Båtkvinnorna som försvann. Första kapitlet i semesterbloggen.

Välkommen till min Semesterblogg om livet i SemesterSverige. Just denna första bloggpost inspirerades vid ett besök på Fjäderholmarnas utställning om allmogebåtar och den handlar om kvinnor och båtar och hur kvinnor raderas ur historien av intet ont anande kulturbevarare, i det här fallet Föreningen Allmogebåtar.

Det är inget nytt att kvinnor raderas ur historien och från hela samhällsområden - också i detta relativt moderna århundrade. I ett av de små husen med båtar förstod jag ytterligare vidden av detta. Jag hade stannat till vid en bild från ett båtbyggeri där kvinnor i kjol och huckle hyvlade och putsade botten på en fin båt som antagligen just bordlagts. Kvinnor stod i bakgrunden och arbetade med annat i en båt, lutade ner mot durken. Bakom en bod skymtade en annan kvinna. Hela detta båtbyggeri, eller båtvarv, verkade vara en kvinnlig arbetsplats. Märkligt att ingen enda av dem som satt ihop utställningen reagerat över detta och ens med en mening kommenterat det. Men de arbetsamma båtkvinnorna var helt okommenterade i utställningen i övrigt. Den enda personreferensen som fanns, var istället en hyllningsaffisch till en man, vars dödsbo skänkt en del av båtarna. En man vars båtliv och båtvanor beskrevs, vilka han fiskat med och hur han förändrat båtarna genom åren. Inget, alltså, om att man tydligen hittat en kvinnlig arbetsplats i båtbyggarbranschen under arbetet med utställningen.

Min litterärt bevandrade mor påpekade att det var helt självklart att kvinnor skötte båtar vid tiden bilden var tagen. Hon exemplifierade med Strindbergs berättelser från Stockholms skärgård. I hans böcker är det kvinnorna som kommer med båtar och hämtar karlar, som för övrigt ofta har problem att klara sig själva. "Läs Hemsöborna", sade min mor, "så ser du att det är lika självklart som att kvinnor städar". Men var finns kvinnorna i båtvärlden idag?

När jag kom hem från min Stockholmstur fattade jag att Ulf Brunnberg i sitt Sommar-program krävt en TV-kanal för män, som bland annat skulle handla om båtar. Recenserat i Göteborgs-Posten av Elin Grelsson, som vanligt lysande intelligent och roande. Jag kom att tänka på ett par av mina kvinnliga kamrater som är mycket båtroade, faktiskt de enda som jag vet brukar dregla både på facebook och "IRL" inför och under båtmässan här i Göteborg. Deras intresse för båtar är alltså inte relevant eftersom kanalen skulle vara till för män. Hans förslag handlade förstås om att han inte förstår dagens samhälle och hellre vill gosa med en bild av samhället som bekräftar honom själv och inte tvingar honom att leva i verkligheten. Men effeken av det är också att i det förment "manliga" förnekas det sjävklart "kvinnliga" i intresset för båtar.

Strindberg själv, misogynen personifierad, beskrev en kvinnlig och kollektivt accepterad nödvändig syssla i skärgården - säkert utan att han ens reflekterade över det. Kvinnornas roll i skärgårdens båtliv försvann uppenbarligen, när det kom kollektivtrafikbåtar och när maten inte längre skulle fraktas till marknaden och därifrån. När fisket som var en manlig båtsyssla, bit för bit slutade vara en inkomstkälla, blev det ístället en manlig nostalgi.

Det är möjligt att Strindberg inte skulle gillat att han används för att framställa kvinnor i en för samhället viktig roll. Mera hemma skulle han vara med att utgöra bevis för att kvinnor systematiskt ehuru säkert ofta omedvetet, rensas ur historien. Många kvinnliga dramatiker från hans tid har försvunnit i glömska för den stora lysande - manliga - stjärnans skull. Vilket för övrigt Ann Petren talade om i sitt intressanta Sommarprogram i P1.

Min slutsats är att när män själva skriver historia och beskriver samhällsföreteelser, tenderar kvinnor att generaliseras bort. Trots att de är eller varit en självklar del av de sysslor som beskrivs. Och att detta är ett beteende som traderas genom generationer. Här finns det grund för en marxistiskt inspirerad feministisk analys, för den som är intresserad, men på semesterbloggen nöjer jag mig med mina egna iakttagelser!

Skrivet efter ett besök på Fjäderholmarna och utställningen om allmogebåtar, beskriven av Föreningen Allmogebåtar. Som förtjänar lite cred för att de skriver på sin webb att de "på lång sikt" strävar efter jämnare könsfördelning.