Ett helt unikt läge. Kräver helt unika saker.

Håkan Juholt avgick idag som Socialdemokraternas partiledare. Det meddelade han omgiven av sina vänner och supportrar - vardagssossar i ett köpcentrum i sin hemstad. Den Håkan, honom har jag sett många gånger och uppskattat. Han förstår och kan formulera människors längtan, vrede och drömmar. Det har han visat vid flera av sina resor runt om i landet - inte minst inför valet 2006, men också långt innan dess. Håkan kan entusiasmera och han kommer nog alltid att vara en hårt arbetande Socialdemokrat. "Det stod mellan HÅkan och partiet - och han valde partiet" skriver Katrine Kielos i AB.

Nu behöver Socialdemokraterna ägna sig åt att formulera politiken för framtiden. I en tid av globalisering, klimathot och växande sociala och ekonomiska klyftor - inte minst mellan stad och land - behövs mer än engagemang. Det behövs politiska förslag som hanterar de problem människor ser omkring sig. Fler jobb med en näringspolitik som inte sliter isär och skapar nya klyftor. En vettig arbetsmarknad för ungdomar, bättre skola där resultaten inte fortsätter sjunka som en sten, sjukvård och omsorg för alla som behöver och ett öppet och tillitsfullt samhälle där alla får plats. Inte så värst höga ambitioner, kan man tycka. Men det visar sig att Sverige blir sämre och sämre på att skapa möjligheter för människor att förverkliga sina drömmar och allt fler tvingas se sin livsdröm gå ikras redan som unga. Det är inte lätt, men det måste gå att visa en väg framåt, ut ur krisen och ut ur passiviteten. Moderaterna har tystat svenskarna med passivt börs-parerande och genom att säga en sak och mena en annan. Under tiden har Socialdemokraterna ägnat sig åt internt krypskytte.

Just nu har vi svårt att samla vår politik. Själv upplever jag att partiet har tappat den förankring i människors vardag som jag tycker präglade nittiotalets ångestfyllda krishantering. Kanske kom vi aldrig tillräckligt helskinnade ut ur den, för nu har vi fastnat i frågor som en del älskar att hata och som andra bara inte begriper. Vinster i välfärden, Europasamarbetet och tjänstesamhället med RUT, ROT eller RIT är bara exempel på områden som orsakar konvulsioner bland Socialdemokrater men som inte berör politiskt oinsatta så där värst.

Nu är Sverige ett land där villor, radhus och bostadsrätter skiner ikapp med de nyinköpta köksmaskinerna. Säkert är det fler som monterat in Teppanyaki-hällar i sina ROT-ombyggda kök. Inget fel i det. Men skolor, vårdcentraler, förvaltningsbyggnader och äldreboenden lagas och lappas och läcker energi. Gator och vägar har fler och fler hål och järnvägsnätet är så undermåligt att det inte längre håller i-landsstatus. Det borde inte vara svårt att bygga en politik som tar vara på människors solidaritet med det gemensamma - och där är Socialdemokraterna nödvändiga.

Redan efter valet 2006 stod det klart att Socialdemokratin var ur takt med väljarna. Den förnyelse som behövdes redan då är fortfarande ogjord. Många har påpekat vikten av förnyelsen - trots att ordet redan är förlegat. Det brådskar, men ännu är det inte omöjligt. Socialdemokratin måste börja se sig själv med omvärldens ögon. Partiet kan inte fortsätta bygga sin existens på en industriarbetarklass som för länge sedan slutade utgöra en majoritet. Inte ens om ALLA LO-medlemmar röstar (S) skulle partiet vinna val själva. Och nu är det inte ens hälften som skulle rösta (S). Näringslivets snabba omstrukturering och det ökade kravet på kunskap, som ofta framförs av Socialdemokrater, har inte fått något större genklang i partiets egna led. I ett samhälle där klyftorna växer och klassanalysen inte längre stämmer måste Socialdemokraterna hitta ett nytt sätt att samla akademiker, arbetare, arbetslösa, ungdomar och gamla, nya svenskar och gamla, och dem som inte riktigt vant sig vid globalisering och migration.

Ett bra sätt att råda bot på det är ett förnyat folkbildningsarbete inom partiet och för förtroendevalda genom ABF-förbundet som Tomas Eneroth berättade om vid den inspirerandeupptaktskonferensen i Göteborg lördag den 22 januari.

Socialdemokrater för tro och solidaritet gjorde strax före jul en resa till Egypten. I Kairo mötte man lokalpolitiker vars absolut viktigaste fråga var arbetslösheten. Med 33% var den tydligt i fokus för politiken. Här i Sverige har ungdomarna den näst värsta jo-jo-arbetsmarknaden i hela Europa och en extremt hög ungdomsarbetslösheten är extrem helt i klass med Kairo. I Eskilstuna, t ex, är den 32%. Men alliansregeringen lägger inte fokus på ungdomarnas framtidsmöjligheter som i Kairo. Här är passiviteten legio och ingen tror att det går att förändra. Den passiviteten måste bli Socialdemokratins första attackmål.