Nu är det dags att fokusera på vad valet handlar om. Egentligen. Det är inte om framtiden för Fredrik eller Mona personligen. Inte om Reinfeldt fått på sig Alfons Åberg-looken, om han har en väldigt dyr klocka eller om han är sådär undertryckt arrogant som så ofta. Det handlar inte om ifall han får fortsätta vara statsminister eller får se sig besegrad,. Inte heller handlar det om Mona Sahlins person eller väskor eller framtida uppdrag. Det handlar om livet och livsvillkoren för människor i Sverige.

Valet handlar om rättvisa och framtidstro för unga. Om bättre möjligheter till jobb och utbildning. Det handlar om klimatsmarta investeringar för framtiden och vård för alla efter behov. Moderaterna sätter rättvisan ur spel och låter Sverige sacka efter. DET handlar valet om!

Är du osäker? Hör av dej!

2010-09-11T13:15:00.005Z

Ärligt talat - om du inte har bestämt dej så fundera på hur du vill ha Sverige. Jag vill ha fler lärare i skolan – inte sortering av barn och sjunkande kunskapsresultat som nu. Jag vill att den som blir sjuk ska få en verklig chans att bli frisk – det avgörs inte av administrativa gränser som nu. Jag vill ha gröna investeringar i nya jobb – inte aktivitetsförbud och försämrad a-kassa för alla dem som drabbas. Jag vill att vården ska ges efter behov - inte efter lönsamhetsbedömningar eller plånbok.

Om din röst bidrar till att regeringen får sitta kvar, så bidrar du till att Sverige blir ett helt annat land än vad de flesta vill. Svenskar gillar inte klyftor i samhället. Ändå har klyftorna vidgats rejält under den här regeringen som sänkt skatterna lika mycket för den rikaste 1 procenten av svenskarna, som en fjärdedel av befolkningen fått tillsammans! Alla svenskar vill att ungdomar ska kunna känna framtidstro och få en plats i samhället. Ändå har den här regeringen satt Sverige i Europas skamvrå med en ungdomsarbetslöshet som är näst värst av alla EU-länderna. Folk tycker det är viktigt att man ska få en chans att hitta nytt yrke om man blivit av med jobbet. Ändå har regeringen försämrat möjligheterna att komplettera sin utbildning så den passar arbetsmarknaden. Alla vill att vården ska ges efter behov. Ändå har regeringen börjat göra om vården så att de som är friska och kan betala för sig får bättre vård före oss andra och där vi säljer ut sjukhus som är till för alla. I ett Sverige som styrs av Moderaterna måste man vara frisk och rik för att ha råd och möjlighet att klara av en allvarlig sjukdom.

Valet handlar om vilket Sverige vi vill ha. Om var och en av oss ska ha tillgång till bra skola och vård i världsklass när vi behöver den, eller om Reinfeldt ska få använda pengarna till att sänka skatterna ännu mer för dem som har mest. Och om du fortfarande inte har bestämt dej - hör av dej. 0706-554859 eller cecilia@dalmaneek.se

Individuella lösningar med S - eller kollektiva med M?

2010-08-30T18:38:00.005Z

Det borde vara mera individuella lösningar i välfärden, tyckte mannen jag talade med idag, som för de arbetslösa till exempel. Jag höll med och berättade om förändringarna sedan Moderaterna vann valet. Nu får en arbetslös ungdom först vänta tre månader innan något över huvud taget händer - sedan får man exakt samma hjälp över hela landet, oavsett vilket behov man har. Snacka om kollektiv lösning. Medan Socialdemokraterna tycker att man så fort det är möjligt ska skapa de bästa förutsättningarna för varje individ.

Det märkliga är att Moderaterna och regeringen ser utvecklingsinsatser till arbetslösa som bidrag - vilket det alls inte är. Det handlar om att ställa om till nytt jobb. Många klarar sig utan hjälp, men väldigt många behöver komplettera sin utbildning eller skaffa en ny, eller få en praktikplats för att kunna komma ifråga på arbetsmarknaden. Men regeringen har lagt ett raster av likadana åtgärder över hela landet och tror att detta handlar om någon sorts rättvis fördelning. En sådan politik är inget annat än en gigantisk kollektiv lösning på ett problem som är ohyggligt individuellt.

Låt mig exemplifiera från verkligheten. När A gick till Arbetsförmedlingen och socialtjänsten förstod de snabbt att han behövde göra klart gymnasiet först och därefter försöka hitta jobb eller en vidreutbildning som passar honom. En kompletteringsutbildning skulle just starta några veckor senare i en skola bara några spårvagnshållplatser bort. En sådan åtgärd hade varit ytterligt lämplig för A, menade socialsekreteraren och kollade med arbetsförmedlaren. Då fick hon nej, för det får inte lov att göras några individuella anpassade åtgärder nuförtiden för de unga. A fick nöja sig med bidrag om tre månader och en jobbcoach, en sån som berättar att de unga "måste sälja sig". Nähä, som om jag inte visste det, sade A och blev hemskt besviken. Efter ett sommarjobb är nu A återigen arbetslös och har hamnat i samma situation igen. Han finns, han är ingen synvilla och han har alldeles för många kompisar i samma situation.

Problemet med den bristande matchningen på arbetsmarknaden är ett problem som till och med Svenskt Näringsliv har uppmärksammat. Att inte de arbetssökande har rätt utbildning för de jobb som finns, alltså. Här finns en uppgift för samhället att lösa - men Moderaterna struntar i uppgiften och försvårar både för de arbetslösa och för företagen. Det är dystert för de arbetslösa, för näringslivet och för Sveriges framtid.

Media-diss av ekonomidebatten gör ingen intresserad

2010-08-25T05:58:00.007Z

När rapporteringen handlar om politik som ett spel - då förstår jag att väljarna struntar i valet och antingen låter bli att rösta eller proteströstar. Det är ju ingen idé. Det vore uppfriskande om media gång rapporterade om vilka skillnader politiken innebär och sket i skvallre, spelet och de fula tricksen. Det måste vara möjligt att få en rimlig bild av de politiska alternativen av en så här stor web-artikel på förstasidan i en av landets största tidningar efter en debatt om en av de viktigaste frågorna. När det ser ut så här kan man inte annat än bli dyster.

För så måste det väl vara meningen att man ska reagera när man ser detta på web-Expressens "etta"??? Snacka om att föda politikerförakt. Borg får toppa med en rubbe där hans egen RUT-politik verkar inte existera. Här behöver han inte stå för att han har beslutat om skattesubventioner för RUT-jobb hos dem som har höga löner? Två förståsigpåare som sågar allt, en borgerlig tolkning av vem som vann (i Aftonbladet vann Östros) komplett med retorikexpert och allt. Hon kanske har förtroendeuppdrag för Moderaterna... Att Östros är uttryckslös - påverkar det politiken han står för? Hur i hela friden menar tidningen att de ger väljarna fördjupad information? Var är det journalistiska uppdraget? Skvaller om bråket bakom scenen vidarebefordrar man gärna för att Borg ska få föra ut lögnen att S ljuger.

