"Hen" - en fråga om valfrihet när jag läser böcker för lilla fröken A.

"Den! Nej, den!" Det är Totte badar och Max Potta och pekböcker med ulliga gulliga djur. Lilla fröken A kryper fram och tillbaka och väljer böcker på sin gröna mjuka matta till läshörnan. Än så länge blir det lika ofta pekböckerna som berättande böcker.

Just nu är lilla fröken A väldigt förtjust i brandbilarna som ofta kör förbi från brandstationen i närheten. Vi läser "Kalle åker brandbil", "Vad gör brandbilen" och ett par andra bilböcker med stora röda brandbilar i. Tror ni det finns en enda flicka med i böckerna? Nix.

Jag vill att fröken A ska få läsa om människor hon kommer att känna igen sig i. Eller åtminstone inte känna sej ovanlig och bortsorterad i. Hon är intresserad av brandbilar men i böckerna vi läser finns bara pojkar. Och det är bara början på ett könsuppdelat kulturliv.

Just det här problemet ville barnboksförfattaren Jesper Lundqvist lösa, när han skrev boken om Kivi. När det behövdes ett pronomen på barnet som boken handlar om, använde han nyordet "hen". "Befriande" säger han i en artikel i Göteborgs-Posten, där debattens vågor gått höga både i tidningen och på redaktionen, om man får tro twittrande journalisten Sofia Dahlström.

Jag är inte direkt upprörd över "Hen-debatten". Snarare delar jag författarens känsla - befriande. Om fler gör som han får jag läsa flera böcker där lilla fröken A inte behöver känna sej ovanlig i historier som intresserar henne. Visst vore det varit lättare om det fanns både flickor och pojkar i alla böcker - men med "hen" kan fler barn känna igen sig som de själva vill. Valfrihet, helt enkelt!

UPPDATERAT: Efter frågor om jag vill låtsas att det finns kvinnor som är brandmän, så förtydligar jag mig. I böckerna om brandbilar finns det inte en enda nyfiken och vetgirig flicka. Inte en enda mamma som följer med till brandstationen för att titta när bilarna kör ut. Böckerna är om inte etniskt så i alla fall könsmässigt rensade.

Andra skriver om genus och "hen"-debatten:
Vardagsviktigheter I och senare: II.
Tysta tankar om förskola och genus.

Politisk fasta och längtan efter sol och värme.

Oxveckorna är tunga. Vintermörka, slaskblöta och gråtrista släpar de sig fram genom januari och februari. Helglösa veckor efter trettondag jul som kröns av fastan och upploppet mot långfredagen. En tid som förr skulle präglas av inre rening och avhållsamhet. Några späker sig rejält – dricker juicer och buljong för att bli av med lite onödigt hull och känna sej lättare efteråt.

Sedan valet 2006 genomlider vi en politisk fasta i Sverige. Man har försökt lura i oss att Sverige behöver ett reningsbad, en fastekur. Vi skulle bli av med latmaskar som inte vill jobba. Vi skulle rena sjukförsäkringen från simulanter som parasiterar på systemet.

Det gick väl an så länge vi kunde tro att det handlade om att hjälpa människor in på arbetsmarknaden och slippa bidragsberoende. Men det blev inga jobb av fastekuren - istället har arbetslösheten ökat och unga fastnar i tillfälliga jobb. Det blev inte färre i utanförskap – i stället har utgifterna för försörjningsstöd ökat stadigt. Det blev inte färre allvarligt sjuka för att fler nekas sjukpenning – istället tvingas sjuka sälja hus och hem för att försörja sina familjer.

Fastans syfte var att människor skulle avstå något av sitt eget och att bidra till ett bättre liv för andra. Profeten Jesaja förklarar med gammaltestamentlig mustighet: "Detta är den fasta jag vill se – att ni lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep och befriar de förtryckta." Fasta ska alltså vara att våga drömma om en bättre framtid inte bara för sig själv utan också för andra. Men statsministern varnar för drömmar om ett bättre samhälle. Att ha visioner kan bli dyrt, menar mannen som använt lika mycket skattepengar som halva sjukvården framför allt för att göra de rikaste ännu rikare.

Min politiska fasta skulle handla om att investera i utbildning. Fler platser på högskolan och komvux så de kommer upp minst i samma nivå som före Reinfeldt. En skola där skattepengarna används för utbildning och inte läcker till skatteparadis, där kunskaperna slutar sjunka och betygen faktiskt avspeglar vad eleverna lärt sig. En skola där goda pedagoger inte ersätts utan kompletteras av datorer och surfplattor.

