Journalister ringer och frågar om man har förtroende för Håkan Juholt. Herregud hur tänker dom. Han är partiledare det är klart att jag har förtroende för partiledaren - det är det enda svar jag kan ge. Mona hade jag sådär självklart förtroende för som man har för en människa man känner instinktivt att man gillar. Men jag funderade aldrig på om jag hade förtroende för Göran, Ingvar eller Olof. Dom var alla partiledare med alla de fel och brister människor har, men också med goda förmågor och insikter i politiken. Och alla var de utsatta för drev och förföljelser, av olika slag och olika magnitud.
Det är klart att våra ledare aldrig varit perfekta. Det hade varit bra om inte Olof uppfattas som så överlägset vass. Det fick honom på fall mot Thorbjörn Fälldin, så det var väl inte helt smart. Och nog hade Göran Persson kunnat vara lite mera ödmjuk, det hade inte gjort ont i partikroppen. Om Mona Sahlin kunnat lyssna lite mera på lite fler människor, så hade nog ett och annat problem löst sig lite smidigare.
Men hallå, de är människor och de var - och Håkan är - partiledare. Nuff said, tänker jag. Vad menas, ska jag säga att Håkan Juholt är Jesus? För övrigt är det inte viktigt vad JAG tycker - utan vad väljarna tycker. Det är deras förtroende vi alla söker, för vår politik. Det är dem jag vill lyssna på, hur de ser på framtiden, deras oro och drömmar.
Möjligen har våra ledare problem med att lyssna. Möjligen är den egenskapen också en socialt nedärvd brist hos Socialdemokraterna och våra ledare. Här finns det en lektion. Vi vet hur vi ska göra när vår ledare är en röd patriark, som Olle Sahlström skrev om i sin bok "Den röde patriarken". Men hur gör vi på 2000-talet, när de små brukssamhällena förlorat sina bruk och fabrikerna säljs till Kina? Hur gör vi när arbetarklassen inte längre nöjer sig med drömmarna om ett bättre liv för barnen och att en relativ fattigdom delas av alla? När medelklassen, denna omhuldade men oklara grupp, betraktar sig som helt fristående från samhällets strukturer och orsakssamband. Hur gör vi när Europa blöder och situationen för ungdomar på arbetsmarknaden är bland de allra värsta i EU?
Just nu känns det som om alla politiska krafter famlar lite inför tyngden av den internationella krisen. Men Socialdemokraterna har bra idéer för framtiden och vi har en bra politik. Nu hänger hela vårt partis trovärdighet på om vi klarar av att berätta om den - och om våra väljare litar på att den politiken kan skapa ett bättre Sverige. För det tror jag faktiskt att den kan. Vi kan skapa ett Sverige med framtidstro även om situationen på arbetsmarknaden är tuff. Vi kan ge ungdomar en bättre utbildning än idag, och bättre förutsättningar för fler att kunna försörja sej. Vi kan se till att välfärden är bra för alla, inte bara för dem som kan betala för sej.
Ursäkta mej, men frågan om framtiden är så mycket större än Juholts person. Det handlar om att politikens innehåll och det duger inte att som Alliansregeringen nöja sig med att parera börsens svängningar. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar för människor att bidra till ett starkare Sverige, nu och i framtiden. För att nå dit räcker inte Alliansregeringen. För det behövs Socialdemokraterna, och naturligtvis Håkan Juholt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 comments:
så klok du är
kramar från Britta
"Förtroende". I de opinionsmätningar som görs idag handlar det ofta om förtroende.
Har du förtroende för X, Y eller Z? frågar man.
Och jag undrar: Hur då förtroende? Om jag misstror en persons politik, kan jag ju ändå ha förtroende för personen.
För mig betyder ordet "förtroende" att jag känner tillit till en person. X är i mitt tycke en pålitlig person. Det har ingenting med politik att göra!
Jag brukar tänka så här: Är det här en person jag skulle vilja hamna tillsammans med på en öde ö om vi blev skeppsbrutna? Då känner jag intuitivt vilket svar det blir. Men det svaret betyder ju inte per automatik att jag gillar den personens politiska åskådning!
Jag önskar de som genomför opinionsmätningar kunde höja nivån på frågorna! Exempelvis: Har du förtroende för den politik som parti A, B eller C vill genomföra?
pyttiminpanna
Förtroendet för partierna kan du utläsa i dels valresultaten, dels i de ständiga undersökningar som görs om hur folk ska rösta ...
Så befriande skönt att läsa. Media må fokusera på Håkan Juholt, men vi måste väl för tusan söka vanligt folks förtroende. Sedan mätsd i varje val de olika statsministerkandidaternas trovärdighet, men det är en helt anna sak som jag ser det.
Jonny: visst är det så, men det var inte riktigt det jag kommenterade. Jag vänder mig mot opinionsmätningars ensidiga fokusering på huruvida jag har förtroende för en PERSON. Resultatet har ju inget att göra med politik, som jag ser det.
pyttiminpanna -
Jag förstår vad du menar men som jag ser det finns det en uppsjö med andra mätningar som just mäter folkopinionen vad gäller partierna.
Sedan tror jag att du inte inser vikten av ledaren. En bra ledare kan göra en otroligt bra insats i en organisation (företag, politiskt parti etc), en dålig ledare kan likaså göra en otroligt dålig insats och förstöra verksamheten och dess resultat.
Utöver det är förtroende A och O i politik och det gäller framförallt partiernas ledare.
Ett exempel - Håkan Juholt far land och rike kring och utlovar en reglering av elbolagen som skulle kosta hundratals miljarder gör skattebetalarna, trovärdigheten för denna politik är noll minst sagt.
Detta ställer jag som socialdemokrat inte upp på i ditt inlägg.