Denna beskrivning av politiken som ett spel enbart, gör att människor inte får syn på de stora skillnaderna i politiken. Det är dystert och media har ett ansvar för det.

Inga-Lill Börjesson in memoriam - en energisk socialdemokrat har gått in i nästa tid.

2010-08-18T18:59:00.004Z

Inga-Lill Börjesson var en person man inte så lätt glömde. Nu är det i dåtid jag beskriver henne, för hon dog någon gång i helgen.

Många människor beskriver man som glada, energiska och inspirerande när man tänker på dem efter deras storhets tid har gått över. Men Inga-Lill är en person som går utöver allt sådant. Hennes entusiasm tog aldrig slut och hennes glädje verkade ha en avundsvärt outsinlig källa.

Sista gången jag mötte Inga-Lill var i lördags. Hon var - förstås - med när regionfullmäktige träffades för valupptakt i Uddevalla fredag-lördag. Med sin rollator tog hon mig i upptuktelse för att grupprummen var bokade så bakvänt att man var tvungen att gå så långt för att komma fram när man inte kunde gå i trappor. Vi enades om att det var smartast att byta grupp och så vände hon sin rollator och gick resolut åt ett annat håll.

För sån var Inga-Lill. Hon anpassade sig efter villkoren och tyckte inte det var så stor affär. Hon hade själv väldigt lite till övers för dem som gnällde och det påpekade hon ofta. Som när Broderskapsförbundet hade kongress i Malmö förra sommaren. Medan hon kånkade runt med sin rollator med gott humör, var det flera av oss friska som gnällde över förflyttningstider och olika lokaler. "Äh, det är väl inget" sade Inga-Lill och efterlyste konstruktiva lösningar istället.

Många är vi som minns hennes fantastiskt vackra mörkt lockiga hår som blev ett signum för henne, det varma leendet och den aldrig sinande lusten att vara med när det händer. Hon orkade inte riktigt de sista åren, och även om personalen på Sahlgrenska nog gjorde sitt bästa, så gick det inte riktigt bra för Inga-Lill. Ändå lyckades hon hålla humöret uppe - kanske så mycket att vi lät oss luras, vi som nöjde oss med att byta några ord.

Det är många som mött Inga-Lill i Hjällbo, i samtal med framför allt kvinnor från andra delar av världen, kvinnor som inte så sällan hade en helt annan tro än Inga-Lill. Som kristen socialdemokrat var hennes engagemang av en särskild sort, av ett virke som inte så lätt gav vika. Hon brann för sina medmänniskor. Det beundrade jag henne för och det gör jag fortfarande.

Jag minns henne som en vänlig och glad person som tillförde energi och livsglädje och som skrattade eländet rakt upp i ansiktet. Sådana människor finns det alldeles för få av och världen blir sämre när vi förlorar dem.

Inga-Lill, du är saknad av vänner, Broderskapare och partivänner. Må Gud hålla sin hand över dig och dem som saknar dig. Jag tackar för det du gav oss i livet och jag ber om kraft att ge av mig själv som du gjorde. Tack för allt du gav!

Frihet är större än valfrihet - om en cynisk äldreomsorg.

2010-08-18T04:54:00.002Z

"Valfrihet går att organisera i en äldreomsorg där alla kan välja. Vem som kommer hem till en, vilket språk man vill tala, vad man vill använda sina hjälptimmar till. Men det måste inte betyda att man måste koppla ihop omsorgen och valfriheten med den gamlas betalningsförmåga. Den bästa garantin för en värdig ålderdom för alla är helt enkelt en rödgrön regering – både i Sverige och Göteborg"

Läs min S-krönika på ledarplats i Göteborgs-Posten idag onsdag.

LO´s kampanjmajterial - MEGABRA?

2010-08-14T12:58:00.007Z

ETC har gjort ett tydligt och snyggt valmaterial för LO. Det visar osminkat upp de orättvisor som regeringen gjort sig skyldig till med en språkligt och bildmässigt enkel och rak dräkt. Fokus ligger på frågor som spelar roll för jobben och för arbetslivet. Formen är snärtig, modern, snygg. Budskapet bärs av värderingar och udden är riktad mot de borgerliga partiernas främsta företrädare. Men språket är lite taffligt och antagligen är det avsiktligt. Ord som "megafel", "dumsnålt", "helsjukt" och "dunderdumt" anknyter till en vardaglig jargong från arbetsplatser och blir ett både vasst och vardagligt tilltal. Med små anklagande lappar på affischerna blir det faktiskt lite likt en arg lapp i tvättstugan. En attityd som hänger ihop med traditionen att förlöjliga dem vars politik man inte riktigt gillar.

Det är det här sista jag inte är helt överens med LO om. Men någon måste berätta om vilka orättvisor Moderater, Centerpartister och Kristdemokrater har gjort sig skyldiga till under den här mandatperioden. Och därför är ETCs kampanj helt okej - trots att den kommer att bli kritiserad. Den är vass och anklagande men objektivt tydlig. Jag gillar den.

Har religion någon plats i svensk politik? Seminarium på Festivalet.

2010-08-05T20:30:00.005+01:00

När SSU-arna bänkade sej för seminarium om religionens roll i politiken var det mot en fond av Björklunds och FP´s förslag om förbud för burka i skolan. Frågan om tro och politik har blivit allvar också i Sverige. Tältet var fullt (även innan ösregnet överröstade Morgan Johansson!) och det var ett intensivt intresse med vakna frågor från publiken. Islamologen Jan Hjärpe kunde förklara religionens roll i olika samhällen och tyckte att en stark, sekulär stat är bra för att den låter religiösa samfund ägna sig åt "religiositeten, det andliga" och slipper hantera utbildning, sjukvård och socialt stöd. Samma uppfattning har jag, som också ser tron som en stark och positiv kraft för människor, en fråga om att som hel människa få verka i samhället i respekt för andra. Morgan Johansson, riksdagsledamot och aktiv i Humanisterna, har rätt i vikten av en religionsneutral stat. Men till skillnad från honom vill jag att samhället och staten ska bejaka en multikulturell och multireligiös möjlighet som låter människor vara hela människor. Hen verkar sträva efter ett samhälle där religion liksom inte syns. Men skrattet efter hans bästa poäng fastnade liksom i halsen när han utmanade Eva från Diskrimineringsombudsmannen att ta upp frågan om katolska kyrkans diskriminering av kvinnor som vill bli präster. Den frågan returnerade Eva kvickt med att riksdagen beslutat om ett enda undantag i jämställdhetslagen - nämligen för katolska kyrkan. Så länge inte riksdagen ändrar det kan inte DO göra ett smack. Eva illustrerade att det ofta går att jämka situationer där människors tro riskerar att komma ikläm och redogjorde för hur lagstiftningen fungerar.