Men oxveckorna tar slut och våren kommer med drömmar om sol och värme. Glädjen över ljuset spricker ut i en kruka med några påskliljor på balkongen. Så småningom vågar människor drömma om en bättre framtid. En framtid när barn får utbildning i världsklass och unga vuxna kan få ett fast jobb med rimlig lön. En framtid när samhället sträcker ut en hjälpande hand och rustar var och en som vill ta i och bygga en bättre framtid för sin familj och för Sverige.

Publicerat i Göteborgs-Posten 29 februari 2012.

"Herregud det är ju precis som på 30-talet!" Dagens högerhat ekar från Sonjas ungdom.

"Var ska det sluta? Förstår dom inte att det kommer att gå riktigt illa?" Sonja Karlsson minns trettiotalet och andra världskriget väl. Hennes syster var luftvärnslotta och tillsammans fick de bidra redan som unga tonåringar till familjens försörjning när det var som fattigast under kriget. Hennes berättelser om de hårda krigsvintrarna är hjärteknipande. När hon och systern fick banka hål på isen i vattenhinken för att koka morgonkaffet innan de gick till jobbet på fabriken. Eller hur hon självklart cyklade de 2,6 milen hem till föräldrahemmet ute på landet för att arbeta på gården och få ordentlig mat över helgen. Sånt där nämner hon i förbifarten, för lidandet delades av många under kriget.

Efter ett liv av hårt arbete har hon fått tid att läsa och nu har hon skaffat sig en imponerande kunskap om kriget och om samhället då. Västvärldens morbida intresse för krigshistoria producerar årligen hyllmetrar om andra världskriget och Hitler. För att förstå och bearbeta denna erfarenhet som numera allt färre har egen erfarenhet av. Och Sonja har läst dem alla. Avhandlingar och populärvetenskapliga bildverk - alla.

Men det är TV och dagstidningarna och hennes egna grannar som gör henne mest orolig. "Jag undrar varför ingen förstår vad det är som håller på att hända?" säger hon. Hon berättar om pensionerade grannar som gnäller på invandrare, socialdemokrater, muslimer, lesbianer och alla som är olika. Hon talar om människor som fått allt av samhället - men som nu har glömt allt vad jämlikhet och solidaritet heter - om de inte skulle råka tjäna på det själva. Hon pratar om Sverigedemokraterna som framställer sig som välfärdskramare och pensionärernas räddare. Hon är ingen särskilt politisk människa - men nu är hon rädd. "Förstår dom inte att det är precis som på 30-talet? Herregud vad ska det bli?"

Tyvärr är det inte många som lyssnar på ett gammalt utslitet vårdbiträde i ett höghus i Kortedala. Hon säger det lika bra, men det är fler som lyssnar när KulturSverige säger det. Som till exempelMaria Sveland i DN som beskriver det ökande hatet i samhället och hur det hänger ihop med nya tonfall i debatten när plötsligt myter och halvsanningar blir "sanningar" som förnumstigt "måste få sägas". Och då inte bara av foliehattar och förtryckare på Flashback. Det är uppburna kulturskribenter som Bengt Ohlson som plötsligt tar fram motorsågen och "säger det som måste få sägas" och strax får beröm på SD-lojala bloggen Avpixlat. Till samma grupp sällar sig nu kristdemokraten och statsrådet Göran Hägglund i DN som inte drar sig för att banalisera Breiviks massmord på Socialdemokrater. Både de konservativa/nyliberala tankesmedjorna Axess och Timbro har sjungit ungefär samma sånger.

Tillsammans skapar de ett ständigt större stöd för hatmånglarna och får alltmer beröm på Avpixlat. Ingen av dem är intresserade av att lösa de problem som Sonja Karlsson och alla skribenterna pekar på. I en tid av extrem ekonomisk kris och och missmod inför framtiden behövs bra förslag för att hålla ihop samhället. Istället får vi högerpolitiskt motiverat ökande arbetslöshet och extrema klyftor i ett samhälle som alltmer förlorar sin öppenhet.

Som tur är finns det moteld. Malin Ullgren i DN som visar hur Bengt Ohlson bidrar till politisk mytbildning. Anna Ardin och Somar Naher i Aftonbladet som skriver om hur högerextrema debattörer trivialiserar det högerextrema våldet som Breivik var ett uttryck för - en företeelse vi inte ännu känner fullt ut. Och om hur högerhatet drabbar vänstern, feminister, muslimer. Och, förstås, Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida som skriver om hur den svenska högern har slutat hålla rent i debatten och släpper in extrem-elementens hat också i de egna leden. Vilket Göran Hägglund ju ganska snart bevisade.

