Bistånd i (M)-tappning: från utvecklingsstöd till internationell fattigvård utan debatt?

Regeringen har länge ägnat sig åt krypskytte mot folkliga organisationer som bedriver biståndsverksamhet och nu har det kommit ett sparkrav som kommer att få hårda effekter på det svenska folkrörelsebiståndet. Debatten om bistånd har av regeringen ofta reducerats till en fråga om teknikaliteter. Men det är en viktig debatt som förtjänar att föras på bredare front. Och det är just diskussionen som regeringen riktar in sig på. Idag skriver Dagen.se om besparingarna och debatten.

Svenskt bistånd i ideella organisationers huvudmannaskap tar vara på människors generositet, utöver det skattefinansierade biståndet. Det är ett uttryck för en internationell solidaritet och en förståelse av globaliseringens nya villkor. Med ett brett folkligt stöd för biståndsverksamheter som dessa blir det lättare att förstå hur världens förändras och hur det påverkar oss och andra. Den solidariteten vill regeringen nu av ideologiska skäl begränsa när ungefär 65 miljoner ska skäras bort från informationsanslaget. Det är ytterst oroväckande i en tid när migration och kulturfrågor är viktigare än nånsin, när flyktingkatastrofer, krig och konflikter är vardagsmat. Människor behöver få reda på, och diskutera, hur biståndet fungerar, vad demokratiutveckling handlar om och vad det leder till, för att fortsätta ge av sin tid, sitt engagemang och sina pengar!

Men ännu värre är kanske den oförstående attityd som regeringen har emot demokratibistånd och vikten av att utveckla folkrörelser och demokratiska institutioner i gamla diktaturer, i fattiga länder och i krigshärjade områden. Ett aktuellt uttryck för vikten av detta har vi idag mitt framför ögonen i Haiti. En fungerande demokrati med stabila institutioner och samhällssystem, hade underlättat alldeles oerhört för haitierna när jordbävningen slog till. Men Haiti har under lång tid varit en USA-stödd diktatur under "Papa Doc" och sonen "Baby Doc" som inte gjort mycket för att dra landet ur fattigdom och förtryck.

En folkligt förankrad demokrati är bra för välstånd, företagande, välfärd och miljö - och för människorna själva. När regeringen drar in pengar för information om biståndets innehåll innebär det att moderaterna vill minska diskussionen om biståndet. Man misstänker att de i fred vill begränsa biståndet en variant av internationell fattigvård där till och med militärt stöd och svenska företags profit kan räknas in i biståndsbudgeten. Man ska vara klar över att regeringen har ideologiska skäl för detta. Det blir dom fattiga och förtryckta som får betala och pengarna regeringen "tjänar" går till att finansiera skattesänkningar för dem som redan har det bra här i Sverige.

Det är en bred flora av organisationer som drabbas. Här är några exempel: Diakonia, Svenska Missionsrådet, PMU Interlife, Svenska Kyrkan, Forum Syd, Världsnaturfonden, RFSU, LO-TCO:s biståndsnämnd, Olof Palmes Interantionella Center, Naturskyddsföreningen, Plan Sverige, Rädda Barnen, Afrikagrupperna, Kooperation utan gränser.

Vi visste redan tidigare att biståndsminister Gunilla Carlsson (M) inte gillar bistånd. Det har hon sagt och upprepat flera gånger. Jag trodde att hon kanske ändå skulle ta sitt förnuft till fånga och inse att den demokratiska stabilitet hon själv är en del av, kan behövas också i länder som behöver hjälp att bygga den. Det är uppenbart att inget är heligt i moderaternas jakt på pengar för skattesänkningar.

Postat på dalmaneek.blogspot.com

Snöfundering över välfärdens kundsystem

Idag åker det en pigg liten traktor utanför mitt fönster. Fram och tillbaka. Han som kör (för det är nog en han) har varit här i området och surrat i flera timmar. Vallarna blir högre och högre och när det ser ut att gå riktigt bra att ta sig fram promenerandes. Det betyder att några fler hundpromenderande tanter och farbröder klarar sina höftleder idag också. Och att jag inte trillar på ändan på väg till spårvagnen om jag går försiktigt.

Men det betyder också att våra backiga gator och stigar är lika fint skottade och sandade hos oss här i Kortedala som de är ute i platta lättplogade Fiskebäck eller Önnered, eller i Askims och Örgrytes villakvarter, för att göra en generaliserande jämförelse. Våra vägar och stigar blir skottade och sandade precis som dom som i stadsdelar där folk har råd att betala för skottningen själva. Det gillar jag. Jag gillar att skatten används på ett sätt som ger alla människor känslan av att vi blir behandlade lika.