Annars handlade samtalet mycket om skillnaden mellan juridik (rätten att klä sig som man vill) och etik (hur samhället förändras med flera religioner, och vad man tycker om det, vilket blir politik). Hjärpe förtydligade skillnaderna och efterlyste en djupare diskussion som vi alla försökte oss på. Min viktigaste poäng är nog att vilken ståndpunkt man än intar i den här debatten, så görs kvinnor till både slagträ och slagpåse i konflikten. I ett genomkommersialiserat samhälle är kvinnor objektifierade, det offentliga rummet sexualiseras och klädmodet förutsätter att kvinnor accepterar en objektifering och vill exponera sina kroppar till behag. Men också de som reagerar på det och vill manifestera en annan tillhörighet ifrågasätts och dissekeras. Nu har vi gått så långt att vi också i politiken använder kvinnor och kvinnors situation som ett tillhygge. Det är dags att göra muslimska och andra troende kvinnor (och kvinnor över huvud taget!) till subjekt i sina egna liv och i politiken. Nu är det dags att lyssna på kvinnor och höra hur de resonerar själva.

Tack Krister Kronlid för bilden! Mer om SSU-lägret finns här.

Inryms Jesus i Kristdemokraternas definition av "verklighetens folk"?

2010-07-27T10:20:00.006+01:00

‎"Verklighetens folk" vill bestämma själva och vill inte att någon har synpunkter på hur de ska leva, menar KD när man läser om deras varumärkesskyddade begrepp på den egna hemsidan avdelning för frågor och svar. Idag skriver jag om verklighetens folk i min krönika i tidningen Dagen. För de är inte som vanligt folk. Verklighetens folk består inte bara av de välartade och de lättanpassade. Där finns många fler och vi har ett ansvar att bygga ett samhälle där alla får plats - inte bara de som passar in i KDs önskevärld.

Och skulle Jesus egentligen passa in i Kristdemokraternas definition på verklighetens folk? Han umgicks med utstötta och föraktade, med tullindrivare och förskjutna människor. Han utmanade de besuttna och respekterade att släppa sina fördomar och leva som de egendomslösa och barmhärtiga. Med budskapet "Älska din nästa som dej själv" utmanar han oss också idag att leva så att samhället gör plats för alla, ett samhälle utan stora klyftor mellan människor och där vi tar hand om varandra.

Radio Nisaa stärker palestinska kvinnors ställning

2010-07-20T11:12:00.005+01:00

Först på senare år har kvinnors situation i Palestina uppmärksammats. Ett hårdnande samhällsklimat och svåra umbäranden har gjort dem utsatta för religiösa påtryckningar och tvingat dem till ett mera isolerat liv. Men det finns motkrafter som istället vill öka kvinnors deltagande i samhället. Här ser du ett nyhetsinslag på engelska om nystartade Radio Nisaa (=kvinna på arabiska) som är en nystartad kommersiell radiostation i Palestina som sänder på arabiska från Ramallah.

Så här förklarar stationen själv sin uppgift: "NISAA FM is a unique women’s radio station – it is a station for women and not only about women. Besides providing music, entertainment and a platform for discussion of women’s experiences, their shortcomings and successes, the vision of the station is two fold, namely to improve connectivity and exchange of information between women who are separated by walls and checkpoints and secondly to engage men in the discussion about women’s rights in a sensitive manner so as to educate and not provoke."

Stationen vill engagera och inbjuda kvinnor att bidra till arbetet via sociala media men också mera påtagligt som reportrar och journalister för att göra kvinnor synliga i informations- och kommunikationssamhället. Pengarna kommer från Smiling Children, en Schweizisk-Engelsk organisation som stödjer flickor och kvinnor men snart ska stationen stå på egna ben.

Tipstack till Svarten som postat om Radio Nisaa på sin blogg.

Kvinnors rätt - en tredje ståndpunkt: Sturmark kritiserar Broderskapsrörelsen och Weideruds svar.

2010-07-19T17:48:00.010+01:00

Christer Sturmark hoppar huvudlöst mellan överdrivna anklagelser mot Broderskapsrörelsen och lika överdriven beundran för Lars Vilks i en artikel på Newsmill. Genom att utnämna Vilks till en yttrandefrihetens skinande apostel, gör sig Sturmark till en del av en kulturyttring som låtsas som om man inte behöver ta hänsyn till andra än hans förnumstigt majoritetssvenska uppfattningar. Och Weiderud sitter som en smäck i Sturmarks genmäle eftersom han inte tydligt tar ställning för jämställdhet utan reducerar den till en fråga om tradition och sedvänja.

Sturmark vet att i ett mångkulturellt samhälle måste många uppfattningar samexistera och utvecklas tillsammans. Det är svårt och kräver samtal och möten mellan människor som vill och vågar förändras och hitta siutationsanpassade lösningar för individen. Men det struntar han fullständigt i att erkänna ens i en bisats. Att inte han och Humanisterna ser denna brist hos sig själva är inte bara dystert utan också skälet till att de inte kommer att bli något annat än ett marginalfenomen. Grunden för samexistens har hittills varit FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, MR. De inrymmer rätten att tillhöra och ge uttryck för en religion - där visar sig Sturmark antingen oerhört okunnig eller också extremt eurocentrisk och även om jag inte vill använda ordet, intolerant. Eller också erkänner han helt enkelt inte de mänskliga rättigheterna. Är det så enkelt? Det vore ju intressant.

Peter Weiderud, Kristna Socialdemokraternas ordförande, liknar Humanisterna vid en sekt i sin replik på Newsmill, där han träffsäkert beskriver hur de begränsat sitt synfält och väljer att missuppfatta de mänskliga rättigheterna. Han förklarar Broderskapsrörelsens synpunkter på inskränkta och farliga åsiktsyttringar - oavsett om det sker som Lars Vilks islamofobi eller från en högerkristen predikstol, som Åke Greens homofobi.

Men. Medan de båda slåss om vem som är mest tolerant, så vill jag framhålla en tredje ståndpunkt. Medan Sturmark använder kvinnors situation för att föra fram sin egen och inte kvinnornas uppfattning, så öppnar sig Weiderud för kritik genom att helt låta bli att ta upp dem. Att som Sturmark använda kvinnors verkligt eller förment förtryckta situation som ett tillhygge för sin egen strävan är lika illa som att förminska strävan efter ett könssegregerat samhälle till en fråga om vanor, sedvänjor och tradition. Det är att medvetet missuppfatta och kanske ännu värre att negligera en politisk kamp för rättvisa som inspirerat både kvinnor och män över hela världen i ett par hundra år och som lett till fantastiska resultat i Sverige och på andra platser, men som fortfarande är hett efterlängtade i stora delar av världen. I Sverige har kampen för jämställdhet lett till att traditioner omvärderats och nya lagar stiftats. Om inte det skett, hade man kunnat använda samma argument om tradition och sedvänja också här.