I år fyller Sonja Karlsson 79 år. Hon sitter på tolfte våningen i ett höghus i Kortedala och läser om ett krig som följde på en hatisk tid när arbetslöshet och kris präglade samhället. Hon vet hur syndabockar mejslas ut. Hon behöver inte läsa om hatet på debattsidor och bloggar. Hon vet ändå och hon är orolig. Hennes oro gör mej oändligt mycket mera rädd än nånsin någon kulturskribent.

Stolt att det är Anneli.

Anneli Hulthen svarar idag i GP på de hårda ord som hennes företrädare Göran Johansson levererat dagen innan. Anneli har en lågmäld ton och fokuserar på sin egen ide om ledarskap och samarbete i kommunen och i partiet. Det finns de som hellre hade sett henne trycka till ordentligt. Personligen tror jag att Anneli och Socialdemokraterna tjänar på hennes sätt att kommunicera. Hon är helt enkelt för god för att använda samma metod, samma konfliktsökande stil som Johansson gjorde dagen innan.

Det finns mycket att säga om de två intervjuerna. Jag nöjer mig med att säga att idag är jag stolt över att Anneli är ordförande för kommunstyrelsen i Göteborg.

Idag plockar Miljöpartiet upp ämnet och skriver om den nya ledarstilen i Göteborg. Thomas Martinsson, miljöpartistiskt kommunalråd och en både sympatisk och klok kille, skriver på den rödgröna bloggen såhär om ledarstilen: "Fler personer som jobbar bra tillsammans uträttar större saker än en enskild person som vill och försöker bestämma allt." Det är helt enkelt så ett modernt ledarskap ska fungera och det menar han att kommunstyrelsens S-MP-V-grupp har idag.

Efter två katastrofval, gräl om sakfrågor, ett misslyckat partiledarval och internt prickskytte inifrån självaste VU, finns det måhända grund för väljarna att tycka Socialdemokraterna bråkar. Jenny Madestam säger till GP att hon tror det blir resultatet av Görans bredsida. Men jag tror att Göran Johansson framför allt skjuter sej själv i foten. Han framstår mest som en grälsjuk gammal föredetting. Med den här intervjun skapar han sig själv ett onödigt negativt eftermäle. Visserligen är han kolerisk och långsint, men han har arbetat hårt med att skapa en bra framtid för Göteborg och han har ovedersägligen åstadkommit mycket. Därför är det synd att han nu gör så många besvikna genom att själv göra det han tidigare så ofta har jagat andra för: att kritisera sina partivänner i media. De som har kritiserat hans ledarstil har haft fog för det och kanske är det just det han omedvetet bekräftar nu. Precis det skriver Jimmy Fredriksson på GT om intervjun i GP: "För Göran Johansson själv och hans politiska eftermäle är den ett misslyckande."

Göran intervjuades under förevändning att han skulle kommentera "Göteborgsandan". Det är ett begrepp som både älskats och hatats. Ursprunget var tanken att olika aktörer skulle kunna samarbeta för stadens bästa. Både i näringsliv, organisationer och i politiken. Det finns både bak- och framsidor med begreppet "Göteborgsandan". Men om det är någon politiker som gör skäl för att faktiskt söka brett samarbete och leda genom andra, så är det väl Anneli. Hennes ledarstil är inte felfri - det är ingen människa. Men om det är någon som kommer nära de goda tankarna bakom Göteborgsandans ledarskapsidé, så är det Anneli.

UPPDATERING: Onsdag 15 februari, 10.23.
När Håkan Juholt avgick skrev Anneli Hulthén såhär på den rödgröna bloggen i Göteborg om tomrummet som skapades: "Det ska fyllas med, hoppas jag, med diskussion, lyhördhet, lagarbete. Det är en utmaning, helt klart. Men tror vi på våra ideer om solidaritet, jämlikhet, hållbar utveckling och alla människors lika värde så är det väl värt att pröva det senare förhållningssättet."

En kommentar som i ljuset av de senaste dagarna visar att hon har en långsiktig och konsekvent demokratisk syn på sitt ledarskap. Det gillar jag.

Unga män misshandlar i Kortedala - om ett undantag, ett liv och en spekulation.

Idag läser jag i GP att två killar misstänks ligga bakom tre misshandelsfall natten till idag i min stadsdel. Kortedala är ett lugnt och fint ställe att bo på i vanliga fall. Här finns folk av många sorter från många sociala, etniska och ekonomiska bakgrunder och vi trivs bra tillsammans. Ibland stökar buset till det - för sig själva och för varandra, men nästan aldrig för oss andra. Jag vet var dom bor, kan man säga, och jag behöver inte oroa mej för att råka ut för något elände från dem.