Om vi allihopa skulle vara kunder i välfärdssamhället skulle vi här i Kortedala inte ha råd med all den här skottningen. Vi skulle få pulsa fram och i bästa fall få snösvängen hit på eftermiddagen, när de redan varit på högkostnadstaxan i stadsdelar där folk kan lägga till lite egna pengar och betala lite extra för lite bättre kvalitet. Är jag då emot att Fiskebäcksborna får det bättre skottat? Ja, faktiskt, om det sker i ett system där jag och mina Kortedalakompisar får det sämre skottat. Ett sådant system kallas valfrihet och är ingen frihet alls. Det innebär att de som har mer än andra kan köpa till en bättre service än andra i ett system som grundas i gemensam ekonomi coh gemensamma behov. Det tycker jag är okej bara om man betalar med egna pengar och inte använder skattepengar som bas för det.

Om du någon gång undrar varför jag och många andra inte gillar kundsystem i hemtjänsten eller omsorgen om de gamla eller andra välfärdstjänster, så tänk på hur det var när det snöade. Även om snösvängen inte alltid kommer lika snabbt som man önskar, så kör de runt för alla och gör fint överallt. Det är vi värda i hela Göteborg.

SvD surar över att lattemammornas frihetsälskan får ta över (M)-retoriken istället för gammaldags familjekonservatism.

Lattemammor är inte samma sak som hemmafruar, föräldrapeng är inte samma sak som vårdnadsbidrag. Det fattar kvinnor - och nu har också (M) fattat. Idag är SVD ledaren sur för att (M) gör om tricket att tvätta språket och lånar vänsterretorik som väljarna gillar. När (M) nu börjar använda begrepp som "könsmaktsordning" och "kvotering" innebär det ett underkännande av den traditionella högerpolitiken som förnekar kvinnors rätt i samhället. Grinigt menar SVD att mamma-boomen är ett tecken på att kvinnor inte gillar feminismen och protesterar mot vänsterns jämställdhetspolitik.

Men jag menar att SVDs slutsats är helt fel. Svenska kvinnor gillar helt enkelt att få ta plats i samhällslivet, och vill inte att politiken ska göra halt vid familjens tröskel. Traditioner och familjeliv blir så mycket lättare med en politik som garanterar god ersättning för föräldrar och som underlättar god inkomst och jämlika villkor för kvinnor senare i livet. (M) har insett att kvinnor gillade den politiska frigörelsen och gör som vanligt: döljer sin egen politik i en lånad socialdemokratisk språkdräkt.

En annan blogg som skriver kvickt och smart om de Nya Moderaternas strategi är Rebella. Läs här.

Burka, niqab eller vinterkapuschonger - Reinfeldt vill bestämma hur man får klä sig, men så enkelt är det inte.

På vintern går vi ute här i Sverige med så mycket kläder att vi knappt ser varandras näsor. Att få lov att klä sig hur man vill är en grundlagsstadgad rättighet. Också på allmän plats, så länge inte "sedligheten såras", som man uttryckte det förr. Det vill säga så länge man inte tar av sej spritt språngande naken, eller så, vilket ingen gör när vintervädret är som nu.

I TV står Fredrik Reinfeldt just nu under partiledardebatten och hojtar om att han som "frihetsälskande människa" inte kan acceptera att kvinnor förtrycks - därför vill han förbjuda burka på allmän plats.

Att förbjuda burka eller niqab som klädsel på allmän plats är inte rimligt av samma skäl. Varför skulle det vara förbjudet för kvinnor från andra kulturer att också de klä sig som de vill? De brukar hävda att de inte kräver förbud för kläder som de tycker är opassande och kvinnoförtryckande: kortkorta kjolar och andra kläder som de tycker är avsedda att framställa kvinnor som sexobjekt. Den diskussionen känner jag igen från 70-talets gryende kvinnosaksrörelse, men egentligen är den irrelevant. Jag vill inte dela in kvinnor i "vi" och "dom". Det skapar bara mer splittring än vad vi redan lever med. Jag har inga problem med att människor vill klä sig som de vill, och det är inte rimligt att förbjuda människor att visa sina ansikten.

Men det är heller inte rimligt att acceptera att kvinnor skyler sina ansikten i alla situationer. I skolan, när man arbetar med människor etc, behöver man mötas och kunna se varandra - också människor av olika kön. Den som inte vill det, får välja ett arbete där man inte umgås med andra. I Sverige kan man inte kräva att få arbeta på en könssegegerad arbetsmarknad. Snarare tvärtom. Därför är heltäckande klädsel en form av kvinnoförtryck - den är avsedd att avgränsa kvinnors rörlighet och avskärma dem från samhällslivet. Men de kvinnor som väljer det har ändå rätt att välja det. Och de har rätt att låta bli den dag de vill ändra sig.