Trots att de båda använder kvinnors situation och livsvillkor som tillhygge så missar de båda att kvinnor måste få välja sina egna liv och bli accepterade precis som de är. Varken Sturmark eller Weiderud adresserar motsättningen mellan respekten för religionsfriheten inom ramen för de mänskliga rättigheterna å ena sidan, och respekten för jämlikheten och den könsintegrerade arbetsmarknaden å andra sidan, som också ingår i de mänskliga rättigheterna. Det är dystert för det är just där den politiska fronten går idag, det är just där diskrimineringen är svårast i Sverige idag och det är där som det behövs konkreta förslag. Det vore spännande att föra en diskussion om hur man ska hantera den frågan istället för att kasta invektiv som inte leder någonstans. Men i min erfarenhet gör sällan en debatt med Humanisterna det, å andra sidan, så det är väl kört från början.

Könsmaktsordningen, Littorin och Billström - ministern som aldrig avgick.

2010-07-15T13:19:00.004+01:00

Har fått en klok kommentar på min förra blogpost om Littorin. Det var inte enbart kvinnor som "avslöjades", men det var bara kvinnor som skadades så svårt av avslöjandena att de tvingades avgå. Min sagesman, den alltid välinformerade Jens Ahlfors, Broderskapare och allmänt klok, inleder med att citera SvD i oktober 2006: "Tobias Billström har inte betalat någon tv-licens sedan han flyttade hemifrån för tio år sedan. Ungdomligt oförstånd, anger han som skäl.
- Jag valde att inte betala, eftersom jag inte tyckte att SVT producerade några bra program. Med åren blir man klokare och självklart ska man följa de lagar vi stiftat, säger han till TT.
- Det finns inga ursäkter för att inte betala, det kommer jag också att göra, säger licensskolkaren, som kan räkna med ett inbetalningskort på cirka 10 000 kronor."

Och min sagesman fortsätter om Billström: "Han var alltså i besittning av ungdomligt oförstånd fram till dess att han blev minister. Jag har aldrig förstått varför han fick sitta kvar, när de andra fick gå. Men det har väl något med den sociala konstruktionen kön att göra. Billström blev tydligen oantastlig."

När jag läser om Billström tycker jag mig minnas att han kvickt som ögat åkte nånstans för att gömma sej, bokstavligen, för media. Och i min minnesbild kröp han fram först när de övriga åkt dit och det hela lagt sig. Men det fanns ett ögonblick när han helt enkelt annonserade att han visst inte hade betalat och att han tänkte göra det men absolut inte tänkte avgå. Punkt, liksom. Och det accepterades när det kom från honom - men inte från kvinnorna. Märkligt, minns jag att jag tyckte. Kanske hade samma gällt Littorin om han inte varit en sån ... jag höll på att skriva kärring. För i media har han de senaste dagarna framställts som onödigt "soft and mushy". Vek, helt enkelt, vilket i sammanhanget närmarst får förstås som "mänsklig". Och sånt brukar man se som en kvinnlig egenskap. Jag tycker det Littorin visat upp i samband med presskonferens, avgång etc, är ett helt begripligt beteende som man absolut kan förstå. Men jag kan inte förstå hans ledare, Reinfeldt, som bara vänder honom ryggen och putter ut honom i kylan direkt. Det är varken ansvarstagande eller mänskligt.

Littorin, hycklande Aftonbladet och Reinfeldts gränser.

2010-07-12T08:31:00.006+01:00

Idag förklarar sig Jan Helin, ordinarie chefsredaktör på Aftonbladet för läsarna. Hans inhoppare Lena Mellin, verkar ha gjort en blunder i torsdags - eller höll inte med Helin. Den där torsdagen efter Tottos avgång, när AB på en helsida knöt fast änglavingar på ryggen och förklarade att sedan Littorin avgått, var han inte längre en offentlig person och skulle heller inte granskas som sådan. Raskt blev det istället en fråga om att han inte har svarat på frågorna och att AB har varit så fina att de väntat EXTRA länge för att han ska kunna svara. Så mycket för den insikten om vem som är offentlig person.

Efter flera dagar har nu ÄNTLIGEN frågan om Reinfeldts ansvar börjat surfa upp till ytan. Om Littorin nu tagit sitt ansvar och avgått på grund av någon AB vetat om, så är han avpolleterad. Men finns det mer än skvaller i Littorin-affären? Vari består allmänintresset? För min del är det frågan om ifall Reinfeldt visste om att han tillsatte ännu en minister som begått ett brott. Det är ju en lång skandalhistoria som inleder hans regeringstid och hittills är det bara kvinnor som avslöjats. Stegö-Chilò som inte betalat TV-licensen för 2076 kronor. Maria Borelius som skattefifflat rätt grovt med företag och fastigheter. Sen var det Ulrika Schenström som inte riktgt fattat att statens krisledningsuppdrag har man inte för att vara cool utan för att kunna genomföra det.

Det är svårt att inte se mönstret. Landets statsminister byggde en regering där flera besjälades av den moderata och höger-anarkistiska idén att man bara måste följa de lagar man gillar. Han var därför inte så noga med att berätta för svenska folket vilka brott hans ministrar begått. Om han vetat om att Littorin begått detta - påstådda - brott, som har fängelse i straffskalan, så har han alltså valt att inte polisanmäla honom för det. Var går gränsen för var män förlåter varandra och vad kan man tillåta? Reinfeldts medlemskap i Herrklubben Sällskapet, skriver Ulf Bjereld om - det ger en ledtråd.

Hur svarade Reinfeldt Beatrice Ask när hon annonserade sin önskan för regeringen att skärpa sexköpslagen? "Du får väl skicka en lila post-it-lapp till Totto"?