"Hur gör vi när arbetarklassen inte längre nöjer sig med drömmarna om ett bättre liv för barnen och att en relativ fattigdom delas av alla? När medelklassen, denna omhuldade men oklara grupp, betraktar sig som helt fristående från samhällets strukturer och orsakssamband."
För det första har vi ett samhälle som inte är jämlikt - relativ fattigdom delas INTE av alla. För det andra är det enligt min åsikt helt nattståndet att tala om arbetarklass och medelklass idag. Vi bör enligt min åsikt tala om socioekonomiska grupper i vilken utbildningen är en betydande faktor.
Ska vi ha en kunskapsburen ekonomi måste vi åtminstone lära oss att samhället inte ser ut som på 50-talet.
P.S. Att samhället har en stor medelklass beror på att fler är utbildade. Hånar du denna grupp hånar du socialdemokratisk utbildningspolitik D.S.
Hej "Anonym"
För det första - jag hånar ingen, allraminst dem som dragit sig igenom en utbildning. Jag var själv den första i min släkt som tog studenten - det är jag fortfarande stolt över. Jag skulle nog definieras själv som en del av medelklassen. Kanske är det mest det rådande liberala samhällsklimatet som gör att många människor som har det ganska bra, inte vill se socioekonomiska samband. Det är vad de själva tycker, inte vad jag tycker.
När det gäller den relativa fattigdomen borde jag nog be om ursäkt för att jag uttryckt mej lite klantigt. Jag syftade på ett uttalande av den före detta finansministern Ernst Wigforss som sade att "Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla". Under lång tid, ända fram till 70-talet, var det viktigt att inte låta klyftorna växa och bli för stora. Men idag, sedan de falska "Nya Moderaterna" tog över, har klyftorna ökat stort. De rikaste har vunnit extremt och oproportionerligt mycket på deras politik. Det är inte riktigt hederligt av dem att inte redovisa det, tycker jag.
Tack för svaret Cecilia. Om det är som du säger att medelklassen inte vill se socioekonomiska samband, vilket jag starkt tvivlar på, kan detta möjligen ha att göra med att medelklassen speciellt inom den offentliga sektorn inte bara är fysiskt utmattade efter sin arbetsinsats utan också psykiskt?
Man kanske väljer att blunda rent reflektoriskt,, men det betyder inte att man inte vet att stora socioekonomiska skillnader finns.
Hej igen, "anonym". Välkommen, förresten, med ditt namn.
Jag drar mig för att debattera "medelklassen" - den grupp som ingen riktigt vet vad den är eller vilka som befolkar den. Även om jag själv använt ordet.
Nå. Om vi talar om familjer med heltidsjobb och normal lön som bor i socialt trygga områden, så kan vi se att allt fler röstar på Allianspartier av dem. Det är för mig en gåta. De gillar välfärden men har röstat på partier som vill sänka skatten och ta pengarna från just den välfärd de gillar. Samtidigt vet de att om samhället blir tuffare för dem som ahr det sämst, blir det mera otryggt också för dem själva. De har helt uppenbart ingen koll på vilka samhällssamband de är med och omformar - eller att de själva förlorar på det.
"De gillar välfärden men har röstat på partier som vill sänka skatten och ta pengarna från just den välfärd de gillar."
Har också funderat över detta, och kommit fram till att vi inte kommunicerar tillräckligt väl.
Barbro Hartvig
"Har också funderat över detta, och kommit fram till att vi inte kommunicerar tillräckligt väl."
Så skriver någon i en kommentar här, apropå glappet mellan medelklassens värderingar och hur de faktiskt röstar.
Personligen tror jag att det är en mognadsfråga. Det är inte (S) som vänder storstadsborna ryggen, det är precis tvärtom. Och nu talar vi om den grupp välutbildade lattemänniskor som vuxit upp med curlingföräldrar och inte känner till att det finns en värld bortom deras horisont, som ser väldigt annorlunda ut. Så ha överseende med en viss generalisering.
Jag tror att det vore HELT FEL VÄG för sossarna att gå, att försöka behaga den här gruppen. Den har strukits medhårs hela livet, tar välfärden för given, och kommer inte att förstå innebörden av ordet SOLIDARITET förrän klimathot och nyfattigdom hälsar på också hos dem. Om tio år har den här gruppens föräldrar hamnat i vårdsvängen. Då kommer de att få erfara att föräldrarna är “för friska” för vårdhem, och hemtjänsten har dragits in till ett absolut minimum. När lattefolkets barn nått mellanstadiet och behoven av specialundervisning är ett faktum, kommer de att få erfara att det inte finns någon extraundervisning att tillgå. När de själva bryter ihop av stressen över att inte längre få ihop “logistiken” i sina liv – så blir fas 3 verklighet också för dem.
För allt går trots inte att fixa med en Rut!
Men som sagt: Än så länge går livet på räls för de flesta i den här gruppen. Då är det lätt att leka miljömedveten med sina två bilar och sina två-tre årliga semestrar utomlands (men man “klimatkompenserar” förstås för flyget!) och tycka att man lever mer “modernt” och medvetet än andra. Men jag tror det vore helt fel av sossarna att försöka anpassa sig till den här gruppen. Då är det som Bengt Göransson menar, bättre att förlora ett val. Tro mig, pendeln svänger, förr eller senare, det kommer en dag när vi återigen måste tänka på varandra!
Så frågan är, vilket är viktigast, att vinna ett val eller att behålla sina ideal, i en tid då högervindarna blåser snålt?
Pyttiminpanna: Frågan är inte längre om vi ska förlora ett val eller inte. Frågan är HUR MÅNGA FLER val vi ska förlora. För mej är det enkelt. INGA.
/Cecilia
Skicka en kommentar