Muslimska kvinnor som hävdar kvinnors rätt att klä sig i burka eller niqab, utan att för den sakens skull själva klä sig så, gör det för att de sympatiserar mera med sina trossystrar, än med andra kvinnor i Sverige. Att inte acceptera det nya landets kulturella regler utan välja att hävda religions- och kulturfriheten är ett ställningstagande som säkert uppfattas som modigt av många. Det kan jag både förstå och beklaga. Förstå, för det finns ett förakt hos oss andra, en nedlåtande attítyd som jag kan förstå att kvinnorna vill bekämpa. Islamofobin är en verklighet. Men jag beklagar också att kvinnorna gör sig till tolk för en isolerad och avskild roll för kvinnor. För de här kvinnorna gör burkan och niqaben till något eftersträvansvärt, något som för med sig en eftersträvansvärd status. Med förbudshotet hängande över sig blir en täckande klädsel en status och ett sätt att hävda sin kulturella identitet in absurdum. De kvinnor som nu driver den här frågan skapar ett absurt könsförtyck som Islam aldrig avsåg.

Tidningarna är fulla av imamer som förklarar att Islam inte kräver av kvinnorna att de ska ha heltäckande klädsel. "Koranen skriver tydligt att kvinnor ska täcka håret och barmen" är ett citat av en svensk imam. Men ändå betraktar muslimska grupper det som ett ingrepp i deras identitet om kvinnor hindras från att klä sig enligt vissa länders tradition, ett sätt som varit omodernt i hemländerna i många år och som jag kan se också har till syfte att framhäva hemlandsidentiteten.

Det faktum att vi diskuterar frågan om kvinnors klädsel är ett exempel på att kvinnor fortfarande är förtryckta. Det borde vara självklart att kvinnor klär sig som de vill, som de själva tycker passar och som fungerar i vardagen, utan att vara rädda för hur män ska uppfatta dem. Att de klär sig så de känner sig fina och trivs. Men det finns fortfarande så mycket påverkan från konsumism, från kamrater och ängslig längtan att vara till lags, till behovet att hävda grupptillhörigheter i livets olika skeden.

Min personliga fundering är följande. Det borde vara oerhört sårande för muslimska män att de anses så perversa och sexfixerade, att en del kvinnor tycker sig tvungna att dölja sig så totalt för deras blick. Och det är självklart så, att kvinnor som deltar i samhällslivet trots att de klär sig i slöja eller annan "muslimsk" klädsel, hjälper oss andra att vänja oss vid vad frihet betyder. Att följa sin religion behöver inte betyda att man är förtryckt. Däremot har jag mycket svårt att acceptera muslimsk klädsel för barn. Kläder som hindrar barn från att leka och utvecklas är inte okej var det än är.

Att förbjuda burka och nikab skapar bara martyrer. De kvinnor som eventuellt är så förtryckta att de är förbjudna att vistas i samhället utan heltäckande klädsel, blir i så fall helt isolerade. För mej är det helt ovärdigt ett fritt samhälle.

Detta har jag skrivit för att förtydliga min ståndpunkt, för att formulera en utgångspunkt i en debatt som blir alltmer skruvad och allt mer obegriplig. Vem vet vart den här debatten är på väg?

Olika barn leka bäst

Samhörighet skapas inte av administrativa indelningar utan av mötesplatser och närhet mellan människor. SDN Kortedala, där jag bor, innehöll redan på 60-talet de största skillnaderna - men samhörigheten finns där ändå. Vi blir inte mindre olika för att vi möts, men vi vänjer oss och drar nytta av varandras fördelar. Och kanske kan SDN-indelningen skapa större samhörighet över staden.

Läs min (S)-krönika i GP idag inför kommunfullmäktiges beslut om ny SDN-indelning torsdag 28 janauri.

Postad på dalmaneek.blogspot.com

Europas socialdemokrater - en progressiv kraft för ett Europa där varje person får plats.

PES Congress 2009 Highlights from PES_Party of European Socialists on Vimeo.

Det europeiska socialdemokratiska partierna behöver ett starkt europeiskt parti. Och tvärtom. Det självklara får en ny lyster när Poul Nyrup Rasmussen inleder PES kongress i Prag, den första klimatneutrala kongressen.

Att se den här videon gav mig en känsla av att faktiskt vara där - efter så många kongresser man varit på, så kände jag ungefär hur det skulle varit att vara där. Och jag vet att våra svenska kamrater gjorde ett gott jobb. Det behövs fler som er i Europa!

Vatten utan pengar - en internationell och historisk kvinnofråga

Fritt vatten borde vara en mänsklig rättighet, men finns inte med på FNs lista över mänskliga rättigheter. Det ansågs så självklart att man inte behövde nämna det speciellt. Idag är vatten inte en självklart rättighet. I handelsavtalet GATT behandlas vatten och vattenledningar som en vara. Det har verkligen inte hjälpt de 1,2 miljarder människor som inte har tillgång till friskt vatten. Tvärtom. De som lider mest av detta är kvinnor och flickor.

Så inleder Bruno Sollerman sin alltid lika läsvärda spalt "Innerst inne" i Tidningen Broderskap. Läs hans text om kvinnorna som använder 8-10 timmar om dagen för att bära vatten och läs om hur kvinnan vid Sykars brunn förstod vad levande vatten kunde vara...