Andra skriver om Littorin-affären ur ett perspektiv som handlar om regeringens ansvar:
Motvalls-bloggen | Röda Berget | Netroots | Bloggar om Littorin |

Armbrytarmannen och jag i Visby

2010-07-07T01:23:00.016+01:00

Det var en dråplig resa som slutade redan när den började kan man säga. I Oskarshamn skulle vi fika eftersom vi kom fram i väldigt god tid innan färjan till Visby gick. Per hämtade fikaväskan och jag gick ut på "Badholmen" som såg ut att vara ett fint ställe att fika på i hamnen. Det hade varit strandfest på kajen i Oskarshamn och det låg fortfarande kvar rör och sladdar lite här och var från provisoriska matställen. Ett av dem hade en inte särskilt funktionell gömma, på gången ut mot "glassbåten". Den överföringen snubblade Per på. Föll handlöst i backen, tog emot sig med båda händerna och fick vidrigt ont. En vänlig medmänniska tog hand om honom (stort tack för det!), gick och hämtade mig som stod med telefon i örat ute på badholmen och väntade. Vi trodde nog mest att han stukat sig, det gick ju att röra alla fingrar och vrida handen och så där. Men hälsa på partivänner man träffade i färjekön var helt kört. Händerna gick inte att använda.
Per var rätt kass på vägen över till Visby och skåningarna vi träffade hade med sig en läkare de hämtade. Han klämde lite försiktigt och skickade Per till akuten. Dit åkte vi så fort vi kommit av färjan. Kom raskt in till röntgen och kunde inte begripa vad som tog sån tid därefter. Vi fick öva tålamodet - och efteråt fattade vi att kirurgjouren ryckt upp både ortopeden och bakjouren för att göra en korrekt bedömning. Ena armen var rakt av och felställd, nästa arm var felställd och det som skulle varit ett helt ben låg i tre bitar runtom handleden. Röntgenbilderna såg läskiga ut. Vi gick in i gipsrummet. Två ortopeder, en sköterska och en undersköterska, alla män, hjälptes åt att dra Pers armar rätt. Jag trodde han skulle gå itu, men det gick bra. Sen gipsade de honom. Från fingrarna till armbågen på båda armarna.
Per fick inse att hans tid i Visby skulle begränsa sig till äventyret att gå på toa själv. För mej var det liksom inte läge att påbörja min snitslade bana med seminarier och debatter. Eller fundera över vilka mingel jag skulle prioritera. Inte heller var det så mycket att twittra om, eller fejsbooka. Men jag berättade för folk på facebook vad som hänt, så alla som skulle vara i Almedalen visste varför de inte träffade varken mej eller Per. Det ramlade in sympatiyttringar från massor av människor och idag ligger ungefär trettio välgångsönskningar och hälsningar i min första statusuppdatering. Det har betytt mycket för Per, kan jag säga, att så många uttryckt sin sympati eller "gillat" mina lätt lakoniska statusuppdateringar.

Nu har mina prövningar tillsammans med "armbrytarmannen" redan börjat ge med sig. Han har bestämt sig för att inte låta gipset ta hans goda humör och har snabbt tränat upp rörligheten i fingrarna. Idag käkade han jordgubbar med fingrarna (tack, Björg!), drack kaffe med sugrör och jag behöver inte längre finnas till hands för att flytta kuddarna... Såna enkla saker blev stora för oss. Vi tog en kvällspromenad igår och det var riktigt trevligt att skåda den fantastiska solnedgången, de vackra knallblå Hundtänderna och den kritvita stenstranden. En härlig kväll!

Vi hade goda vänner omkring oss som tog hand om oss. Som delade med sig av sin frukost, sina Alvedon, sitt rosevin (till mej!) och sin omsorg. Särskilt tack till Lena Hult som gjorde en oerhört värdefull insats! Dr Andersson inte att förglömma, eller Maria som gav upp sitt rum och trängdes med flera andra för att jag och Per skulle få en egen stuga. Eller Johnny som kom och bara pratde en stund. Stort tack till er och alla andra som hjälpte till!

Men vi åkte hem idag, alltså, fyra dagar för tidigt. Lika bra det så får man vara hemma där allt är lite lättare än i en stuga utan sina vanliga grejer. Jag fick ställa in en hel del av de åtaganden jag hade. Kunde inte träffa S-göteborgarna i Almedalen eller vara med Broderskaparna mer än att kort hälsa på i Metodistkyrkan. Mest ledsen är jag över att jag inte kunde leda seminariet där Evert Svensson skulle presentera sin bok om hur Sverige utrotade fattigdomen. Jag hoppas att Lars G Linder lyckas med websÄndningen för då ska jag titta imorgon onsdag klockan 17.45. Har du möjlighet då, ska du kolla!

Nu är vi hemma och imorgon ska vi ta itu med vardagsfixet. Det kommer också att gå bra. Det mesta gör det om man inte låter eländet ta ens goda humör.

Kärlek ger liv.

2010-07-03T17:14:00.004+01:00

Min son Linus har blivit pappa och hans Sandra har blivit mamma. Jag har blivit farmor och Per vicefarfar. Störst av allt är kärleken.

Tommaste avdelningen på Åhléns.

2010-07-02T23:29:00.004+01:00

Tur att det stackars brudparet är på smekmånad på någon svindtr ö och inte riskerar att släntra in på Åhléns. För varenda gång jag varit där så har just deras avdelning varit helt folktom. Har aldrig sett en enda människa handla något där. När jag var där och lyfte på ett vitvinsglas ur den frostade glasservisen visade det sig kosta 395 spänn. I denna serie som sägs vara anpassad till vanligt folk. Hemskt folkligt. Man får väl nöja sej med en kortlivad Tarragona från Hemköp.

Anna Johansson i händerna på Roffe och Nisse

2010-07-01T21:12:00.001+01:00

Sosse.tv är ett göteborgsinitiativ där två goa gubbar intervjuar Socialdemokrater som får prata till punkt. Det är Roffe och Nisse som ställer frågorna och den här gången är det Anna Johansson som svarar. Anna är så härligt fantastiskt bra så jag bara måste dela med mej av denna film. Radarparet Roffe och Nisse är inte så dåliga de heller! :-)

Nu finns jag på SR/SVTs Valpejl.

2010-07-01T17:33:00.003+01:00

Med bild och allt, med personlig information och med en presentation av mej själv finns jag nu på SR/SVTs Valpejl. Det tog över en timme att svara på alltihopa! Förutom en massa personlig information (favoritfilm? favoritsajt? favoritmat?). Med svar på vad jag tycker om olika frågor. Ifall du undrar vad jag tycker men inte riktigt vill fråga själv, typ. Eller av andra skäl. Bra är det, i alla fall, att SR/SVT samlar ihop folk på det här sättet.

Men enkäten var lite konstig. Man har lyckats med att samla ihop en del bra frågor - men jag tycker de missar det viktigaste. På frågor om skola lyfter man upp frågan om vinster i friskolor. Inga andra frågor på området - om skolans innehåll och kvalitet till exempel, som nog de flesta tycker är viktigare för ungarna än frågan om vinst. Men det är en fråga som anses vara partiskiljande och det var väl frågan - om jag är en "äkta" sosse eller inte.

Nå. Jag är sån jag är. Och jag har fått förtroende från socialdemokrater i Göteborg som röstade fram mej som riksdagskandidat på vår distriktskongress i våras. Det är bekräftelse nog för mej - jag är en tvättäkta Socialdemokrat!

Om Jesus haft rösträtt skulle han röstat för minskade klyftor och bättre livsvillkor.