Men nu har alltså två killar i övre tonåren misshandlat personer på tre ställen. Jag hoppas verkligen att polisen tar dom och sätter dit dom snabbt.

När jag var barn bodde jag i ett hus där farbror Nilsson ibland sov i porten. Det var när han var full och inte tog sej hem, sade mamma. Sanningen var väl att farbror Nilsson inte hade något hem, antar jag. Han och hans kompisar bråkade ibland men de var aldrig någon fara för mej och mina kompisar. Vi visste var vi skulle låta bli att vara - vilken park vi inte skulle leka i - och det gjorde att min stadsdel var trygg.

Kortedala är ett fint ställe och jag trivs här. Det vore jätteledsamt om ett par osnutna unga män orsakar att människor känner sig otrygga. Själv skulle jag bli fly förbannad och väldigt rädd om jag råkade ut för dem, så jag hoppas verkligen att de får sej en näsbränna och att de får lära sig att hantera sin ilska på ett gym eller vid en boxboll istället för på folk.

Och så undrar jag. I vilken grad spelar narkotika och andra droger in i den här sortens misshandel? Jag tror att det är en viktig faktor. Ibland har jag lyssnat på poliser som talat om situationen i Kortedala och det brukar innehålla en tydlig bild av att knarkrelaterade brott oftast händer inom de lägenheter och familjer där missbruket finns. Det gör att det både är lätt för oss andra att känna oss trygga - men det gör också att våldet finns inom hemmet. Där råkar oftast kvinnor och barn illa ut och dessutom av en person som de känner, en person som borde skydda och värna, men som hotar och slår istället.

Våld är vidrigt under alla omständigheter. Jag har upplevt mitt liv i Kortedala som i stort förskonat från unga mäns våld. Det hoppas jag kunna göra i fortsättningen också.

Tvillingarnas samtal i magen.

- Tror du på ett liv efter födseln?
- Självklart, det måste finnas något efter födseln. Kanske är vi till just för att förbereda oss för det som kommer sedan.
- Dumheter, det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det kunna se ut?
- Det vet jag inte men det är säkert ljusare än här. Kanske vi kommer att kunna springa och äta med munnen.
... –Vilket skitsnack! Det går inte att springa och äta med munnen är skrattretande. Vi lever ju tack vare navelsträngen. Jag ska säga dig något. Liv efter födseln är uteslutet – navelsträngen är helt enkelt för kort.
- Nejdå, det finns säkert något där ute. Det kommer bara vara lite annorlunda än vad vi är vana vid. En tunnel och i slutet ljus. . .
- Men, det finns ingen som har kommit tillbaka från födseln. Livet slutar i och med födseln – och förresten är livet bara en eländig trängsel i mörkret.
-Okej, jag vet inte precis hur det kommer att se ut efter födseln men hur som helst så kommer vi att träffa vår mamma och hon kommer att ta hand om oss.
-Mamma? Tror du på mamma? Och var skulle hon finnas om jag får fråga?
-Överallt omkring oss, såklart! I henne och tack vare henne lever vi. Vi skulle inte finnas till utan henne.
-Det där tror jag inte på. Jag har aldrig sett någon mamma, så det är helt klart att det inte finns någon.
-Men ibland när vi är tysta kan vi höra hur hon sjunger eller känna hur hon smeker vår värld. Vet du, jag tror faktiskt att det riktiga livet väntar efteråt.

Tusen tack Carl Rüster som översatt okänd skribent från tjeckiskan. Jag vet inte om jag tror på himlen, men jag tror på livet. Som aldrig tar slut. Som det här väl handlar om. Om himlen som illustration på att livet aldrig tar slut där vi tror det gör. Det finns alltid fler möjligheter, nya chanser och större utrymme än vi tror. Inte ens tiden är mer värdefull än livet.

Ett helt unikt läge. Kräver helt unika saker.

Håkan Juholt avgick idag som Socialdemokraternas partiledare. Det meddelade han omgiven av sina vänner och supportrar - vardagssossar i ett köpcentrum i sin hemstad. Den Håkan, honom har jag sett många gånger och uppskattat. Han förstår och kan formulera människors längtan, vrede och drömmar. Det har han visat vid flera av sina resor runt om i landet - inte minst inför valet 2006, men också långt innan dess. Håkan kan entusiasmera och han kommer nog alltid att vara en hårt arbetande Socialdemokrat. "Det stod mellan HÅkan och partiet - och han valde partiet" skriver Katrine Kielos i AB.

