Jag kan nästan allt. En julblogg om kärlek, en förebild och en ljuskrona.

Min pappa gjorde en ljuskrona till mej när jag hade flyttat hemifrån. Det var inget märkvärdigt med det. Jag blev glad och tacksam, förstås, och tyckte den var väldigt fin. Men det faktum att min pappa hade gjort den, det funderade jag inte ett ögonblick över. Det var så självklart att han kunde allt. Han var utbildad svetsare men gjorde så oändligt mycket mer. Han kunde avgöra sammansättningen på en stålvara genom se och känna på den. Han kunde kröka rör och bygga hus. Han kunde göra ekor och bygga kräftfiskeburar. Han var suverän på att odla blommar i den karga jord som stod honom till buds. Han grävde ner rör och byggde traktorvagnar, han murade spisstockar och gjorde gärdsgårdar. Han drog sjövatten till stugan och byggde en varmvattananläggning som räckte till två duschar och en rejäl disk. Han lärde sej binda böcker och gav mej en bok med Dan Anderssons visor som han satt ihop av flera små häften. Möjligen var han inte så bra på att reparera bilar.

Tillsammans med honom lärde jag mej att det mesta är möjligt. Slöjdens trista kastrullunderlägg i trä gjorde jag värmetåliga med Hammerite. Jag byggde vedlår och ställning till slipsten. Jag ritade torpet som han skulle bygga om och hjälpte till att riva de gamla väggarna. Med honom lärde jag mej att man måste veta hur morotsblasten ser ut för att kunna gallra bort allt annat på våren. När stegen till IKEA-sängen ständigt var slut så byggde jag en själv.

Men när jag säger att min pappa kunde allt, så är det både sanning och lögn. Han hade ett starkt klassmedvetande och visste att hans möjligheter var begränsade. Han visste att han alltid skulle förbli arbetare och han var stolt över sin kunskap som gav honom respekt överallt. Men han visste att han aldrig skulle komma in i de fina salongerna eller de välbärgades krets. Pappa visste att han aldrig skulle få råd att köpa bekvämlighet, status eller upplevelser - hans möjligheter låg i att handgripligen göra det själv.

I backspegeln kan jag se att mitt liv har präglats av pappas obändiga tro på sin egen kunskap. Jag vet att jag kan. På ett eller annat sätt så kommer jag att lösa det jag verkligen vill göra. Jag kan bygga websidor och skriva krönikor i stora tidningen. Jag kan bygga väggar och dra in vatten i lilla stugan. Jag kan starta friskola och bilda företag. Men jag vet varifrån jag kommer och vilka skillnaderna är.

"Det är konstigt med mej. Jag kan allt. Utom kanske slalom." Det säger Lotta på Bråkmakaren när hon lyckas med att få hem en julgran till familjen när de tagit slut i hela lilla staden. För min egen del är jag rätt kass på siffror - men så länge de står på ett papper så behöver jag inte minnas dem. Resten? Ja, det fixar jag nog.

Den här julen har jag tagit fram pappas gamla ljuskrona och renoverat den. Det kunde jag inte heller, men jag tog reda på hur man gör för att ta hand om gammalt smidesjärn och så gjorde jag det. Prydd på gammaldags vis med lingonris och krusigt silkespapper är den julfin och sprider ljus hemma. Precis som pappa gjorde. När han dog bara några dagar efter jul för några år sedan förstod jag inte hur mycket jag skulle sakna honom. Inte heller begrep jag hur mycket jag älskade honom.