2010-06-30T10:22:00.006+01:00

"Du vet att man inte kan vara kristen och socialist, va?" Så hälsades jag av SSU-arna i dörren när jag för första gången mötte SSU-distriktets miljögrupp. De var lite skeptiska till kristna i politiken och det tog ett tag innan jag fick dem att förstå att man kunde komma in i politiken från mitt håll. Nu är det 22 år senare och tro och politik är återigen en stor samhällsfråga. För mej är det återigen ett tydligt kristet ansvar att rösta för en progressiv samhällsutveckling.

Nu är det återigen aktuellt med tro och politik - men nu råder närmast beröringsskräck i samhället. Allt som har med människors tro att göra blir oberörbart och religionsfobin breder ut sig. Men jag tror fortfarande att det är ett kristet ansvar att förändra samhället till det bättre - och för mej är det synonymt med att arbeta för minskade klyftor och bättre livsvillkor.

Om detta skriver jag min första krönika i Dagen, kristen dagstidning som också finns på nätet.

Friskolors vinster ska gå tillbaka till verksamheterna!

2010-06-30T07:27:00.003+01:00

När kan en skolhuvudman med gott samvete säga att man gjort tillräckligt och ta ut resten av pengarna i vinst? Idag skriver GP om friskolan Baggium i Kållered som gjort sina upphovsmän rika. Och jag påminner om ett blogginlägg från förra året, min första GP-krönika.

När har ett utsatt barn fått tillräcklig hjälp mot mobbare? När har en skoltrött gymnasist fått tillräcklig hjälp att komma igång? När har en lågstadietjej med lässvårigheter fått tillräckligt stöd? När har studieovana barn fått tillräcklig motivation att våga sikta högre? Det kommer alltid att finnas behov av fler timmar med speciallärare, en kulturlektion till eller nyare och bättre böcker. Skattepengar ska alltid användas effektivt, men vinstkrav gör inte barnen klokare. För barnens skull måste skolan fokusera på passion och kvalitet och därför är det bättre att resurserna investeras i barnens framtid, än att låta dem gå till stora vinster.

Midsommar - ingen nationaldagskandidat.

2010-06-28T19:17:00.006+01:00

Kan vi inte göra Midsommar till nationaldag? frågade kusindottern och jag funderade på vad vi firar. Midsommarstång, dragspel och Små grodorna. Sill, nubbe och jordgubbstårta. Känns ju svenskt, men faktiskt är det bara stången som inte har någon motsvarighet i andra länder. Så vad handlar midsommar om?

Jag firar det den fornnordiska Eddan beskriver med orden "Mänska är mänskas glädje". Vi samlas över 200 pers på en äng, vi sjunger och dansar, fikar och leker tillsammans. Alla hjälps vi åt och tillsammans är vi varandras glädje. Allmänmänskligt och inte särskilt exklusivt svenskt alls.

Så varför skulle vi göra Midsommarafton till nationaldag? Det fattar jag inte riktigt. Faktiskt har jag lite svårt att begripa vad man ska ha en nationaldag till. Och särskilt just i år, när en av firar-vännerna hade med flickvännen från Irak, flykting undan bomber och krig. En människo-dag skulle jag kunna tänka mej. Att hissa FN-flaggan i midsommarstångens topp och fira de mänskliga rättigheterna över hela världen. Glädjas över de framsteg som gjorts och hoppas att färre ska leva i förtryck. För vi är varandras glädje och styrka men samtidigt gör vi varandra så mycket orätt och illa. Ja, jag tror vi behöver en Människodag. Och jag tror Midsommar vore lika bra som någon annan dag!

Somar: "Sluta prata om Vilks, burka och handskakningar!"

2010-06-22T19:24:00.006+01:00

Allt prat om sådant tar bort fokus från det som är viktigt! Det tycker Somar al Naher som varit med och skrivit Manifest för muslimska socialdemokrater. Hon vill arbeta för jobb åt alla, bättre bostäder, internationell solidaritet och en kraftfull global kamp för miljön, motverka det ökande alkohol- och drogmissbruket, stärka ungas självkänsla och sträva mot ökad jämställdhet bland mycket annat.

Läs mer om vad Somar och tre andra som skrev manifestet, tycker på Kristen Vänster och läs Manifestet för muslimska socialdemokrater.

Artikeln är tidigare publicerad på Aftonbladets debattsida och är undertecknad av Somar al Naher, Abdulkader Habib, Adrian Kaba och Qaisar Mahmood.

Världens vackraste bröllop! Här är bilderna...

2010-06-19T11:03:00.038+01:00

Den här rojalistiska yran med twitterflöden och TV-kameror förleder en att tro att det finaste är det största. Att det mest välbesökta är det mest uppskattade. Att det mest påkostade är det mest lyckade. Idag firar jag kärleken med bilder från vårt bröllop - världens finaste! För det finaste bröllopet är det som ger uttryck för kärleken.

Kärleken är varken storvulen eller vräkig. Kärleken är liten, varm och mjuk. Den är hudlös och sårbart ömtålig. Men kärleken är också större än världen och starkare än livet. När kärleken är med spelar det ingen roll om det sker i stadshuset och firas på en busshållplats - eller i stadens mesta utsiktskyrka och med kalas i festliga salar. Den bästa sången om kärleken handlar om kärlekens minsta ensammaste andetag och den stora världsomfattande lyckan i ett sekundsnabbt ögonblick, delat med den kära. Som när Thåström sjunger om när hans älskade väntar, i Dylans sång.

Mitt och Pers bröllop var det vackraste och varmaste jag varit med om. Förstås! Vickan och grabben från landet önskar jag all lycka, men ett härligare bröllop än vårt får dom inte. För att fira kärleken har jag satt ihop bilder från vårt bröllop. Se dem och dela vår glädje. Fotograf var Paulina Westerlind.

Broderskapsrörelsens muslimska nätverk släpper manifest för muslimska socialdemokrater

2010-06-18T08:33:00.008+01:00

"En aktiv politisk kamp för frihet, jämlikhet och solidaritet är kärnan i socialdemokratin, för oss är det också bästa sättet att omsätta koranens budskap från ord till handling."

Så inleder Broderskapsrörelsens muslimska nätverk sitt manifest för muslimska socialdemokrater. Många socialdemokrater med rötter på flera platser i Sverige - och i världen - skriver om sin kamp för frihet, jämlikhet och solidaritet. Att vara muslim är för dem en styrka i kampen för ett bättre samhälle och framtidstro för den unga. I nätverket har vi haft många diskussioner om att vara socialdemokrat och muslim och hitta kraften till sitt engagemang i sin tro, att få definiera sig själv och inte acceptera etiketter av andra - en diskussion jag känner igen som kristen. Många har uppfattningar om min tro och vill bestämma vad den är och betyder., Uppfattningar jag inte känner igen om varken mig själv eller min tro. Och jag vägrar ta ansvar för förföljeler och diskriminering, för homofobi och inskränkthet som sker i en del kristna församlingar där man inte orkar och vill ta ansvar för mänskliga rättigheter och solidaritet. Det är för mig ett tydligt tecken på att de största skillnaderna inte går mellan religionerna utan inom dem. Det handlar om att inkludera istället för att exkludera. Om att öppna upp eller stänga ute. Om att arbeta för mindre klyftor eller att låta orättvisorna breda ut sig.