Nu behöver Socialdemokraterna ägna sig åt att formulera politiken för framtiden. I en tid av globalisering, klimathot och växande sociala och ekonomiska klyftor - inte minst mellan stad och land - behövs mer än engagemang. Det behövs politiska förslag som hanterar de problem människor ser omkring sig. Fler jobb med en näringspolitik som inte sliter isär och skapar nya klyftor. En vettig arbetsmarknad för ungdomar, bättre skola där resultaten inte fortsätter sjunka som en sten, sjukvård och omsorg för alla som behöver och ett öppet och tillitsfullt samhälle där alla får plats. Inte så värst höga ambitioner, kan man tycka. Men det visar sig att Sverige blir sämre och sämre på att skapa möjligheter för människor att förverkliga sina drömmar och allt fler tvingas se sin livsdröm gå ikras redan som unga. Det är inte lätt, men det måste gå att visa en väg framåt, ut ur krisen och ut ur passiviteten. Moderaterna har tystat svenskarna med passivt börs-parerande och genom att säga en sak och mena en annan. Under tiden har Socialdemokraterna ägnat sig åt internt krypskytte.

Just nu har vi svårt att samla vår politik. Själv upplever jag att partiet har tappat den förankring i människors vardag som jag tycker präglade nittiotalets ångestfyllda krishantering. Kanske kom vi aldrig tillräckligt helskinnade ut ur den, för nu har vi fastnat i frågor som en del älskar att hata och som andra bara inte begriper. Vinster i välfärden, Europasamarbetet och tjänstesamhället med RUT, ROT eller RIT är bara exempel på områden som orsakar konvulsioner bland Socialdemokrater men som inte berör politiskt oinsatta så där värst.

Nu är Sverige ett land där villor, radhus och bostadsrätter skiner ikapp med de nyinköpta köksmaskinerna. Säkert är det fler som monterat in Teppanyaki-hällar i sina ROT-ombyggda kök. Inget fel i det. Men skolor, vårdcentraler, förvaltningsbyggnader och äldreboenden lagas och lappas och läcker energi. Gator och vägar har fler och fler hål och järnvägsnätet är så undermåligt att det inte längre håller i-landsstatus. Det borde inte vara svårt att bygga en politik som tar vara på människors solidaritet med det gemensamma - och där är Socialdemokraterna nödvändiga.

Redan efter valet 2006 stod det klart att Socialdemokratin var ur takt med väljarna. Den förnyelse som behövdes redan då är fortfarande ogjord. Många har påpekat vikten av förnyelsen - trots att ordet redan är förlegat. Det brådskar, men ännu är det inte omöjligt. Socialdemokratin måste börja se sig själv med omvärldens ögon. Partiet kan inte fortsätta bygga sin existens på en industriarbetarklass som för länge sedan slutade utgöra en majoritet. Inte ens om ALLA LO-medlemmar röstar (S) skulle partiet vinna val själva. Och nu är det inte ens hälften som skulle rösta (S). Näringslivets snabba omstrukturering och det ökade kravet på kunskap, som ofta framförs av Socialdemokrater, har inte fått något större genklang i partiets egna led. I ett samhälle där klyftorna växer och klassanalysen inte längre stämmer måste Socialdemokraterna hitta ett nytt sätt att samla akademiker, arbetare, arbetslösa, ungdomar och gamla, nya svenskar och gamla, och dem som inte riktigt vant sig vid globalisering och migration.

Ett bra sätt att råda bot på det är ett förnyat folkbildningsarbete inom partiet och för förtroendevalda genom ABF-förbundet som Tomas Eneroth berättade om vid den inspirerandeupptaktskonferensen i Göteborg lördag den 22 januari.

Socialdemokrater för tro och solidaritet gjorde strax före jul en resa till Egypten. I Kairo mötte man lokalpolitiker vars absolut viktigaste fråga var arbetslösheten. Med 33% var den tydligt i fokus för politiken. Här i Sverige har ungdomarna den näst värsta jo-jo-arbetsmarknaden i hela Europa och en extremt hög ungdomsarbetslösheten är extrem helt i klass med Kairo. I Eskilstuna, t ex, är den 32%. Men alliansregeringen lägger inte fokus på ungdomarnas framtidsmöjligheter som i Kairo. Här är passiviteten legio och ingen tror att det går att förändra. Den passiviteten måste bli Socialdemokratins första attackmål.