På samma sätt välkomnar jag de muslimska socialdemokraternas besked. Deras strävan är efter ett samhälle där rättvisa, solidaritet och frihet omfattar alla. Ett samhälle där vi tillsammans löser våra gemensamma problem.

Läs mer om manifestet här.
Andra skriver om manifestet: Dagen | Kristna Socialdemokrater

Allt fler unga får sitt första socialbidrag innan de får sin första månadslön.

2010-06-16T17:34:00.004+01:00

Jag minns hur rik jag kände mig när jag fick min första månadslön. Idag är det många ungdomar som får sitt första socialbidrag före den första månadslönen. Alliansen misslyckas med en av sina viktigaste uppgifter: att skapa framtidstro hos den unga generationen. Av alla EU-länder har Sverige nästan högst arbetslöshet och dessutom en jojo-arbetsmarknad där unga under flera år har tillfälliga och eller tidsbegränsade arbeten i större utsträckning än i nästan alla andra EU-länder.

Läs min S-krönika i dagens GP!

Mat, jobb och politik hör ihop. Särskilt fisksoppa och miljöpolitik!

2010-06-07T20:13:00.014+01:00

Häromdagen fick jag lära mej göra fisksoppa som jag aldrig gjort det förut. En studiecirkel med ett gäng if-Metallare hade bjudit in mej för att äta soppa och prata politik. Först mat och sedan prat, var konceptet. Klokt, tyckte jag och studerade matlagandet. Här hade frästs räkskal - fastän några stekte hela räkorna till andras förfäran. Det kryddades och kokades ihop. Fond, skulle det bli. Det var fler än jag som aldrig kokat fond förut och det luktade imponerande gott i korridorerna runtomkring demonstrationsköket.

Chef över kastruller och recept var Markku, partivän och kompis från miljönämnden, som bett mig komma och prata om miljö- och klimatpolitik i ett EU-perspektiv. Efter många år i miljönämnden vet jag att det är mycket lite som inte påverkas av EU´s regler och förutsättningar. Oftast innebär det att bättre förhållanden skapas, när alla EUs länder påverkas även om det inte alltid stämmer med den svenska ambitionsnivån. Miljöfrågan var ett bärande skäl för mej att vara positiv inför folkomröstningen om EU-medlemskapet, och är fortfarande ett viktigt EU-politikområde för mej. Då handlade det mycket om luftföroreningar och surt nedfall från industriområden i England och Tyskland. Idag är det klimatet och havet som står i centrum. Suveränt att käka Markkus fisksoppa med pilgrimsmussla, räkor och aioli och prata om miljöpolitik i ett EU-perspektiv!

Över sopptallrikarna - det var fantastiskt gott! - blev det mycket prat om miljöpolitik i Göteborg, Sverige och EU. Och om valet till hösten och de rödgröna partiernas förslag om klimatsmarta investeringar som ger både jobb och en grönare, ljusare framtid. Sen fick vi efterlängtat kaffe och bulle. En härlig kväll med gott käk, goda samtal och nya vänner avslutades i en stämning av skolavslutning. Och det var inte förrän jag kom hem och läste hela receptet som jag på allvar fattade att det inte var nån fisk i soppan. Så, tack för skaldjurssoppan och tack för inspirerande samtal!

Undrar ni vad vi åt? Det var "Skaldjurssoppa med pilgrimsmussla och fänkåsaioli" Markkus råd: "Skippa mecket att göra aioli och köp den istället - det lönar sej inte i tid eller resultat". Rekommenderas varmt!

Slut på dubbelmoralen om HBT i amerikansk militär?

2010-06-03T10:08:00.003+01:00

Nu strider Obama mot principen "Don´t ask, don´t tell" - alltså att HBT-personer får leva och verka i amerikanska väpnade styrkor endast om de inte berättar om sin identitet eller lever ut den. Denna regel har Obama sagt sig vilja motverka i sitt "State of the Union"-tal och nu finns det förutsättningar att få igenom en förändring.

Demokraternas kampanjorganisation har startat en namninsamling för att få ut så mycket motstånd som möjligt mot den detta den kristna högerns absolut hårdaste fästen. Igår skickade man ut ett mejl med följande text till sina supporters:

"This is big news: Yesterday, the full House of Representatives and the Armed Services Committee in the Senate voted to repeal "Don't Ask, Don't Tell."
//
The full Senate will soon start its debate on repeal. But some Republicans are digging in their heels. Senator John McCain said, "I'll do everything in my power" to block a vote. And Mississippi Senator Roger Wicker called the repeal bill "a major mistake" -- announcing that the GOP plans to filibuster.

We can defeat those who'd stand in the way of history. But we must show our senators that Americans -- in every state -- overwhelmingly support repeal."

De skulle kunna lära sig av sina kompisar i Israels väpnade styrkor. Där har bögar och lesber sedan länge varit en självklar del.

Ulf Carmesund kom hem - och en ny båt är på väg.

2010-06-02T18:51:00.016+01:00

Kanske är inte energin förvånande. För Ulf Carmesund är en djupt engagerad man. När han kommer nerför trappan i ankomsthallen på Landvetter, syns det inte att han är trött och sliten efter omild behandling av israelisk militär och i israeliskt fängelse. Ulf är internationell sekreterare för Broderskapsrörelsen - Kristna Socialdemokrater och sedan länge engagerad i Mellanöstern-frågor.

Han berättar om hur israeliska militärer med automatvapen bordade Ship to Gaza-båten han var ombord på. Hur de sköt på besättning och passagerare med paintball-kulor vilket orsakade smärta, panik och oro. Hur de knuffade sig fram till styrhytten och kastade in ljudgranater och tårgas. När kaptenen inte frivilligt släppte ifrån sig kontrollen över fartyget blev han nerslagen av en soldat som knackade till honom med sin gevärskolv i huvudet.

Det var pirater, sade Ulf, pirater som i strid med all internationell rätt försökte ta över båten långt ute på internationellt vatten. Han är märkbart upprörd över det brott han utsatts för, och att båtarna hindrats från att utföra sitt uppdrag - att lämna stöd till invånarna i Gaza - 1,5 miljioner människor, de flesta flyktingar, på en yta stor som en tredjedels Öland.

Nu är ett nytt fartyg på väg mot Gaza i Medelhavet - irländska Rachel Corrie - och hon behöver skydd för att inte råka ut för samma sak. Rachel Corrie hette en fredsaktivist som fått båten uppkallad efter sig. För något år sedan kunde du se en enmansföreställning på Stadsteatern i Göteborg som skildrade när hon som mänsklig sköld försökte hindra israeliska soldater från att riva hus i Gaza. Corrie dog och båten med hennes namn behöver starkt stöd för att Israel inte ska våga sig på samma vansinniga piratdåd som mot Ship to Gaza-båtarna. Vill du att Sverige och EU ska bidra till skyddet för båten med passagerare, besättning och last, kan du skriva på en namninsamling här.

Jag är oerhört lättad över att Ulf är hemma igen. Men det är nog inget emot hur familjen känner det. Flera dagar utan kommunikation - allt man visste vara att flera dödsfall ägt rum. Jag och många med mig tänker också på offren.

Medialänkar och bloggar:
Västnytt har ett långt inslag från presskonferensen och reportagebilder från en av båtarna här.
GPs webbredaktion skriver från presskonferensen på Landvetter här. GP har också en webTV-sändning.
Sveriges Radios Studio Ett har ett inslag med Ulf här efter en kort intervju med Cecilia Uden från hamnen i Gaza.
Aftonbladet skriver om svenskarnas hemkomster här och om Ulf Carmesund här och om frågan om vapen här.
Dagen skriver här och har länk till presskonferensen på Arlanda i sin helhet.

Andra bloggare och debattörer skriver bra om Ship to Gaza: Pierre Schori på DN Debatt | Ulrika Falk | Ulf Bjereld | Marika Lindgren Åsbrink | Anneli Hulthén. På Netroots finns många.
Erik Laakso.

Daniel ska självklart bli kung!

2010-05-30T14:16:00.005+01:00

Självklart ska Daniel bli kung! Vore det inte kul om kungahuset blir jämställt! En kvinna som gifter sig med en kung blir ju drottning. Varför skulle inte en man som gifter sig med en drottning bli kung? Jo, för att inte utmana patriarkatet - Victoria är ju statschef och en kung kan väl inte vara underordnad en drottning, heller, begriper du väl...

En man som gifter sig med en drottning som är statschef - blir alltså bara prins. Patriarkatets makt är så infernalisk att den styr våra tankar. En kvinna är nästan lika bra som en man. En drottning är därför bara nästan lika bra som en kung. Därför kan man förstås inte ha en kung som är underordnad en drottning. Eller går det att skapa ett jämställt kungahus eller faller det på sin egen orimlighet? Nej, jag tror inte det. Nordiska kungahus har varit kända för att vara moderna och att de har levt i den tid de faktiskt verkat i.

Det vore snyggt om det svenska kungahuset följde den svenska moderniteten och anpassa sig och sina evinnerligt konservativa traditioner till den etablerade uppfattningen att kvinnor och män ska ha samma förutsättningar och att deras uppgifter ska värderas lika. Vore det inte roligt om vårt kungahus var det första jämställda i världen?

Läs hovets pressmeddelande här. Aftonbladet skriver om utnämningen här, och om den "kungliga svenska avundsjukan" här.

SD - en högerextrem sekt med desillusionerade väljare som vänt politiken ryggen?

2010-05-29T13:15:00.005+01:00

SD är en högerextrem subkultur vars uppfattningar inte har stöd i Sverige, där toleransen växer. SD har ännu inte lyckats mobilisera desillusionerade människor utan valmöjligheter i livet, de "svagaste väljargrupperna" som känner sig lämnade av de etablerade partierna vilka borde känna igen dem som sina egna. Men det finns en risk för att utvecklingen går åt det hållet. Så kan man förstå Marie Demkers och Linnea Nilsson/Emil Schöns artiklar i DN de senaste dagarna.

Det är i de konservativa utmarkerna omkring diskussionen om "verklighetens folk" som Nilsson/Schön befinner sig. Men det de skriver om handlar snarare om en folkhemsnostalgi som drömmer sig tillbaka till ett samhälle som aldrig riktigt fanns. Jag växte upp under en del av den tid man hänvisar till och jag känner inte igen mej i bilden av att "det blev bättre hela tiden" eller "Sverige var som en familj". För visst fanns det styvbarn och kelgrisar i den familjen, som blev illa behandlade, för att använda Per-Albins beskrivning.

Under efterkrigstiden växte Sveriges ekonomi till största delen genom dess industri. Arbetarklassen var stor och medelklassen liten, liksom överklassen. Välståndet växte och moderniseringen gick framåt i samhället. Men det finns en annan sida man också kan beskriva. Med inflyttade rotlösa människor i betongförorter där bränder och stölder i cykelkällare och garage var vardag. Där bråken i tvättstugan och moppegängen på kvällarna var otäcka, där småungar boffade (=sniffade thinner eller lim) och där alkoholismen var en farsot. Där ungarna mobbades i skolan och de stökigaste åkte in och ut ur obs-klasser och fick 1-or och 2-or i betygen. Men det fanns i alla fall alltid jobb, minns den som envisas med folkhemsnostalgin. Och det är sant.

Sen kom globaliseringen och världen vällde in över verandaräcket och smet in i trapphuset. Samtidigt som kapitalismen steg för steg vridit åt tumskruvarna har det blivit allt färre jobb att söka och arbetslösheten delas av människor från hela världen. Efter den borgerliga regeringen har rättvisan på allvar hamnat på undantag. Om du blir sjuk får du acceptera att regeringen har beslutat när du ska bli frisk oavsett vad doktorn säger - eller acceptera en rejäl sänkning av din ersättning. Har du blivit av med jobbet får du acceptera att inte få någon hjälp med utbildning som gör dej attraktiv på arbetsmarknaden och om du behöver a-kassa får du stå ut med att leva på en halverad lönenivå.

Och de som har det allra värst lever i familjer och bostadsområden där ingen, eller få, har arbete. Det har aldrig hänt förr och det är helt enkelt svårt att greppa, att fatta, att det har kunnat bli så. På samma gång har medelklassen växt och blivit än mer välmående. När den dessutom prioriteras i politiken så att de som redan har det bra får störst skattelättnader blir det ohållbart. Klyftorna växer för mycket och Sverige slits itu.

De växande orättvisorna och klyftorna skaver och kliar på ryggen på svenskarna. Den insikten är trösterik. En majoritet av invånarna, de som tycker att klyftorna har blivit för stora i Sverige, de vet att det behövs en ny politik för rättvisa, jämlikhet och jämställdhet. För ett Sverige som hänger ihop, som kan ge hopp om en bättre framtid också till dem som tappat all tilltro till samhället. Även om vi aldrig kan vrida globaliseringen tillbaka, kan vi ändå se till att Sverige hänger ihop. Bara så kan SD fortsätta vara en liten högerextrem subkultur. Den svårighet SD har att hitta företrädare som på allvar vill och kan åta sig uppdrag är det starkaste argumentet för hennes tes - de partitrogna är en liten högerextrem "sekt" som inte hänger särskilt väl ihop. Med en ny politik för rättvisa och jämlikhet kan också de marginaliserade väljarna känna tiltro till framtiden.